The Descendants

Frun till en rik vit advokat råkar ur för en olycka och hamnar i koma, varpå han tvingas konfrontera sin tidigare visade oförmåga att förstå sig på sina två döttrar. Han får också reda på att hustrun var otrogen och tänkte lämna honom, vilket gör att han söker upp den andre mannen — men istället för att slå denne på käften så säger han till honom att besöka sin älskarinna innan hon dör, eftersom han på sin livsresa har insett att vi alla har våra rimliga skäl till att vi handlar som vi gör och att han inser sina tidigare brister som make och far. Advokaten tar också rätt beslut angående en markförsäljning och tar sitt ansvar som ättling till de första markägarna och del av den lokala gemenskapen.

En liberal våt dröm? Onekligen. Och belönad med en mängd priser och nomineringar, senast en hel hop inför utdelningen av Oscar-statyetter. Att George Clooney spelar advokaten Matt King (!) gör ju inte det hela sämre, liksom att miljön är Hawaii och trots att det är en hel del moln och regn under berättelsens förlopp finns här turistvyer så det räcker till.

Och filmen är onekligen välgjord i en mer teknisk mening, det finns inte heller direkt någonting att klaga på när det gäller det naturalistiska skådespeleri som den väletablerade amerikanska filmen är så skicklig på (och som genererar så många priser).

Så vad är det då som fattas? För fattas något gör det. Jag vill påstå att det saknas en genuin förankring i den situation och de karaktärer som filmen använder sig av — de ska istället illustrera alla de "rätta" attityderna till livets slumpmässiga behandling av oss människor. Och detta utifrån ett socialt perspektiv som inte på minsta sätt antyder att den ekonomiska överklass som berättelsen rör sig i skulle kunna vara någonting annat än Mänsklighetens Allmängiltiga Tillstånd. Visserligen är detta inte någon ovanlig synvinkel i den brett inriktade underhållningsfilm som inte ska stöta sig med några viktiga publikgrupper, men att inte visa någon insikt i sitt perspektiv ens när man påstår att Matt tar sitt kulturella ansvar på Hawaii i slutet av filmen — utan att denna kultur fått någon plats i filmen eller Matts liv — är en stor svaghet.

Regissören och manusmedförfattaren Alexander Payne lyckades i förra filmen Sideways (2004) på ett mycket skickligt sätt gestalta en medelålders mans sökande efter livsmening och nära relationer, i det fallet genom en vinprovningsresa i Kalifornien där medresenären fick stå för ett alternativt mansperspektiv, inte minst i relation till kvinnor. I The Descendants är däremot denna livsresa redan från första början så tydligt en skrivbordskonstruktion.

Ta bara Matts två döttrar, 17-åriga Alexandra (Shailene Woodley) och 10-åriga Scottie (Amara Miller). De får båda två inledningsvis demonstrera hans bristande föräldraauktoritet med varsin scen där de uppför sig olämpligt. Men efter det är de rena dygdemönstren (förutom ett par verbala utbrott som vi i publiken ska uppfatta som roliga, inte på minsta vis anstötliga), att de skulle ha en problematisk relation till pappan (eller för den sakens skull mamman) försvinner hur lätt som helst ur handlingen.

På samma sätt är alla de som Matt möter så mångfacetterade att de aldrig får några karaktärsdrag och det blir inget djup i skildringen. Inte ens Alexandras lite märkliga killkompis Sid (Nick Krause) får stanna kvar i sin underlighet: han blir en förstående pojke som t o m nyligen haft sin egen sorg och förlorat sin pappa i en rattfylleolycka.




Och älskaren Brian (Matthew Lillard) samt hans fru Julie (Judy Greer) är genuint skakade över vad som hänt Elizabeth: han ber Matt om förlåtelse och hon förlåter Elizabeth när hon besöker sjukbädden.

Vad en genuint kraftfull skådespelarinsats kan göra med dessa schabloner kan man dock iaktta hos Robert Forster som i rollen av Elizabeths far lyckas med konststycket att vara både en brutal mansgris och ömsint far på ett sätt som inte hindrar en glimt i ögonvrån — filmens höjdare.

(Premiär fredagen den 27 januari)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Golden Globe-priser

Nominerade och vinnare i nattens Golden Globe-gala (delas ut av de knappt hundra medlemmarna i Hollywood Foreign Press Association):


FILM

BEST PICTURE: DRAMA

WINNER “The Descendants”

“The Help”

“Hugo”

“The Ides of March”

“Moneyball”

“War Horse”

BEST PICTURE: COMEDY OR MUSICAL

“50/50”

WINNER “The Artist”

“Bridesmaids”

“Midnight in Paris”

“My Week With Marilyn”

BEST DIRECTOR

Woody Allen (“Midnight in Paris”)

George Clooney (“The Ides of March”)

Michel Hazanavicius (“The Artist”)

Alexander Payne (“The Descendants”)

WINNER Martin Scorsese (“Hugo”)

BEST ACTOR: DRAMA

WINNER George Clooney (“The Descendants”)

Leonardo Dicaprio (“J. Edgar”)

Michael Fassbender (“Shame”)

Ryan Gosling (“The Ides of March”)

Brad Pitt (“Moneyball”)

BEST ACTRESS: DRAMA

Glenn Close (“Albert Nobbs”)

Viola Davis (“The Help”)

Rooney Mara (“The Girl With the Dragon Tattoo”)

WINNER Meryl Streep (“The Iron Lady”)

Tilda Swinton (“We Need to Talk About Kevin”)

BEST ACTRESS: COMEDY OR MUSICAL

Jodie Foster (“Carnage”)

Charlize Theron (“Young Adult”)

Kristen Wiig (“Bridesmaids”)

WINNER Michelle Williams (“My Week With Marilyn”)

Kate Winslet (“Carnage”)

BEST ACTOR: COMEDY OR MUSICAL

WINNER Jean Dujardin (“The Artist”)

Brendan Gleeson (“The Guard”)

Joseph Gordon-Levitt (“50/50”)

Ryan Gosling (“Crazy, Stupid, Love”)

Owen Wilson (“Midnight in Paris”)

BEST SUPPORTING ACTRESS

Berenice Bejo (“The Artist”)

Jessica Chastain (“The Help”)

Janet McTeer (“Albert Nobbs”)

WINNER Octavia Spencer (“The Help”)

Shailene Woodley (“The Descendants”)

BEST SUPPORTING ACTOR

Kenneth Branagh (“My Week With Marilyn”)

Albert Brooks (“Drive”)

Jonah Hill (“Moneyball”)

Viggo Mortensen (“A Dangerous Method”)

WINNER Christopher Plummer (“Beginners”)

BEST ANIMATED FILM

WINNER “The Adventures of Tintin”

“Arthur Christmas”

“Cars 2”

“Puss in Boots”

“Rango”

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM

“The Flowers Of War” (China)

“In The Land of Blood and Honey” (USA)

“The Kid With a Bike” (Belgium)

WINNER ”A Separation” (Iran)

“The Skin I Live In” (Spain)

BEST SCREENPLAY

”The Artist”

“The Descendants”

“The Ides of March”

WINNER “Midnight in Paris”

“Moneyball”

BEST ORIGINAL SCORE

WINNER Ludovic Bource, “The Artist”

Abel Korzeniowski, “W.E.”

Trent Reznor and Atticus Ross, “The Girl With The Dragon Tattoo”

Howard Shore, “Hugo”

John Williams, “War Horse”

BEST ORIGINAL SONG

“Hello Hello,” “Gnomeo & Juliet” Music by Elton John, Lyrics by Bernie Taupin

“The Keeper,” “Machine Gun Preacher” Music & Lyrics by Chris Cornell

“Lay Your Head Down,” “Albert Nobbs” Music by Brian Byrne, Lyrics by Glenn Close

“The Living Proof,” “The Help” Music by Thomas Newman, Mary J. Blige and Harvey Mason, Jr.; Lyrics by Mary J. Blige, Harvey Mason, Jr. and Damon Thomas

WINNER “Masterpiece,” “W.E.” Music & Lyrics by Madonna, Julie Frost and Jimmy Harry





T V

BEST ACTRESS, TV COMEDY

WINNER Laura Dern (“Enlightened”)

Zooey Deschanel (“New Girl”)

Tina Fey (“30 Rock”)

Laura Linney (“The Big C”)

Amy Poehler (“Parks and Recreation”)

BEST ACTRESS, TV DRAMA

WINNER Claire Danes (“Homeland”)

Mireille Enos (“The Killing”)

Julianna Margulies (“The Good Wife”)

Madeleine Stowe (“Revenge”)

Callie Thorne (“Necessary Roughness”)

BEST ACTOR, TV DRAMA

Steve Buscemi (“Boardwalk Empire”) 

Bryan Cranston (“Breaking Bad”) 

WINNER Kelsey Grammer (“Boss”)

Jeremy Irons (“The Borgias”) 

Damian Lewis (“Homeland”)

BEST ACTOR, TV COMEDY

Alec Baldwin (“30 Rock”)

David Duchovny (“Californication”)

Johnny Galecki (“The Big Bang Theory”)

Thomas Jane (“Hung”)

WINNER Matt LeBlanc (“Episodes”)

BEST ACTRESS, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

Romola Garai (“The Hour”)

Diane Lane (“Cinema Verite”)

Elizabeth McGovern (“Downton Abbey”)

Emily Watson (“Appropriate Adult”) 

WINNER Kate Winslet (“Mildred Pierce”)

BEST ACTOR, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

Hugh Bonneville (“Downton Abbey”) 

WINNER Idris Elba (“Luther”)

William Hurt (“Too Big to Fail”) 

Bill Nighy (“Page Eight”)

Dominic West (“The Hour”)

BEST SUPPORTING ACTOR, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

WINNER Peter Dinklange (“Game of Thrones”)

Paul Giamatti (“Too Big to Fail”)

Guy Pearce (“Mildred Pierce”)

Tim Robbins (“Cinema Verite”)

Eric Stonestreet (“Modern Family”)

BEST SUPPORTING ACTRESS, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

WINNER Jessica Lange (“American Horror Story”)

Kelly Macdonald (“Boardwalk Empire”)

Maggie Smith (“Downton Abbey (Masterpiece)")

Sofia Vegara (“Modern Family”)

Evan Rachel Wood (“Mildred Pierce”)

BEST COMEDY SERIES, TV

“Enlightened”

“Episodes”

“Glee”

WINNER “Modern Family”

“New Girl”

BEST DRAMA SERIES, TV

“American Horror Story”

“Boardwalk Empire”

“Boss”

“Game of Thrones”

WINNER “Homeland”

BEST MINI-SERIES OR TV MOVIE

“Cinema Verite”

WINNER “Downton Abbey”

“The Hour”

“Mildred Pierce”

“Too Big to Fail”

Maktens män

Vad händer under den process som inför presidentvalet i USA ska vaska fram de lämpligaste kandidaterna och skarpaste hjärnorna till positionen som världens mäktigaste (politiska) ledare — för det var ju så det länge hette.

George Clooney har gjort sig känd som en välartikulerad skådespelare med åsikter långt utanför det valda yrkets vanliga gränser. När han själv väljer att på ett tydligt sätt stå bakom ett filmprojekt brukar det också ha tydliga politiska dimensioner, tänk bara på hans Good Night, and Good Luck (2005) med handlingen förlagd till McCarthy-tiden.

I The Ides of March/Maktens män (originaltiteln syftar på den tidpunkt år 44 fvt när Julius Caesar mördades), som är Clooneys fjärde film som regissör, spelar han själv Pennsylvaniaguvernören Mike Morris, favorit till att bli demokraternas presidentkandidat. Men så har vi ju det här med primärvalen, i detta fallet i Ohio ("nationen röstar som Ohio") och allt som där krävs för att få tillräckligt stöd av delegater så att man blir nominerad. Morris är moraliskt rakryggad och vill inte kompromissa för att vinna röster, minst av allt i frågan om hur man ska få en mäktig senators stöd.

I sin ståndaktighet har han allt upptänkligt stöd av den biträdande kampanjmanagern Stephen Meyers (Ryan Gosling), medan mer erfarna rådgivare som Paul Zara (Philip Seymour Hoffman) och motkandidatens Tom Duffy (Paul Giamatti) är beredda på att tumma på fair play för att uppnå sina mål.

Historien tar en mer personlig vändning för Stephen när en ung praktikant, Molly Stearns (Evan Rachel Wood), som han inleder en sexuell förbindelse med, visar sig vara med barn och efter det handlar det om att överleva för honom i det moraliska träsk som är hans hela värld. Spelet som han och de andra utövar mot varandra vävs skickligt ihop av manusförfattarna (förutom Clooney även hans medarbetare sedan tidigare Grant Heslov samt Beau Willimon, på vars pjäs Farraguth North filmen bygger).

Insikterna om villigheten att sälja ut sina närmaste kollegor för att uppnå egna fördelar hos nationens politiker verkar vara genuina hos Willimon, men ytterst handlar historien om något ännu vidare, nämligen hur vuxenlivet tvingar på den unga idealismen insikten att det handlar om att äta eller ätas.

Därför är det också logiskt att det blir Stephen och Molly som kommer att stå i centrum när de mer personligt drabbande konsekvenserna av livet i politikersfären blir tydliga. Molly är bara 20 år och är liksom den tio år äldre Stephen besjälad av att göra ett betydelsefullt jobb som leder till en bättre tillvaro för de många i USA. När även de som verkar mest renhjärtade sviker de etiska grunvalarna blir det också dessa unga som faller hårdast.

Gosling och Wood är utmärkta skådespelare (både här och i tidigare filmer), men något i sättet de av Clooney regisserats på förefaller ha blivit mindre lyckat. Clooney har förlitat sig väldigt mycket på närbilder och då krävs det att uttrycket stämmer med det som är kärnan i karaktärernas olika funktioner under dramats förlopp — och det är här som det inte riktigt stämmer.

Stephen ska i inledningen ha en karisma som lockar andra unga till kampanjarbetet och utstråla hela den moraliska renhet som Morris presidentkampanj bygger på, men Gosling har mycket lite av detta i sitt spel. När han i filmens andra hälft tyngs av insikterna om svek och korruption blir hans mer kontrollerade spelstil mer effektiv, men karaktärens utvecklingsbana har då inte riktigt förankrats i agerandet. Och Wood blir, när hon kommer in, alltför påfluget flörtig för att Molly ska upplevas som det oskuldsfulla offer som intrigen anger att hon är.

Konsekvensen är att det i filmens känslomässiga centrum uppstår två vakuum, något som berättelsen inte kan hämta sig från. Det blir helt enkelt inte den tyngd i dramat som filmskaparna avsett.

Därmed inte sagt att Maktens män är ett dåligt hantverk eller att den inte försvarar sin plats i traditionen från All the King's Men/Alla kungens män (1949) och All the President's Men/Alla presidentens män (1976). Men någon riktigt avslöjande ny insikt om det mediegenomsyrade politiska livet i USA kommer den inte med.


Betyg: 6/10