Ett gäng svarta killar tvingar till sig mobiltelefoner, andra värdesaker och kläder av några ljushyade jämnåriga i Ruben Östlunds nya, på flera filmfestivaler prisade film
Play. Händelserna är baserade på verkliga rån i Göteborg åren 2006-08, där ett gäng använde sig av tricket att låtsas som om en bror till en av dem hade blivit bestulen på sin mobil och att man bara försökte reda ut vem som tagit den.
Reaktionerna på
Play har delvis varit starka på olika festivaler: är detta inte ett sätt att underblåsa rasism, att se på den uppväxande vita (manliga) befolkningens svaghet gentemot den hotfulla svarta (manliga) invandraren?
Och visst finns det en genomgående empati (för att inte säga sympati) som en vit medelklasspublik kan känna med de tre pojkar (varav den ene har ett tydligt asiatiskt ursprung) kring den begynnande tonåren som utsätts för de skickliga manipulationer som de fem svarta killarna genomför när de tar dem från innerstan ut på landet. När sedan de två vita killarna åker hem utan biljett på spårvagnen haffas de givetvis av biljettkontrollanter och blir därmed dubbelt bestraffade, alltså även av den icke-kriminella vita vuxenvärlden (vilket förstärks av att de inte berättar vad som hänt dem, skamsna som de är).
Utsatta barn är inget ovanligt i vuxna filmares och författares bild av det (sen)moderna Sverige, men detta finns även i en hel del av det som är den internationella filmfestivalkulturens hyllade verk, då som en bild av den marginaliserade konstnärens obefläckade syn på den korrupta normaliteten.
Men man kan även se förbindelser till deckarförfattare som Henning Mankell, vars litanior om "vart är Sverige på väg" genomsyrar en stor del av den svenska kriminallitteraturen — åtminstone den som har uttalade sociala/politiska ambitioner.
Utsattheten finns vid ett par tillfällen i
Play även i förhållande till några av de svarta killarna: en blir misshandlad av av de andra när han avstår från att följa med i resan ut till naturen/det ociviliserade, en annan blir i slutet konfronterad av en vit vuxen man på ett sätt som kanske ger en bild av hur tillvaron på många sätt ser ut för dem.
Men några enkla lösningar bjuder
Play inte på. Vid konfrontationen i slutet är det även så att några kvinnor reagerar på mannens fysiska angrepp på den svarte killen och pekar på att så kan man inte ta lagen i egna händer: är detta ytterligare ett exempel på vuxenvärldens (inte sällan i filmen representerad av kvinnor) handfallenhet och direkta oförståelse av hur verkligheten ser ut — eller filmens moral, att trots vad de svarta killarna gjort är motvåld inte sättet att hantera problemet på?
Östlund fortsätter i
Play att utveckla den filmiska estetik han etablerade i den föregående långfilmen
De ofrivilliga (2008), en stil starkt påverkad av Roy Anderssons stillastående kamera. Men Östlund låter mycket av händelserna utspelas i bildens kanter eller utanför bildramen, på ett sätt som ger intryck av att en övervakningskamera på distans observerar vad som sker — men inte riktigt kan se det.
Detta är ett mycket verkningsfullt grepp för att gestalta det som (möjligen) är det övergripande temat i filmen (och en central del i Östlunds förhållningssätt till det han skildrar i sina filmer): vi ser/förstår inte det som sker runt oss eftersom vi inte riktar blicken rätt; våra, av civilisationen präglade, synsätt gör oss blinda för verkligheten. Därför blir det också paradoxalt så att ett tecken på konstlös observation (övervakningskameran) används för att peka på vår blindhet i en ambition att få oss att se. Och att observationstekniken kan innehålla så mycket känslor som den gör i
Play är påfallande.
Filmtiteln lyfter fram det som trots allt är en (moraliskt sett missriktad) lekfullhet i rångängets förhållande till sina offer och det humoristiska finns även i filmens sätt att betrakta vår normaliserade vuxenvärlds sätt att försöka hantera verklighetens kaos genom mer eller mindre absurda rutiner. Inte minst blir detta tydligt i de scener från ett tåg som växelklipps med bilderna på killarna: en stor vagga blockerar gångarna och trots upprepade vänliga påpekanden från personalen är det ingen passagerare som flyttar undan den (den dyker upp i slutet och får en annan betydelse där). I detta syns tydlig påverkan från Roy Anderssons humor, ett av dennes mindre uppmärksammade men mest effektiva drag.
Men humorn och den angelägna ambitionen till trots blir
Play undflyende i sitt förhållningssätt till det skildrade på ett sätt som den tidigare (och bättre)
De ofrivilliga inte var. Inte så att ett budskap eller en lösning på verklighetens konflikter skulle ha presenterats, däremot borde inte sättet att visa på komplexa relationsmönster och gruppdynamiska skeenden ha förankrats i alltför schablonartade bilder på den oförstående eller konflikträdda (vuxen)normaliteten: det blir till ett alltför enkelt, men också alltför otydligt, sätt att ange en förklaring på det som med så precis logik framkommer i mötet mellan de olika grupperna av uppväxande killar.
Betyg: 7/10
