Tyrannosaur

Paddy Considines debutlångfilm Tyrannosaur baseras på en kortfilm som han skrev manus till och regisserade 2007, Dog Altogether, en film som fick flera tunga priser, bland annat Silverlejonet i Venedig.

Långfilmens titel syftar egentligen inte på Joseph (Peter Mullen), berättelsens huvudkaraktär, även om man mycket väl skulle kunna tro det. Inte för att han är ovanligt storväxt utan för att han beter sig som en gammal dinosaurie i sina relationer med människorna runt omkring.

Redan i anslaget får vi honom definierad: han sparkar ihjäl sin hund, inte för att han hatar den (tvärtom), det är bara det att han inte kan uttrycka sig på något annat sätt när han blir upprörd. Som man kan misstänka är berättelsen i fortsättningen utformad som en läroprocess, där han inser att det finns andra sätt att hantera sina frustrationer (och relationer) på.

Detta hade kunnat bli en sentimentaliserad skildring av godhetens seger över den banala ondskan och trots att det finns vissa inslag som tangerar det alltför överdrivet känslosamma lyckas Considine (som själv är etablerad skådespelare) till övervägande del väl hantera balansgången mellan brutal socialrealism (en stark engelsk tradition) och det emotionellt kraftfulla.

Till det senare hör det som berättelsens kvinnliga centralgestalt, Hannah (Olivia Colman), tvingas vara med om varje dag i sitt äktenskap med en på ytan respektabel man, James (Eddie Marsan), som dock visar sig vara en hustrumisshandlare. Kontakten mellan Joseph och Hannah ses inte med blida ögon av James, vilket leder till flera våldsutbrott — varav ett av det grövsta slaget.

En bidragande orsak till att filmen inte blir för ensidigt moraliserande är att Joseph inte är en helt igenom sympatisk karaktär. Visserligen ska han genomgå sin reningsprocess, men han drar sig inte för att säga några sanningens ord till Hannah om hennes kristna samaritverksamhet (en religiositet som också gjort att hon inte lämnat sin man utan närt förhoppningen om att kunna frälsa honom) eller bråka med grannfamiljen, bland annat om deras kamphund.

 

Men visst är det tydligt redan från början att Joseph ska få visa sina mjuka sidor som man: grannfamiljens pojke är hans kompis och han ångrar vad han gjort i sitt tidigare liv. När Hannah vid ett tillfälle säger att han är en god man så hjälper det inte att han protesterar genom att säga att han inte är trevlig att vara nära: han kramar honom och han visar sig vara en gosig nallebjörn.

En begravningsscen blir också väl övertydlig i ambitionen att visa hur en frigörelse från förtryck gör att gemenskapen mellan dessa i många stycken utslagna existenser blommar och förvandlingarna i Joseph och Hannah blir stundtals väl snabba, men ett skådespeleri av de centrala aktörerna som hedrar den realistiska skolan förtar mycket av den kritiken.

Och vad syftar då titeln på? Ja, inte på det yttre manliga utan på ett föraktfullt manligt sätt att se på kvinnor.


Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se