Oz the Great and Powerful

The Wizard of Oz/Trollkarlen från Oz (1939) är en av de mest älskade filmerna från Hollywoods klassiska era, det stora genombrottet för Judy Garland men också (tillsammans med Gone with the Wind/Borta med vinden från samma år) genombrottet för färgfilmen. 

 

Musical, familjefilm och fantasy på en och samma gång förkroppsligade Oz-filmen vad den amerikanska filmindustrin önskade erbjuda inte bara den amerikanska utan i lika hög utsträckning den internationella publiken, vilket man lyckades med i ungefär ett decennium ytterligare, innan tv plockade till sig tre fjärdedelar av publiken.

De påkostade och spektakulära aspekterna av Frank L Baums bok från 1900 gjorde att Walt Disney efter sin första tecknade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs/Snövit och de sju dvärgarna (1937), ville fortsätta med Baums berättelse, men den var redan uppköpt av en annan producent. När rättigheterna till Baums tretton uppföljare om Oz blev tillgängliga köpte Disney dem och använde dem i sin tv-produktion, men någon långfilm blev det inte förrän 1985 med Return to Oz. Men eftersom den inte blev någon succé har man inte försökt sig på någon mer långfilm förrän nu, när den digitala tekniken gjort det möjligt att skapa fantasilandet Oz till fullo.

Att Sam Raimi valdes som regissör till en Disneyfilm hade för 20-30 år sedan framstått som en omöjlighet, Evil Dead-berättelserna (1981-1992) var knappast familjeunderhållning på den tiden. Men efter det har Raimi bland annat gjort tre Spider-Man-filmer (2002-2007) och är nu rumsren även i Disneyvärlden. Vilket bidrar till att Oz the Great and Powerful har blivit en så fantasi- och kraftlös film.

Berättelsen tar sin början 1905 när Oscar Diggs (James Franco, i en svag gestaltning och klädd så att han mest av allt liknar Abraham Lincoln) är trollkarl i en liten cirkus på landsbygden i Kansas, men mest av allt en lurendrejare, både i jobbet och i förhållande till kvinnor. När han ska fly från cirkusens starke man efter att ha kurtiserat dennes kvinna hamnar han (liksom Dorothy i 1939 års film) i en våldsam virvelstorm och landar i Oz, där han tas för att vara den trollkarl som ska störta den onda häxa som dödade den förre kungen. Efter det ska Oscar bli kung själv.

Problemet är bara att han dels inser att han inte har den magiska kompetens som krävs för att besegra häxan, dels är det inte helt klart vem häxan är av tre kandidater: systrarna Theodora (Mila Kunis) och Evanora (Rachel Weisz) eller kungadottern Glinda (Michelle Williams) — men systrarna är mörkhåriga och Glinda blond så det är egentligen inte så svårt att räkna ut det. 

Oscar får hjälp i sin kamp av apan Finley (röst Zach Braff) och en porslinsdocka (röst Joey King) samt ett gäng kittelflickare, munchkins och Quadlings.

Börjar inte detta få drag av Tolkien och Ringen-berättelserna? Även Baum byggde upp en hel värld med kartor och folkslag för sina böcker, även om han inte gjorde det med samma ambitioner som litteraturprofessor Tolkien. Och nog hade filmen kunnat inleda en efterlängtad serie berättelser om landet Oz, om det inte hade varit så att produktionen är så platt och fantasilös.

En hel del av skulden faller på Franco, som mest går omkring med ett snett leende (lurendrejaren) eller ett Stomatol-leende (hjälten), där har han och Raimi inte alls hittat karaktären. Och filmen faller i övrigt i Peter Jackson-fällan med att vara överdådig visuellt men berättelsemässigt bli en kopia på en kopia på en kopia osv på de senaste trettio årens superproducerade äventyrsfilmer för små och stora barn.

Likheten med Tim Burtons filmer — visuellt överdådiga, berättandemässigt svaga — får en ytterligare förstärkning i musiken som skrivits av Burtons huskompositör Danny Elfman (trots att denne deklarerade efter Spider-Man 2 att han aldrig skulle jobba med Raimi mer).

Filmen har redan spelat in en hel hög med guld (motsvarande vad Oscar ska få om han besegrar häxan) så nog blir det fler filmer — men bra är det inte.

(Oz the Great and Powerful har premiär den 15 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

8 korta recensioner

Den senaste tiden har det inte alltid funnits tid att skriva längre filmrecensioner för den här bloggen, men jag tänkte ta tillfället i akt och i detta inlägg skriva några rader om de filmer som jag tycker förtjänat mest uppmärksamhet — men därmed inte alltid högsta betyg.

Django Unchained: Tarantino fortsätter med sina referenser till lågbudgetfilmerna från 1960- och 70-talen, i detta fallet den italienska västern Django med Franco Nero från 1966. Stundtals är Tarntinos film på vanligt sätt närmast en splatterorgie, men en stor del ägnas åt verbala uppvisningar — främst av Christoph Waltz som gör Tarantinos dialoger (eller man borde skriva monologer) utomordentlig rättvisa. Men i detta, liksom i lågbudgetreferenserna och hänvisningarna till karaktärer och skådespelare från denna tid och värld, finns ett problem: Tarantino är själv så förtjust i dem att han inte hör/ser att de upprepas några gånger för mycket, det händer inte särskilt mycket med det verbala eller det fysiska våldet för att åskådaren ska känna att det sker en variation eller utveckling. Och Jamie Foxx är en ganska slätstruken f d slav som ska rädda sin fru och hämnas på alla dem som gör henne ont, det är i stället Waltz som är den dominerande karaktären vilket gör att den dramatiska balansen haltar.

(Django Unchained hade premiär den 18 februari)

Betyg: 7/10

Lincoln: Steven Spielbergs senaste historiska epos är en välspelad och ideologiskt korrekt gestaltning av händelserna i början av år 1865, det sista året i det amerikanska inbördeskriget. Övervägandena om det är freden eller slaveriets absoluta avskaffande som är viktigast driver berättelsens konflikter och bilden av Lincoln (Daniel Day-Lewis) som en eftertänksam taktiker bekräftas. Hans många och långa liknelsehistorier irriterar såväl motståndare som regeringsmedlemmar och filmen själv är (liksom så många filmer nuförtiden) alldeles för lång. Men nog kan man hålla med nordstaternas överbefälhavare och så småningom presidenten Ulysses S Grant i epilogen efter mordet att Lincoln var den hedervärdaste av män.

(Lincoln hade premiär den 25 januari)

Betyg: 7/10

Beasts of the Southern Wild: medelklassaren och New York-bon Benh Zeitlins fantasi om sydstaterna och det vilda och oregerliga folket i träskområdet "Badkaret" har tydliga drag av exotism över sig: levnadsintensiva främmande människor uppför sig okontrollerat, men har något mitt i den (lite för starkt symboliska) ekologiska katastrofen av Katrina-mått som gör att de har kvar livskraften. Och nioåriga Quvenzhané Wallis är ett fynd i den centrala rollen som Hushpuppy.

(Beasts of the Southern Wild hade premiär den 11 januari)

Betyg: 7/10

Les Misérables: Anne Hathaway och Hugh Jackman gör storstilade insatser i filmatiseringen av musikalen baserad på Victor Hugos indignationsroman från 1862. Det har i Tom Hoopers (The King's Speech [2010]) regi blivit en filmiskt lyckad version med storslagna miljöer, kraftfulla masscener och ett foto som ofta har ett så kort skärpedjup att minsta rörelse förskjuter seendet. Berättelsen om den orättvist fängslade Jean Valjean (Jackman) och hans försök att i fortsättningen göra gott i livet på flykt från den nitiske polisen Javert (Russell Crowe, i en intressant sångroll som han inte misslyckas med, men som hämmar honom i hans utspel) har en social tendens som förstärks av det misslyckade upproret i slutet och de ständigt närvarande röda fanorna. Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter gör en komisk variation av bedragarparet Thénardiers som stundtals är underhållande, men också gör historien lite väl Dickens-artad. Men sång och koreografi gör detta till en av de bästa filmatiseringarna av de många som gjorts på Hugos roman.

(Les Misérables hade premiär den 18 januari)

Betyg: 7/10

Flight: Denzel Washington spelar den alkoholiserade piloten Whip Whitaker på det sätt som han gjort så många gånger: bra och nyanserat, men med slutresultatet signalerat långt i förväg. Han är en hyvens grabb, visserligen med lite problem (som han försöker fly [!] ifrån), men han tar sitt ansvar och rentvår sin döda älskarinna från misstankar om att varit berusad i tjänsten. Trots att Whip gjort en mirakulös flygning av ett stort passagerarplan upp-och-ner (historien är baserad på ett misslyckat försök att göra just detta år 2000), vilket räddade de flesta i planet, tar han sitt straff och blir en bättre människa genom fängelsevistelsen. Förutom helyllemoralen lider filmen av en märklig brist på konsekvent tonläge, inte minst när John Goodman ett par gånger dyker upp som utflippad drogleverantör: en roll han i sin tur kan spela i sömnen (och gör det väldigt bra), men det förrycker dramatonen. Regissören Robert Zemeckis verkar f ö ha ett speciellt intresse av flygkrascher, Tom Hanks fick utstå ett sådant i Cast Away  år 2000 — och man kan undra över den fortsatta tendensen i amerikansk högbudgetfilm med att äldre män utan ansträngning attraherar betydligt yngre kvinnor, motsatsen förkommer inte annat än som ett psykologiskt och moraliskt problem.

(Flight hade premiär den 25 januari)

Betyg: 6/10

Frankenweenie: Tim Burtons vanliga blandning av visuell storslagenhet, denna gång förstärkt av dockanimation och en inte speciellt betydelsefull 3 D, och en begränsad förmåga att berätta historien engagerande. Detta är en tonårsversion av historien om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar liv med hjälp av elektricitet och en sorts revansch för Burton på Disney-bolaget som sparkade honom i mitten av 1980-talet efter att han blivit klar med en kortfilmsversion av samma berättelse.

(Frankenweenie hade premiär den 11 januari)

Betyg: 6,5/10

Wallander: Den orolige mannen: så återkommer då Henning Mankells polis i Krister Henrikssons gestalt, denna gång med en Mankell-roman (den sista) som grund, om mannen som ser det svenska välfärdsbygget monteras ner. Trots en viss intensitet och filmisk rörelse i början blir även denna film i regi av Agneta Fagerström Olsson en seg och osannolik berättelse, med Henriksson stirrande ut över havet som han gjort så många gånger förr. Och händelseutvecklingen kring ubåtskränkningen i Hårsfjärden 1982 leder bara till ett ständigt bilkörande mellan Ystad och Stockholm, inte verkar någon bli upprörd över morden.

(Wallander: Den orolige mannen hade premiär den 11 januari)

Betyg: 3/10

The Hobbit; för lång, för ofokuserad, för tramsig — och för mycket en upprepning av Ringen-filmerna, som ju baserades på en utvidgning av berättelsen i barnboken om Bilbo. Peter Jackson ska ha heder av att ha gjort Ringen-berättelsen rättvisa och fångat en stor publik (även om berättandet haltar betänkligt vad gäller den dramatiska strukturen), men nu har han gjort samma sak lite för många gånger. Och det ska komma två delar till!

The Hobbit hade premiär den 12 december 2012)

Betyg: 3/10

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Det kan se ut som en ödets ironi att samtidigt som en rättsprocess är igång i Belgien angående frågan om Tintin-äventyret i Kongo från 1930 är rasistiskt och därför inte ska tillåtas att säljas så presenterar två av den internationella storfilmens mest framgångsrika regissörer sin (första) filmversion av Tintin som Indiana Jones-kopia. En ironi på så sätt att Spielberg just i sina fyra filmer om den amerikanske arkeologen/gravplundraren också anklagats för en rasistisk hållning, inte minst i Indiana Jones and the Temple of Doom/Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984), och att Jackson i trilogin baserad på Tolkiens The Lord of the Rings/Härskarringen (2001-2003) förstärkte den engelska universitetsprofessorns tendens att se folken i öster som mörkhyade odjur, besegrade av ett milt och fredsälskande folk boende i gulliga små hus på en landsbygd som inte så lite påminner om England.



Och nog finns det en hel del av skumma typer med namn och fysionomier som signalerar något icke-västerländskt och därmed farligt eller opålitligt i The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn/Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet, alltifrån huvudskurken Ivan Ivanovitch Sakharine (som inte var en skurk i Hergés tecknade äventyr från 1942-43, en av tre berättelser som filmen bygger på) till mer ironiskt skildrade araber som Omar Salaad.

Denna tendens är dock inte så stötande att det påverkar hela filmen på ett förödande sätt, däremot värt att notera som en del i hela äventyrsgenrens sätt att visualisera kampen mellan det goda och det onda i former av ljust mot mörkt. Actiondraget är också påtagligt, inte minst i den andra hälften — en upprepning av strukturen i Spielbergs Jurassic Park (1993) där flykten från dinosaurierna helt tog över inledningens moraliska diskussion om det är rätt att leka gud.

I Tintins äventyr bygger Spielberg i början upp 3D-världen i Tintins hemstad (Bryssel?) på ett skickligt sätt, med situationer och händelser som definierar honom som en välkänd journalist och äventyrlig sanningssökare (och ger oss Hergé som torgtecknare av Tintin). Efter att ha dragits in i en jakt på den hemlighet som en modell av 1600-talsfartyget Enhörningen bär på träffar han också kapten Haddock för första gången, som liksom i serien är en dryckesbenägen men godhjärtad karaktär som också får stå för mycket av humorn i filmen (Tintin är inte särskilt skojfrisk). Haddock, som liksom de andra figurerna skapats med hjälp av motion capture-teknik (avfilmning av verkliga skådespelare, vilket sedan har bearbetats digitalt) har omisskännliga drag av Harrison Ford när denne spelar komedi — vilket ju inte är så underligt eftersom han också spelat Indiana Jones.

Animationstekniken är sagolikt lyckad (förstärkt av originalversionens engelskspråkiga röster) och själv tycker jag att man lyckats fånga seriekänslan på ett alldeles utmärkt sätt, trots de mediala olikheterna. Det enda man inte klarat av är att ge ögonen liv, men det har å andra sidan ingen ännu lyckats med i den digitala animeringen (tänk bara på hur Jeff Bridges såg ut när man i Tron: Legacy [2010], fortsättningen av Tron [1982], skulle visa honom som nästan trettio år yngre: skrämmande livlös).

De brittiska manusförfattarna Steven Moffaty, Edgar Wright och Joe Cornish (de två sistnämnda medarbetare till Simon Pegg och Nick Frost samt även regissörer) har till stora delar lyckats att dämpa sina i andra filmer stundtals alltför vilda hänvisningar till tv-serier och långfilmer, vilket gör att historien till stora delar flyter fram så att äventyr, action och komedi kombineras på ett skickligt sätt.

Men när historien om Enhörningen ska redas ut och Haddock ser sig själv som sin förfader i kamp med Rackham den Röde blir tendensen att ösa på med actionscener paradoxalt nog till en bromskloss för berättelsen: mycket lite av betydelse för historien och karaktärerna händer i dessa utdragna scener och det som under flera av de tidigare delarna lovade att bli en film i mästerverksklass blir till en, visserligen skicklig, men mer ordinär actionfilm (beledsagad av John Williams, som vanligt, skickliga musik).

Slutet utlovar en fortsättning (enligt uppgift regisserad av Jackson) och vi har kanske sett starten på ännu en lång filmserie. Låt oss då hoppas på att man även behåller ambitionen att göra förtextsekvenser som har samma kvalité som i denna första del: visserligen finns här en hel del av The Pink Panther/Rosa Pantern, men på ett ytterst skickligt sätt och med en anknytning till 1950- och (det tidiga) -60-talens grafiskt glimrande utformning.


Betyg: 8/10