J. Edgar

John Edgar Hoover (1895-1972) var chef för USA:s övergipande undersökningsbyrå för den interna kriminaliteten från 1924 till sin död. Byrån blev federal 1935 och förkortades då FBI.

Hoover kom med åren att bli en fruktad man i alla delar av det amerikanska samhället. Dels för att FBI fick utvidgade befogenheter att undersöka inte bara begångna brott, utan också planerad brottslig verksamhet. Dels för att han genom sin besatthet i att registrera och katalogisera all verksamhet och alla personer som han övervakade hade uppgifter som kunde förstöra livet för en stor del av befolkningen — inte minst de som också innehade stor makt.

Clint Eastwoods nya film J. Edgar försöker skildra denne mans liv genom en berättelse som tar sin utgångspunkt i den livsberättelse som han på ålderns höst dikterar för några av FBI:s agenter. Men inte nog med att vi på detta sätt får Hoovers liv och en stor del av USA:s historia under 1900-talet presenterad för oss i en tillbakablick, Eastwood (och manusförfattaren Dustin Lance Black, som också skrev Milk [2008], som handlar om den förste homosexuella man som blev vald till ett högre politiskt ämbete i USA) har valt att hoppa friskt (ja, man skulle kunna kalla det okontrollerat) mellan olika perioder i hans liv.

Ett skäl till att ha en sådan berättarstruktur är att man på detta sätt kan binda likartade händelser till varandra för att peka på viktiga drag i t ex en människas liv, utan att vara begränsad av att följa en kronologi — berättelsen har en annan logik.

Ett annat skäl är att man på detta sätt försöker skapa ett mer intensivt tempo i filmen. Om man inte har lyckats att göra berättelse spännande och intressant så hoppas man att fånga åskådarna genom att "överraska" med nya situationer under en annan tidsperiod än den man nyss var i. Greppet är ytterst vanligt inom den mer massproducerade tv-dramatiken (såporna), men förekommer alltmer i den påkostade biograffilmen.

Och det är snarare denna sista orsak som formar J. Edgar. Det blir inte klart varför filmen hoppar mellan årtalen som den gör, det tillför sällan något att förflyttas från sent 60-tal till mitten av 20-talet, sedan till sent 30-tal för att efter det komma till det tidiga 60-talet: det skapar mer förvirring än meningsfullhet. Avsikten med att göra en filmbiografi är rimligen att man vill berätta något angeläget om den karaktär som står i centrum, samt kanske även om den sociala och kulturella omgivningen. Inget av detta blir särskilt väl genomfört i J. Edgar.

Huvudpersonen själv (spelad väl av Leonardo DiCaprio) kommer oss knappast närmare under de nästan 140 minuter som filmen varar. Hans kommunisthat är väl känt sedan tidigare och berättelserna om hans (möjliga) homosexuella förhållande med sin ställföreträdare Clyde Tolson (Armie Hammer) har snurrat runt länge i skandalpressen. 

I filmen finns t o m en scen när Hoover efter sin mammas död tar på sig hennes klänning och halsband som onekligen för tankarna till en annan modersbunden amerikansk ikon (och potentiell bög), Norman Bates i Hitchcocks Psycho (1960).

Relationen till Tolson visar sig visserligen vara präglad av ömsesidig närhet och beroende, men ger inte någon tydligare bild av Hoover som person. Liksom med hans förhållande till sin personliga sekreterare, Helen Gandy (Naomi Watts), hade det delvis hemlighetsfulla och potentiellt skadliga/skamliga i deras relation kunnat hjälpa till att belysa Hoovers mer offentliga sida och agerande. En annan (och överraskande) del av filmen är att flera av karaktärerna när de åldras visar upp make up och maskläggning som är bland det gräsligaste som har setts i en högbudgetfilm från Hollywood på väldigt länge (ett resultat av Eastwoods välkända ambition att göra sina filmer färdiga i tid och under budget?), ett faktum som också bidrar till att få oss i publiken att upprätthålla en distans till figurerna (DiCaprio blir för övrigt i flera av scenerna till en märklig kopia av hur Orson Welles såg ut som den åldrande Kane i Citizen Kane/En sensation [1940], inte bara i ansiktet utan i hela kroppshållningen).

Flera stora händelser i den amerikanska politiska och polisiära historien under 1900-talet passerar revy under filmens gång, men blir inte till några särskilt engagerande moment i dramatiken, de känns snarare som nödvändiga inslag för att ange att Hoover fanns med under så lång tid i det offentliga livet. Den viktigaste händelsen för Hoover och FBI är onekligen kidnappningen av flygarhjälten Charles Lindberghs lille son 1932: händelsen bidrog till att stärka byrån och göra den till en i genuin mening federal brottsbekämpningsinstans. Men inte ens den blir särskilt väl skildrad, utan tappar i koncentration och spänning eftersom den klipps upp för att förekomma i flera olika faser i filmen.

Eastwood, vars regikarriär inte minst under senare år (med filmer som Invictus [2009] och Hereafter [2010]) har visat en påfallande brist på dramatisk fokusering, har med J. Edgar inte lyckats att få oss att förstå eller engagera oss i livsödet Hoover, bland annat för att filmen inte själv förefaller mer engagerad.

Till slut är det snarare så att Hoover blir till ett sorts (svagt gestaltat) självporträtt av Eastwood: en man som kom fram som en filmhjälte med starkt konservativa drag, men genom åren har visat upp en misstro även mot de som kunnat ses som hans politiska likasinnade (Hoover hatar McCarthy och Nixon) och allra främst blir till en högst vanlig, men därmed mänsklig American (arbetstiteln på Citizen Kane).

(J. Edgar har premiär på fredag, den 20 januari)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se