Frun till en rik vit advokat råkar ur för en olycka och hamnar i koma, varpå han tvingas konfrontera sin tidigare visade oförmåga att förstå sig på sina två döttrar. Han får också reda på att hustrun var otrogen och tänkte lämna honom, vilket gör att han söker upp den andre mannen — men istället för att slå denne på käften så säger han till honom att besöka sin älskarinna innan hon dör, eftersom han på sin livsresa har insett att vi alla har våra rimliga skäl till att vi handlar som vi gör och att han inser sina tidigare brister som make och far. Advokaten tar också rätt beslut angående en markförsäljning och tar sitt ansvar som ättling till de första markägarna och del av den lokala gemenskapen.
En liberal våt dröm? Onekligen. Och belönad med en mängd priser och nomineringar, senast en hel hop inför utdelningen av Oscar-statyetter. Att George Clooney spelar advokaten Matt King (!) gör ju inte det hela sämre, liksom att miljön är Hawaii och trots att det är en hel del moln och regn under berättelsens förlopp finns här turistvyer så det räcker till.
Och filmen är onekligen välgjord i en mer teknisk mening, det finns inte heller direkt någonting att klaga på när det gäller det naturalistiska skådespeleri som den väletablerade amerikanska filmen är så skicklig på (och som genererar så många priser).
Så vad är det då som fattas? För fattas något gör det. Jag vill påstå att det saknas en genuin förankring i den situation och de karaktärer som filmen använder sig av — de ska istället illustrera alla de "rätta" attityderna till livets slumpmässiga behandling av oss människor. Och detta utifrån ett socialt perspektiv som inte på minsta sätt antyder att den ekonomiska överklass som berättelsen rör sig i skulle kunna vara någonting annat än Mänsklighetens Allmängiltiga Tillstånd. Visserligen är detta inte någon ovanlig synvinkel i den brett inriktade underhållningsfilm som inte ska stöta sig med några viktiga publikgrupper, men att inte visa någon insikt i sitt perspektiv ens när man påstår att Matt tar sitt kulturella ansvar på Hawaii i slutet av filmen — utan att denna kultur fått någon plats i filmen eller Matts liv — är en stor svaghet.
Regissören och manusmedförfattaren Alexander Payne lyckades i förra filmen Sideways (2004) på ett mycket skickligt sätt gestalta en medelålders mans sökande efter livsmening och nära relationer, i det fallet genom en vinprovningsresa i Kalifornien där medresenären fick stå för ett alternativt mansperspektiv, inte minst i relation till kvinnor. I The Descendants är däremot denna livsresa redan från första början så tydligt en skrivbordskonstruktion.
Ta bara Matts två döttrar, 17-åriga Alexandra (Shailene Woodley) och 10-åriga Scottie (Amara Miller). De får båda två inledningsvis demonstrera hans bristande föräldraauktoritet med varsin scen där de uppför sig olämpligt. Men efter det är de rena dygdemönstren (förutom ett par verbala utbrott som vi i publiken ska uppfatta som roliga, inte på minsta vis anstötliga), att de skulle ha en problematisk relation till pappan (eller för den sakens skull mamman) försvinner hur lätt som helst ur handlingen.
På samma sätt är alla de som Matt möter så mångfacetterade att de aldrig får några karaktärsdrag och det blir inget djup i skildringen. Inte ens Alexandras lite märkliga killkompis Sid (Nick Krause) får stanna kvar i sin underlighet: han blir en förstående pojke som t o m nyligen haft sin egen sorg och förlorat sin pappa i en rattfylleolycka.
Och älskaren Brian (Matthew Lillard) samt hans fru Julie (Judy Greer) är genuint skakade över vad som hänt Elizabeth: han ber Matt om förlåtelse och hon förlåter Elizabeth när hon besöker sjukbädden.
Vad en genuint kraftfull skådespelarinsats kan göra med dessa schabloner kan man dock iaktta hos Robert Forster som i rollen av Elizabeths far lyckas med konststycket att vara både en brutal mansgris och ömsint far på ett sätt som inte hindrar en glimt i ögonvrån — filmens höjdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar