Katinkas kalas

Överklassens materiellt rika men andligt ack så tomma liv har varit föremål för oräkneliga skildringar inom alla de konstnärliga uttrycksformerna så länge det funnits klassamhällen — dvs alltid.

När nu manusförfattaren Lisa Östberg och regissören Levan Akin presenterar sin debutfilm Katinkas kalas (den visades även på Stockholm Filmfestival för ett par månader sedan) är det just klassaspekten som de själva lyfter fram som en central beståndsdel i berättelsen, både i sättet de gestaltar Katinkas födelsedagsfest och genom vad de sagt i intervjuer.

Benägenheten att smycka sig med de kulturella och/eller ekonomiska överklassernas uttryck har, i en tid där den visuella och mediala framtoningen skapar individens och gruppens identitet i allt högre utsträckning, kommit att bli även de samhällskritiska skiktens sätt att markera sin tillhörighet till samtiden.

I scener som inte så lite påminner om de uttråkade gester som 1950- och 60-talens europeiska s k konstfilmer utrustade sina karaktärer med när de själsligt urholkade vandrade kring i efterkrigstidens materiella välstånd (tänk Fellini och Antonioni, men även Bergman) låter Östberg och Akin sina figurer inledningsvis använda sig av alla de klyschor som en pseudointellektuell trasborgerlig krets av konst- och mediebesatta unga vuxna yttrar på kaféer och konsthallar i världens senmoderna storstäder.

Fast här sitter de på landet (filmen är inspelad på Gotland) och har samlats för att rituellt hylla curatorn Katinka på hennes födelsedag. Trots alla de rätta fraserna visar det sig snart att det är ett gäng vilsna och självcentrerade individer som kämpar hårt för att upprätthålla en fasad där orden mer avser att signalera rätt sorts tillhörighet än att vara uttryck för en genuin identitet.

In i denna grupp kommer Katinkas tvillingbror Joel (Fredrik Lundqvist), uppenbarligen en slarver utan särskilt mycket charm, tillsammans med sitt sedan föregående natt uppraggade sällskap, Linda (Yohanna Idha). Hennes kommersiella medietillvaro som programledare för en enklare form av frågeprogram blir till en utlösare av de spänningar som finns i gruppen, men också ett förakt för dem som inte lagt sig vinn om att fernissa sin värld med de gångbara fraserna. Till de senare hör också hemhjälpen Marja (Anna Håkansson), som symptomatiskt nog under större delen av filmen berövats orden som kommunikationsmedel.

Att filmen är ett förstlingsverk märks först och främst på att den dramatiska spänningen i denna krutdurk av klass-, etnicitets- och könskonflikter inte håller genom hela filmens längd. I andra halvan blir det till väl mycket upprepningar av vad som redan etablerats och variationerna i konflikterna tunnas ut.

Däremot är Akin och fotografen Linus Rosenqvist konsekventa och skickliga i att ge denna skenbara idyll ett bräckligt ljusskimmer genom den visuella utformningen och ett kameraarbete som betonar stabilitet och långsamma rörelser, ett utmärkt sätt att betona både traditionens makt och illusionen av trygghet som detta ska (men inte lyckas ge) karaktärerna.

Dialogen är i inledningen stereotypiserad på ett bra sätt för att slå an tonen av en kommunikation som mer bygger på inövade fraser än verklig livsförankring, för att sedan brytas ner allteftersom sprickorna i fasaderna blir uppenbara. Detta blir tydligt hos Greger (Ludde Hagberg), Katinkas man, som först lever i en värld formad av de gastronomiska idealens vokabulär för att sedan sitta ensam i husets skräprum och försöka primalskrika sig ur sin ångest med bistånd av en akustisk gitarr.

Detta glapp mellan yta och (förlorat) djup präglar även de andra: från Carro (Ulrika Ellemark), som hoppar från jobb till jobb och beskriver sig som "politiskt väldigt långt till vänster", till galleristen David (Aron Flam), som har en sur och småaggressiv attityd men mest av allt vill ta Linda på brösten, och hans högborgerliga gravida fru Anna (Anitha Flink), till Jossan (manusförfattare Östberg), som mest vandrar kring i ett verkligt eller mentalt drogrus.

Starkast intryck gör dels Linda (Idha fick skådespelarpris i Stockholm för prestationen), som blir till spottkoppen för de andras (själv)förakt, men främst Katinka, som i Mia Mountains gestaltning får den rätta blandnigen av skörhet och insikt som bär det mesta av berättelsens ambition att ta samtidens kulturella puls.

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se