My Week with Marilyn

Marilyn Monroe var en av de stora ikonerna i Hollywood under den period när det klassiska studiosystemet höll på att brytas ner och förändras till att bli den projektverksamhet som den amerikanska såväl som andra länders (inklusive den svenska) blivit under de senaste decennierna.

Detta finns med som en av dimensionerna i My Week with Marilyn, en berättelse baserad på den 23-årige Colin Clarks upplevelser 1956 när Marilyn, som då var 30 år, kom till England för att göra filmen The Prince and the Showgirl/Prinsen och balettflickan med Sir Laurence Olivier. Den nya filmen, i regi av Simon Curtis och med manus av Adrian Hodges, har (delvis) spelats in i Pinewood Studios där Marilyn mötte den brittiske skådespelarstorheten och där deras olika metoder för att agera på film kolliderade. Olivier stod för den äldre tanken på att utgå från texten och försöka uttrycka innehållet utifrån vad som var skrivet, medan Marilyn lutade sig mot den vid denna tid mycket uppmärksammade Metoden, där skådespelarens egen förbindelse till berättelsens situationer och händelser skulle generera en djupare Sanning kring det tematiska innehållet.

Marlon Brando, James Dean och Paul Newman (men även Elvis Presley) arbetade utifrån dessa tankar, inspirerade av den ryske teatermannen Konstantin Stanislavskij, och det yttersta syftet var att komma åt djupare psykologiska dimensioner hos de fiktiva karaktärerna utifrån ett faktiskt liv (skådespelarnas). Detta krockade med en teatertradition som byggde karaktären från texten och Olivier var en exponent för detta.

Det finns en belysande historia från inspelningen av The Marathon Man,  gjord två decennier efter händelserna i My Week with Marilyn. Dustin Hoffman (också en "Method actor") hade förberett sig inför en scen där karaktären han spelade skulle vara intill döden trött genom att själv vara totalt slutkörd. Olivier, som spelade en nazistisk plågoande i filmen, undrade då: "Have you ever considered acting?"

Samma problem ställdes alltså Olivier inför när det gällde Marilyn och i ett läge i My Week with Marilyn, efter att han under lång tid inte kunnat stå ut med hennes sena ankomster och disciplinlöshet, får han insikten att hon står för ett nytt skådespeleri, något som kommer att vara det giltiga sättet att agera på i framtidens filmer.

Den här förklaringen är givetvis en sentida insikt/åsikt, men filmen försöker också peka på att Olivier efter The Prince and the Showgirl (som är en rejält misslyckad produktion, varken fantasifull, rolig eller spirituell) gjorde en av sina allra främsta rollprestationer i Tony Richardsons The Entertainer (1960), baserad på en pjäs av John Osborne, en av de nya "arga unga männen" inom den brittiska teatern. Antydningen är att Olivier lärde sig att komma närmare de djupare skikten i sitt agerande genom kontakten med Marilyn, medan hon fick en större självsäkerhet och kompetens, inte minst genom sin kontakt med Colin Clark, och i efterföljande film, Some Like It Hot/I hetaste laget (1959), gjorde en av sin karriärs bästa prestationer.

Skildringen av Marilyn är i övrigt inte särskilt nyskapande. Här finns allt det som framkommit genom åren: osäkerheten grundad i barndomens utsatthet med en försvunnen far och en mor som hamnade på sinnessjukhus; en serie äktenskap med män som bara såg sexbomben, i filmen är det den berömde pjäsförfattaren Arthur Miller; det oansvariga beteendet mot arbetskollegor som grundade sig i osäkerhet. Colins berättarröst lägger inte heller till några speciella dimensioner och deras kortvariga kärlekssaga får inte några mer avancerade uttryck än några kyssar och nakenbad. Svårigheten med att berätta om Marilyn ligger ju också i att hon hade en mycket speciell utstrålning, som är svår för någon annan skådespelrska att fånga. Michelle Williams gör ett gott arbete och har några scener där det mer generellt giltiga i en människas livssituation kommer fram på ett bra sätt — men hennes sårbarhet och sprudlande charm (som ofta fanns där samtidigt) lyckas hon inte riktigt få trovärdig.

Eddie Redbayne som Colin gör inte några större intryck medan Kenneth Branagh gör Olivier (en förebild för Branaghs egna Shakespeare-gestaltningar) på ett underhållande sätt, vid några tillfällen med en exakt tonträff och ett förgripande av dennes roll i The Entertainer.

Julia Ormond som Vivien Leigh, Zoë Wanamaker som coachen Paula Strasberg, Philip Jackson som livvakten Roger och Emma Watson som Colins första flickvän Lucy (som han obegripligt nog totalt glömmer bort när Marilyn närmar sig honom) gör också bra insatser, liksom (som vanligt) Judi Dench som Dame Sybil Thorndike.

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se