Johnny Depp gjorde i Terry Gilliams Fear and Loathing in Las Vegas (1998) ett minnesvärt porträtt på den legendariske Gonzo-journalisten Hunter S Thompson, på vars bok filmen baserade sig.
Depp, som var nära bekant till Thompson (som begick självmord genom att skjuta sig 2005) återkommer nu med ännu en gestalt baserad på en Thompson-text, denna gång en roman som denne skrev som drygt 20-åring men gav ut först långt senare, The Rum Diary.
Paul Kemp är (i filmen åtminstone) en bild av Thompson själv när han 1960, i början av sin skrivarkarriär, befann sig i det självstyrande territoriet Puerto Rico — en del av USA, men ändå inte. Detta blir en viktig poäng i filmen, eftersom den intrig som finns i berättelsen handlar om hur rika, hänsynslösa och reaktionära amerikaner exploaterar landets rikedomar, samtidigt som ett folkligt missnöje ligger och pyr.
Paul kommer till huvudstadens tidning The San Juan Star (där en telefonpratande journalist i närbild hävdar att en artikel ska handla om "pirates") och trots en kolerisk chefredaktör, Lotterman (härligt spelad av Richard Jenkins, med en rörlig toupé som komisk rekvisita), lyckas han framleva en tid som reporter.
Han blir snabbt bekant med tidningens fotograf Bob Sala (Michael Rispoli), en mer städad version av Fear and Loathings ... dr Gonzo (spelad av Puerto Ricanen Benicio del Toro, som för cirka tio år sedan var på gång att göra rollen som Sala) samt fascinerad av den unga Chenault (Amber Heard), flickvän till Hal Sanderson (Aaron Eckhart) en av de skumma amerikanska affärsmännen.
Filmens regissör, Bruce Robinson, är mest känd för Withnail and I (1986), vars skildring av två arbetslösa skådisar i 1960-talets England har påtagliga likheter med världen i The Rum Diary.
Drickandet och droganvändningen (vid ett tillfälle ser Paul hur Bobs tunga vandrar iväg ur munnen som en orm på jakt efter byte) är omfattande, men det hindrar inte skildringen från att ha en (kultur)politisk aspekt. Paul kommer så småningom att vända sig från den rika världen och gör mycket tydligt en avsiktsförklaring som journalist och författare att avslöja de mäktigas värld.
Thompsons Gonzo-stil, en hänsynslöst subjektiv språkform, utformades av honom på 70-talet och kom att påverka stora delar av den nya och grävande journalistiken eftersom man här kunde hänge sig åt icke-objektiva skildringar av både sociala missförhållanden och mer privata upplevelser, avsedda att genom sitt chockvärde tilltala en läsekrets i en allt hårdare mediemiljö. Första gången Thompson använde begreppet Gonzo-journalistik (som myntats om hans journalistik av en annan tidningsman) var i Fear and Loathing... som publicerades 1971, alltså cirka tio år efter det att The Rum Diary skrevs. Därför är inte heller Paul en så fullt ut bisarr figur som journalisten Raoul Duke i Fear and Loathing... ‑ men de befinner sig inte långt ifrån varandra.
Robinson lyckas väl med att ge en mustig miljöbeskrivning och problemet med den tunna intrigen blir inte alltför besvärande. Flera av skådespelarinsatserna är utmärkta, inte minst gör Giovanni Ribisi ett sanslös porträtt av svensken Moberg, ett vrak till kriminal- och religionsreporter som mitt i all bisarr nazi-utstyrsel kommer med djupt insiktsfulla kommentarer om tillvaron på ön.
The Rum Diary är väl värd att ses för den visuella utformningen, det sociala engagemanget och de bisarra händelserna.
Drickandet och droganvändningen (vid ett tillfälle ser Paul hur Bobs tunga vandrar iväg ur munnen som en orm på jakt efter byte) är omfattande, men det hindrar inte skildringen från att ha en (kultur)politisk aspekt. Paul kommer så småningom att vända sig från den rika världen och gör mycket tydligt en avsiktsförklaring som journalist och författare att avslöja de mäktigas värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar