Johan Falk — Kodnamn Lisa

Berättelserna om Johan Falk (Jakob Eklund) och hans kamp mot svensk polisbyråkrati, inhemska gangsters och östeuropeiska megagangsters har nu producerat den femtonde filmen — och än är det inte slut.

De fyra första (1999-2003 samt 2009) gick upp på bio och möttes för det mesta av välvilliga kommentarer från kritikerna, som tyckte att Anders Nilsson både lyfte fram en viktig aspekt av det som händer i brotts-Sverige och att han lyckades göra häftig action. De följande tio filmerna har enbart släppts på DVD och nu är det alltså dags att runda av den här omgången.

 

Frank Wagner (Joel Kinnaman) avslöjas som polisinformatör, vilket leder till att hans chef tvingas sätta ett pris på hans huvud av den ryska maffian som inte vill få sina affärer i Sverige störda mer och de 500 000 kronorna gör att alla Västsveriges busar beger sig ut på jakt efter honom (vilket varken hindrar Wagner från att enkelt slå ner dem han möter eller röra sig på Göteborgs gator.

Wagner ber sin poliskontakt, alltså Falk, om hjälp för att rädda sig själv och sin familj (fru och son) och trots att Falk precis lämnat in sin avskedsansökan ställer han upp — och får de flesta av sina kolleger att göra detsamma. Utom de kvinnliga cheferna, som är misstänksamma mot allt vad dessa manliga män uträttar.

Nåväl, Falk och Wagner lyckas, trots att Wagner blir arg på Falk för att han avslöjats (vilket egentligen inte är Falks fel utan den svenska rätts- och polisbyråkratins) till slut ta död på den ryska maffian, sätta korrupta svenska advokater inom lås och bom samt till och med omvända en av de kvinnliga cheferna (Jessica Zandén, som gör en riktigt dålig insats som polischef) — medan den andra kvinnliga chefen pekas ut som okänsligt svin.

Charlotte Brändström har kallats in som regissör och det verkar som om ryktet om hennes insatser i fransk film fortfarande gör henne till ett gångbart namn i svenska producentkretsar. Men liksom i Wallanderfilmen Hämnden (2009) förmår hon inte berätta på ett spännande sätt och scenerna blir till väldigt stela uppställningar med ljussättning som mest påminner om tv-serier ur det franska förrådet där det viktigaste är att göra bilderna så snygga som möjligt, utan tanke på deras dramatiska roll.

Brändström får inte heller någon ordning på replikföringen, vilket ju inte är så konstigt med tanke på de klyschor ur polisfilmens förråd som manuset består av och skådespeleriet går överhuvudtaget på rutin från alla inblandade, från Eklunds "men, va fan" till Kinnamans method acting-mumlande. 

Även om Mikael Tornving gör sin vanliga gedigna insats som Falks närmaste chef, med en replikföring som ingen av de andra kommer i närheten av, räddar det inte detta sjunkande skepp.

Och vad menas med filmaffischens påstående att detta är en "oklippt version": har man använt allt inspelat material och "klippt i kameran" som ungarna får göra med sina första filmförsök? Eller innebär det att det finns en klippt version som producenterna tyckte var alltför tam och nu satsar på hårdare tag?

Och det planeras ännu en "säsong" filmer, sex stycken. Jisses!

(Johan Falk — Kodnamn Lisa har premiär den 15 mars)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Nobels testamente

Annika Bengtzon, hjältinnan i Liza Marklunds deckare, har nu fått en ny skådespelare som ska vara både tvåbarnsmor, feminist och skjutjärnsreporter på Kvällspressen. Helena Bergström, som spelade rollen i maken Colin Nutleys Sprängaren (2001) och Paradiset (2003), har ersatts av Malin Crépin — nästan 15 år yngre och uppenbarligen utan ambitionen att få in åtminstone en gråtscen i varje film.

Nobels testamente kom ut som bok 2006 och har en titel som anspelar på ett problemkomplex som i filmen används enbart som en del i den intrig kring mord som man på ett mycket platt sätt koncentrerar sig på. Det finns i filmen en diskussion kring vad testamentet betyder idag och vad som bör belönas som framstående forskning, men för att detta skulle blivit väsentligt hade man behövt göra mer utav det som är den undersökande journalistens huvudsakliga uppgift: att gräva fram fakta. Men detta är vad som är minst betydelsefullt  filmen, istället får vi se en mängd närbilder där Crépin ska uttrycka förvåning, ilska och otrohetslockelse. Är detta meningen att vara en ytlig chic flic?

Marklund, Crépin, Flinth

Filmen marknadsförs genom att framhålla att det är samma producenter som gjort Millennium-serien, Yellow Bird (som också producerat de oändliga Wallander- och Irene Huss-serierna). Ekonomiskt och publicitetsmässigt har de varit framgångsrika ("we turn bestsellers into blockbusters"), men har de lärt sig något om hur en deckarhandling borde byggas upp på film? Tydligen inte.

Kriminaljournalisten Bengtzon är satt att bevaka Nobel-festen (varför det?) och råkar bevittna ett attentat som inbegriper den kontroversielle israeliske stamcellsforskaren och medicinpristagaren Aaron Wiesel (Jackie Jakubowski). Vid attentatet dödas ett par säkerhetsmän samt (viktigare) priskommitténs ordförande Caroline von Behring, född Andersson (Anna von Rosen). Bengtzon stöter precis innan attentatet ihop med förövaren, en kvinna som hon senare kan beskriva så noggrant (trots att hon såg henne bara ett par sekunder) att CIA kan identifiera henne som en yrkesmördare de kallar "Kitten" (kul?!).

Medan jakten pågår på Kitten (och hon dödar medhjälpare i Lettland för att sopa igen alla spår) undersöker Bengtzon von Behrings historia: hon misstänker nämligen att det var hon som var målet för attacken. Men Bengtzon är belagd med yppandeförbud av polisen och kan inte skriva om morden så hon tar omvägen om tidningens nöjesredaktion, som är utrustad med en sanslöst urblåst blondin som chef, Kinna Widell (Pia Johansson), som inte begriper att hon blir lurad av Bengtzon och bara kan tänka i termer av cougar-intriger.

De flesta andra inslagen i jakten på mördare och motiv följer samma endimensionella mönster. Allt signaleras med så grova penseldrag av mystiska blickar och plakatartade situationer att trovärdigheten försvinner. Varje spänningssituation har också ett falskt hot (en skum figur, ett konstigt ljud) vilket man som åskådare snabbt lär sig — och så var den spänningen försvunnen. Det finns också en sidointrig där Bengtzons son mobbas i skolan och hennes sambo inte ingriper som blir löst genom att hon mordhotar grannens åttaåring och trots en viss protest från sambon görs inget mer av detta utan de kan senare glatt gå och handla julgran.

I filmen finns också ett stort antal helikopterbilder över Stockholm, så som man kunnat se inte minst i danska tv-deckare (regissören Peter Flinth har gjort några sådana), med syfte att skapa en känsla av påkostad produktion, men eftersom bildkvalitén är så mycket sämre än i de övriga delarna av filmen (jag trodde först att de skulle signalera att tv-bolag filmade från luften i mördarjakten) blir effekten den motsatta. Och den totalt kraftlösa filmmusiken, signerad Adam Nordén, sänker bara spänningsupplevelsen ytterligare (precis som musiken gjorde i Flinths Arn-filmer för några år sedan).

Skådespelarprestationerna är dock överlag acceptabla, med Leif Andrée, Kajsa Ernst och Björn Gedda (som vanligt) utmärkta.

(Nobels testamente har premiär den 2 mars)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se