Gone Girl

David Finchers nya film Gone Girl har mötts av så starka lovord efter visningen på filmfestivalen i New York att förväntningarna skruvats upp inför den mer allmänna världspremiären. Tyvärr lever filmen inte upp till att vara det nästintill mästerverk som de amerikanska kritikerna hävdat att den är.

Fincher har alltsedan den tredje Alien-filmen för drygt tjugo år sedan, då han av filmkritiker sågades jäms med fotknölarna, haft ett något varierat förhållande till denna yrkeskår. Vissa har alltifrån Seven 1995 ansett att han är en spänningens mästerregissör i nivå med Hitchcock, andra att hans långdragna epos må ha intressanta grundidéer men att han manglar dem sönder och samman och inte vet när han ska avsluta filmerna.

För min del är Fight Club (1999) den enda av filmerna som kan mäta sig Seven i kvalité när det gäller spänning och intresseväckande tema. Flera av de andra (Zodiac [2007], The Curious Case of Benjamin Button/Benjamin Buttons otroliga liv [2008], Social Network [2010]) är liksom Alien 3 så obalanserade vad gäller de olika berättarelementens delar att de tappar sin styrka, medan The Game (1997) och The Girl with the Dragon Tattoo (2011) tappar spänningsmomentet ganska snart.

Detta gäller också Gone Girl. Historien handlar om hur en gift kvinna (spelad av Rosamund Pike, en begåvad aktris som här verkar ha fått alldeles för lite understöd i sin tolkning av Fincher) försvinner från hemmet och hur mannen anklagas för att ha dödat henne — men allt är inte som det inledningsvis verkar.

Upplagt för en typisk Hitchcock-film (in till avslöjandet av vad som verkligen hände ungefär i mitten av filmen, som i Vertigo/Studie i brott [1958]) — men utan ett uns av spänning!

Inledningens anklagande av maken Nick (Ben Affleck) hade krävt att hans skuld på något vis hade framstått för oss åskådare (och inte bara för filmens lättmanipulerade poliser) som trolig, men med Afflecks vanliga träbock-agerande blir den flegmatiska inställning han verkar ha till hustruns försvinnande (och som gör honom än mer misstänkt i polisens ögon) bara till en sömngångaraktig introduktion till mysteriet.

När sedan filmen avslöjar vad som faktiskt skedde görs det på ett så snabbt sätt att det intrikata i lurendrejeriet inte får sin fulla verkan — det är också möjligt att man från filmskaparnas sida snabbat på sekvensen som att försök dölja de orimligheter som den innehåller. 

Fincher och Affleck

Det finns en hel del andra logiska omöjligheter i resten av intrigen och som inte det vore nog är bilden av media (inte minst kvinnliga programledare) och dess publik så ensidigt negativ att dessa delar blir till ointressanta tillägg.

Berättelsen har i grunden ett giftigt äktenskaps/relationstema (som Hitchcock ofta hade i sina filmer) som efterkrigstidens amerikanska film noir använde sig av till mästerskap, men i Gone Girl har man valt att på ett övertydligt sätt poängtera detta för att poängen med berättelsen ska framgå.

Om övertydlighet, spänningsfrånvaro och brister i karaktärsteckningen ska lastas på romanförlagans författare och tillika filmens manusförfattare, den f d tv-journalisten Gillian Flynn, eller på Fincher går väl inte att reda ut här och nu — men Gone Girl är en rejäl besvikelse.

Betyg: 3/10

(Gone Girl har premiär den 3/10)

Johnny English Reborn

Mellan Blackadder och Mr Bean finns Rowan Atkinson, vars agentdrömmar inte bara manifesteras i karaktären Johnny English, han spelade malplacerad medhjälpare till Sean Connery i dennes återkomst som James Bond i Never Say Never Again 1983.









När han nu efter en åttaårig frånvaro återkommer som den misslyckade English är det med drag av Peter Sellers poliskommissarie Clouseau: han försöker verkligen vara en effektiv agent, men det är inte alltid som han lyckas.

English har efter ett totalt misslyckande (han har suttit i en bubbelpool med en ung kvinna i stället för att sköta sitt jobb som säkerhetsansvarig i Moçambique, med konsekvensen att presidenten sköts) tillbringat åren i Tibet, där han av buddistmunkar tränat sitt inre — och även sitt yttre organ, så att det nu inte är mjukt utan stenhårt.

Han kallas in till ett nytt uppdrag och man förväntar sig att allt ska gå fel. Men trots att han gör några misstag så är han på det stora hela en användbar agent: välmenande, men inte alltid effektiv.

Och här ligger den stora bristen i filmen: det blir ingen satir, ingen parodi, inte så mycket av fysisk komedi (som Atkinson är så bra på och som motiverar Chaplin-parafrasen under eftertexterna), utan snarare en harm- och poänglös agentfilm.

Inte ens det faktum att den kvinnliga kollegan Kate spelas av Rosamund Pike, som var iskall dubbelagent i Die Another Day (2002), leder till att ironin skruvas upp. Tvärtom, Pike spelar rollen på allvar, men klipps samtidigt in ett otal gånger med uppspärrade ögon — för att riktigt övertyga oss om att English gör något riktigt tokroligt.

Johnny English Reborn lider alltså av en akut identitetskris — inte ens närvaron av en snobbig Bond-kopia i MI7 får det komiska nedtagandet att bli till scener som får åskådaren att dra på smilbanden.

Roligast är en scen där Bean, nej förlåt English, sitter på en höj- och sänkbar stol efter att totalt ha misslyckats med att känna igen den brittiske premiärministern, gjord med en tajming som saknas i den övriga filmen.


Betyg: 3/10




I samarbete med Filmtrailer.se