Vilken skam är det titeln till Steve McQueens senaste film syftar på?
Är det huvudkaraktären Brandons (Michael Fassbender) ständiga sexuella aktiviteter — ensam eller tillsammans med en eller flera andra, i den fysiska verkligheten eller över det digitala nätet — som är skamliga? Kanske inte så troligt, eftersom sex finns överallt, privat och offentligt, till beskådande. Det skamliga, som en moralisk defekt, kan knappast förknippas med den sexuella handlingen för den publik som förväntas se detta mörkt existentiella drama.
Det förefaller rimligare att tro att skammen hänvisar till det försök till förnekande av den egna sociala och kulturella bakgrund som Brandon, tjänsteman i en icke definierad hypermodern organisation och boende på Manhattan (som egentligen skulle vara London, och i mycket ser ut som det, men ingen där ville enligt regissören tala om sexmissbruk så därför gjordes filmen i New York), ägnar sig åt. Skam, till skillnad från skuld, handlar också mer om att dölja sig själv, inte den aktivitet som uppfattas som moraliskt felaktig. Och moral är vad hela filmen handlar om. Och skammen rör oförmågan att på ett genuint sätt relatera till andra människor.
Brandons besatthet är tydligt förknippad med ett främlingskap inför den värld han lyckats ta sig till, från barndomens New Jersey (det finns likheter med American Psycho [2000] i skildringen av denna typ av karaktär i denna miljö). I samtal med systern Sissy (Carey Mulligan), vars uppdykande välter Brandons trots allt noga kontrollerade värld över ända, får vi reda på att de haft en hård uppväxt — om det handlade om incest, annat våld, missbruk eller andra övergrepp klarläggs inte — vilket kan förklara hans intensiva försök att inte tvingas tillbaka till den tillvaron.
Men hans behov av distans har också inneburit att han inte kan forma någon närmare relation till andra människor. Alla han har sex med, inklusive sig själv, håller han ifrån sig, ända tills att Sissy tvingar honom att konfrontera sig med sig själv (som hon är en version av, i en mer utåtriktad och tydligt sårbar mening).
Brandon försöker då också komma nära en kvinna på jobbet, Marianne (Nicole Beharie), men det leder till att han inte kan genomföra ett samlag. När hon gått hämtar han upp en prostituerad — och då fungerar han som vanligt, stående mot ett stort fönster och med hela staden som potentiell publik.
McQueen, som arbetade med Fassbender i sin förgående film Hunger (2008), har som manusförfattare valt att kontrastera Brandons beteende med en skildring av hur hans chef David (James Badge Dale) sexuellt trakasserar varenda kvinna han stöter på — men på ett sätt som precis ligger inom gränsen för det kulturellt tolererade. Det innebär att vi kan se på Brandon med mindre fördömande ögon och (kanske) följa med på resan ner i det inre helvete som han tvingas igenom.
För att detta ska bli möjligt är det också nödvändigt att ha en skådespelare som både utstrålar pansarskydd kring den egna identiteten och en icke sentimental sårbarhet. Fassbender är alldeles utmärkt i denna roll (till skillnad från förra årets Jane Eyre, där vi aldrig kom nära hans farlighet som Rochester) och Carey Mulligan har även hon den alldeles rätta balansen mellan kraftfullhet och skörhet (något hon borde fått gestalta i förra årets Drive, men där blev hennes karaktär alldeles för ointressant genom sin ensidiga flickaktighet).
Uppenbarligen är McQueen en alldeles utomordentlig personinstruktör.
Även om det finns en tendens till att berättelsen blir alltför tillrättalagd och övertydlig i slutet så finns i den sista scenen en sympatisk öppenhet inför Brandons fortsatta liv: kommer han att ändra sitt beteende eller är det alltför fastgjutet i hans identitet för att han ska kunna slippa skammen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar