Det ligger uppenbarligen i nationens intresse att konkurrera med den internationella filmproduktionens stora slagskepp genom att då och då återuppliva kommendör Carl Hamilton så att han kan reda upp alla problem som den svenska staten råkar ut för.
Jan Guillous romanhjälte (som medverkar i tretton böcker) har tidigare förkroppsligats på film av Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare — turen har nu kommit till Mikael Persbrandt. Och i stort så sköter han sig väl.
Efter att ha sett ett antal Beck-filmer hade man dock kunnat önska sig mer än en stel blick och spända käkmuskler i actionscenerna. Dessa är snyggt koreograferade av Cedric Proust, som tidigare arbetat med bland annat Bourne-filmerna, och det finns även en viss spänst i regiarbetet av Kathrine Windfeld här. Persbrandt har hävdad att han ville ha en kvinna som regissör för att få en högre kvalité än vad som är vanligt inom actionfilmen när det gäller de mänskliga relationerna och det märks att man har vinnlagt sig om att försöka betona konsekvenserna av spionverksamheten för de som är inblandade, inte minst Hamilton själv — om det nu beror på Windfeld eller manusförfattaren Stefan Thunberg ska i nuläget vara osagt.
Men balansen mellan drama, action och de industripolitiska intriger som ligger bakom händelseförloppet fungerar tyvärr inte särskilt bra. Windfeld, som tidigare förtjänstfullt gjort tv-serier som Kronprinsessan (2006) och Drottningoffret (2010), kan inte riktigt bildsätta annat än på ett tv-mässigt sätt med mycket närbilder på pratande människor i stela scenuppställningar och även manusets dialog är mer än trivialt.
Det gör att, i andra sammanhang, bra aktörer som David Dencik blir lämnade i sticket, vilket leder till att skådespeleriet haltar betänkligt. Till detta ska läggas att Persbrandts engelska, utan att vara dålig, inte får den handlingskraftiga klang som hade behövts.
Visserligen ska han under större delen av berättelsen vara sorgsen för att han råkade skära halsen av sin kärlekspartner, läkaren Maria (Fanny Risberg), i ett töcknigt uppvaknande från en mardröm rörande hans senaste uppdrag. Det är också konsekvenserna av detta uppdrag som resten av filmen handlar om, uppdaterad från Guillous roman från 1988, där det var en sovjetisk marinofficer som skulle hoppa av: här är det en medlem i den amerikanska säkerhetsfirman Spectragon som får moraliska betänkligheter när svenska vapen används för att mörda inte bara muslimska terrorister utan även deras barn.
Spåren efter detta leder till koncernen Nordfors (egentligen Bofors kanske?) och in i regeringen, där den kvinnliga statsministern (Pernilla August) är oförmögen att omedelbart upptäcka något som vi i publiken ser på några sekunder, att vice statsministern och näringsministern inte har rent mjöl i påsen. Den ende inom säkerhetstjänsten som stödjer Hamilton är hans gamle chef DG (Lennart Hjulström, som tagit patent på denna typ av hårdföre men i grunden hyvens rättskaffens filmfigur), i övrigt får Hamilton slå sig fram bäst han kan.
Hjälp har han dock av en ny kvinna, PLO-representanten Mouna (Saba Mubarak [!]), som väl får sägas vara Guillous bild av den attraktiva och handlingskraftiga palestinska kvinnan. Motsvarigheten i Sverige är Johanna (Liv Mjönes), en gravid poliskommissarie som vill sätta dit Hamilton för mordet på Maria men inser att han är nödvändig för rikets säkerhet, dock med den skillnaden att så som Mjönes spelar henne (uppspärrade ögon, flämtande andhämtning) blir hon till en karaktär från en helt annan film (antagligen är hon en misslyckad anspelning på Frances McDormands polis i bröderna Coens Fargo [1996]).
Musiken i filmen är också värd en kommentar. Liksom i så mycket annan svensk filmmusik får den aldrig någon karaktär som hjälper dramat, den bara ligger där som en jämntjock smet som antagligen är avsedd att skapa en stämning, men vars främsta funktion är att för en framtida tv-publik signalera att det (antagligen) är samma film som den man började titta på nån timme tidigare som fortfarande pågår.
Betyg: 3/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Svinbra film, äntligen gör Sverige något bra!
SvaraRadera