Disneys förmåga som filmbolag att använda sig av etablerade sagor som underlag för sina animerade långfilmer etablerades redan med den första, Snow White and the Seven Dwarfs/Snövit och de sju dvärgarna från 1937.
Nu är det dags för den femtionde i raden och turen har kommit till historien om Rapunzel, flickan med det extremt långa håret. Om henne berättas det i en folksaga först publicerad i slutet av 1600-talet, men mest känd i en version nedtecknad av bröderna Grimm i början av 1800-talet. Disney har behållit grundförutsättningen med den inlåsta flickan i det höga tornet, men man har naturligtvis förändrat andra delar.
Så är till exempel den unge man som hittar henne inte en prins utan en tjuv, självupptagen men i grunden god.
Men den intressantaste variationen är i utformningen av den onda häxan Gothel som stänger in Rapunzel i tornet. I folksagan är hon en häxa som tvingar till sig en nyfödd flicka som straff för att fadern stulit blomman rapunkelklocka från hennes trädgård.
I Tangled/Trassel är det i stället begäret att förbli ung som gör att Gothel först behåller den blomma som genom ett ha träffats av direkt solljus har fått magiska egenskaper, sedan kidnappar den nyfödda prinsessan vars hår innehåller samma egenskaper. Gothel lyckas genom åren hålla kvar Rapunzel i tornet genom en dubbelbindning: att både varna Rapunzel för farorna utanför tornet, samtidigt som hon ger flickan skuldkänslor när hon säger att hon vill se världen utanför.
In i detta kommer alltså tjuven, Flynn Rider, och genom hans försorg kan Rapunzel så småningom göra sig fri — främst av allt vill hon se de flygande lampor som svävar på avstånd varje gång hon fyller år (och som sänds iväg av hennes föräldrar kungen och drottningen.
Disney har haft en förkärlek för att skapa sentimentaliserade uppväxthistorier i sina långfilmer, utformade enligt ett mycket stereotypt mönster. Men med Tangled lyckas man undvika många av de värsta fällorna. De obligatoriska sångerna blir inte lika påträngande onödiga som i många av de senaste decenniernas filmer, därmed inte sagt att de är särskilt minnesvärdiga — trots att musiken gjorts av legendaren Alan Menken.
Och de sidofigurer som haft funktionen att vara komiska avbrott är här nedtonade till en uthärdlig nivå. Rapunzels husdjur, kameleonten Pascal, tvingas inte kläcka ur sig en massa skämt
och hästen Maximus omvandling från fiende till pålitligt transportdjur får hålla sig inom actionramarna.
Scenen på krogen The Snuggly Duckling Tavern, där Rapunzel får banditgänget att bli medhjälpare genom att påminna dem om deras egna drömmar i livet, är en höjdpunkt i filmen
och användandet av CGI-tekniken för att anspela på traditionella oljemålningar (speciellt Fragonards L'Escarpolette från 1760-talet) fungerar väldigt väl — antagligen ännu bättre om man ser filmen i 3D.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar