Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Det kan se ut som en ödets ironi att samtidigt som en rättsprocess är igång i Belgien angående frågan om Tintin-äventyret i Kongo från 1930 är rasistiskt och därför inte ska tillåtas att säljas så presenterar två av den internationella storfilmens mest framgångsrika regissörer sin (första) filmversion av Tintin som Indiana Jones-kopia. En ironi på så sätt att Spielberg just i sina fyra filmer om den amerikanske arkeologen/gravplundraren också anklagats för en rasistisk hållning, inte minst i Indiana Jones and the Temple of Doom/Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984), och att Jackson i trilogin baserad på Tolkiens The Lord of the Rings/Härskarringen (2001-2003) förstärkte den engelska universitetsprofessorns tendens att se folken i öster som mörkhyade odjur, besegrade av ett milt och fredsälskande folk boende i gulliga små hus på en landsbygd som inte så lite påminner om England.



Och nog finns det en hel del av skumma typer med namn och fysionomier som signalerar något icke-västerländskt och därmed farligt eller opålitligt i The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn/Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet, alltifrån huvudskurken Ivan Ivanovitch Sakharine (som inte var en skurk i Hergés tecknade äventyr från 1942-43, en av tre berättelser som filmen bygger på) till mer ironiskt skildrade araber som Omar Salaad.

Denna tendens är dock inte så stötande att det påverkar hela filmen på ett förödande sätt, däremot värt att notera som en del i hela äventyrsgenrens sätt att visualisera kampen mellan det goda och det onda i former av ljust mot mörkt. Actiondraget är också påtagligt, inte minst i den andra hälften — en upprepning av strukturen i Spielbergs Jurassic Park (1993) där flykten från dinosaurierna helt tog över inledningens moraliska diskussion om det är rätt att leka gud.

I Tintins äventyr bygger Spielberg i början upp 3D-världen i Tintins hemstad (Bryssel?) på ett skickligt sätt, med situationer och händelser som definierar honom som en välkänd journalist och äventyrlig sanningssökare (och ger oss Hergé som torgtecknare av Tintin). Efter att ha dragits in i en jakt på den hemlighet som en modell av 1600-talsfartyget Enhörningen bär på träffar han också kapten Haddock för första gången, som liksom i serien är en dryckesbenägen men godhjärtad karaktär som också får stå för mycket av humorn i filmen (Tintin är inte särskilt skojfrisk). Haddock, som liksom de andra figurerna skapats med hjälp av motion capture-teknik (avfilmning av verkliga skådespelare, vilket sedan har bearbetats digitalt) har omisskännliga drag av Harrison Ford när denne spelar komedi — vilket ju inte är så underligt eftersom han också spelat Indiana Jones.

Animationstekniken är sagolikt lyckad (förstärkt av originalversionens engelskspråkiga röster) och själv tycker jag att man lyckats fånga seriekänslan på ett alldeles utmärkt sätt, trots de mediala olikheterna. Det enda man inte klarat av är att ge ögonen liv, men det har å andra sidan ingen ännu lyckats med i den digitala animeringen (tänk bara på hur Jeff Bridges såg ut när man i Tron: Legacy [2010], fortsättningen av Tron [1982], skulle visa honom som nästan trettio år yngre: skrämmande livlös).

De brittiska manusförfattarna Steven Moffaty, Edgar Wright och Joe Cornish (de två sistnämnda medarbetare till Simon Pegg och Nick Frost samt även regissörer) har till stora delar lyckats att dämpa sina i andra filmer stundtals alltför vilda hänvisningar till tv-serier och långfilmer, vilket gör att historien till stora delar flyter fram så att äventyr, action och komedi kombineras på ett skickligt sätt.

Men när historien om Enhörningen ska redas ut och Haddock ser sig själv som sin förfader i kamp med Rackham den Röde blir tendensen att ösa på med actionscener paradoxalt nog till en bromskloss för berättelsen: mycket lite av betydelse för historien och karaktärerna händer i dessa utdragna scener och det som under flera av de tidigare delarna lovade att bli en film i mästerverksklass blir till en, visserligen skicklig, men mer ordinär actionfilm (beledsagad av John Williams, som vanligt, skickliga musik).

Slutet utlovar en fortsättning (enligt uppgift regisserad av Jackson) och vi har kanske sett starten på ännu en lång filmserie. Låt oss då hoppas på att man även behåller ambitionen att göra förtextsekvenser som har samma kvalité som i denna första del: visserligen finns här en hel del av The Pink Panther/Rosa Pantern, men på ett ytterst skickligt sätt och med en anknytning till 1950- och (det tidiga) -60-talens grafiskt glimrande utformning.


Betyg: 8/10