Snart 12-årige Cyril (Thomas Doret) är Pojken med cykeln/Le Gamin au veló (2011) i de belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes senaste skildring av karaktärer som befinner sig i marginalen av den samtida världen.
Moderlöse Cyril bor på ett barnhem sedan en månad eftersom hans pappa (Jérémie Renier) gett sig av. Cyril springer och cyklar överallt för att hitta fadern, som lämnat sin lägenhet och inte meddelat vart han gett sig av. När Cyril äntligen hittar honom, med hjälp av hårfrisörskan Samantha (Cécile de France), visar det sig att pappan inte klarar av att ta sitt ansvar som pappa (och knappt klarar av att berätta detta för sonen). Det blir i stället Samantha som tar hand om honom. Svårigheter uppstår dock både i förhållande till hennes pojkvän och när en ung smågangster, Steve leder in Cyril på brottets bana.
Bröderna Dardenne långfilmsdebuterade redan för tjugofem år sedan, men det dröjde cirka tio år innan de började utvecklas till att uppnå den position de innehar idag som Belgiens främsta filmskapare. En renskalad naturalism präglar deras berättelser, ofta om unga människor, där underklasslivet formar de existentiella dramer som bröderna är så skickliga att gestalta på ett engagerande sätt.
Igor i La prommesse/Ett löfte (1996), Rosetta (1999), Francis i Le fils/Sonen (2202), Bruno i L'Enfant/Barnet (2005) och Lorna i La silence de Lorna/Lornas tystnad (2008) är alla karaktärer som måste ta moralisk ställning i en situation där det lättaste vore att försöka överleva så som de flesta gör — utan en tanke på sina medmänniskor.
Filmerna bär starka drag av att vara kristna allegorier om godhetens nödvändighet och berättelsen om Cyril är inget undantag. Det är kanske främst Samantha som förkroppsligar detta: Hon tar hand om Cyril på helgerna utan att egentligen känna honom och som en Madonna visar hon en ängels tålamod med Sonens, åtminstone stundtals, ansvarslösa beteende.
Men Cyril är i grunden en god pojke och när händelseförloppet i slutet av filmen leder till att vi och ett par av figurerna i berättelsen tror att Cyril är död blir historien om nåd och återuppväckelsen komplett — på ett alltför schematiskt sätt.
För det är vad som präglar det här verket av bröderna Dardenne. Där de i tidigare filmer kunnat följa livets obarmhärtighet på ett sätt som inte sentimentaliserar eller förenklar blir det i Pojken med cykeln (som vann det Story Jurypriset i Cannes i fjol) en så avskalad intrig att det är svårt att tro på händelseförloppet: Samanthas omhändertagande, Steves lätthet i att få Cyril att misshandla folk (även om han på detta sätt kan skaffa pengar till pappan, vilket gör att han hoppas att pappan då kan ta tillbaka honom), de alltför slumpartade sammanträffandena. Allt detta gör att berättelsen tippar över till att bli ett alltför tydligt moralisk-ideologiskt traktat, i stället för att vara en mer trovärdig samtidsskildring med temat som en undertext att aktivt ta till sig för åskådaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar