Slutet av 1700-talet har under senare år varit en tacksam period för filmskapare att projicera funderingar kring vår egen samtid på. Visserligen kan man mer generellt säga att berättelser som utspelar sig i förfluten tid ovillkorligen säger mer om den tid när filmen spelades in än om den period då handlingen utspelas, men om man tidigare använde de dramatiska händelserna kring de amerikanska och franska revolutionerna till att fokusera på de handgripliga konfrontationerna har flera filmer, från olika länder, nu använt perioden för att mer koncentrerat gestalta den gamla tidens härskare.
Redan 1994 kom The Madness of King George/Den galne kung George, där Nigel Hawthorne gjorde en strålande gestaltning av George III, kungen som regerade när Storbritannien förlorade kontrollen över kolonierna på den amerikanska kontinenten.
Och i Sofia Coppolas Marie Antoinette (2006) är kung Louis XVI svagheten personifierad under den period när den franska revolutionen blommar upp. Den unga österrikiska prinsessan Maria Antonia sökte enligt Coppola sin tröst i teaterupptåg och lyxkonsumtion, blind för den verklighet som kom att innebära döden för både henne och hennes man.
När man nu från dansk sida (med assistans från såväl svenska som tjeckiska bolag) berättar en liknande historia slås man direkt av likheterna. Berättelsen om den unga engelska prinsessan Caroline Mathilde (Alicia Vikander), syster till George III, som gifts bort med den galne danske kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) men finner lyckan med en annan man, i det här fallet kungens nye livläkare, tysken Johann Struensee (Mads Mikkelsen), är till stora delar en kopia av Marie Antoinettes livsöde — med en viktig skillnad, den danska drottningen engagerade sig för att tillsammans med Struensee skapa en mer rättvis samhällsordning och under deras få år vid makten (1770-1772) skapades ett stort antal lagar i Danmark som sågs som förebilder för den upplysningsrörelse som växte sig stark i det övriga Europa.
Regissören Nikolaj Arcel är en etablerad manusförfattare och har även regisserat ett par tidigare långfilmer, bland annat ungdomsfilmen De fortabte sjæles Ø/De förlorade själarnas ö (2007). Här har han försökt sig på att förena sociohistorisk skildring och en regelbrytande kärlekshistoria, men det har blivit ett bara delvis lyckat kostymdrama (till skillnad från P.O. Enquists Augustprisbelönade roman Livläkarens besök från 1999, som berättar samma historia).
De politiska turerna kring upplysningsmännens (och drottningens) försök att reformera det danska samhället i kamp mot den gamla aristokratin blir huvudsakligen till en serie illustrationer av relativt fyrkantiga motsättningar. Vilket är synd, eftersom uppkomlingen Struensee och hans karriär är ett fascinerade stycke historia från den tid som kom att föregå formandet av den moderna värld som vi fortfarande lever i. Möjligheten att göra karriär utan bördsförbindelser hade kunnat ge en bild av hur bristerna i det gamla samhället kunde utnyttjas av en hänsynslös man — vilket Struensee i verkligheten måste ha varit. Det framkommer i några korta ögonblick i filmen, men hans förmåga att utnyttja den svage härskaren till att närmast bli en envåldshärskare bär på mycket mer dramatik än vad filmen (och medmanusförfattare Arcel) lyckas gestalta.
Även relationen mellan den knappt tjugoåriga drottningen och den drygt tio år äldre Struensee blir alltför snabbt etablerad och motiverad — hon tänder på honom för att hon har böcker av Rousseau i sitt bibliotek.
I stället blir filmens mest genomarbetade och intressantaste karaktären kung Kristian, som debutanten Følsgaard (belönad med skådespelarpriset vid Berlin-festivalen)lyckas ge all den motsägelsefullhet som gör honom till både en despot (inte minst mot drottningen) men också en farligt svag härskare att utnyttja för de radikala politiska idéerna.
Det är också tydligt att filmskaparna velat dra paralleller till dagens Danmark, vid flera tillfällen kommenteras hur reaktionen mot upplysningstankarna drar ner landet till en skammens nivå i jämförelse med övriga Europa. Och filmens berättarstruktur, ett återberättande som drottningen gör i skriftlig form för sina två barn, leder också till att sonen vid sexton års ålder genomför en statskupp och (som en förklarande eftertext berättar för oss) genomför det som systerns far under några korta år försökte etablera i landet — ett lyckligt slut så gott som något!
Paul W.S. Anderson är välkänd för sitt sätt att mala ner skräck/action-koncept till de mest ointressanta dimensionerna, se (eller inte) t ex Mortal Kombat (1995) och Alien vs. Predator (2004).
Förutom Event Horizon (1997), som han på något märkligt sätt fick att bli en relativt fantasifull rymdfilm med handlingen förlagd femtio år i framtiden, har hans brister i berättandeförmåga och karaktärsteckning varit det mest uppenbara draget. Inte underligt då att han dragits till bearbetningar av video/dataspel, mest framgångsrikt (i en ekonomisk mening) med Resident Evil (2002).
Denna series hjältinna, Alice, kan man också hitta en version av i Andersons senaste filmiska försök, en "bearbetning" av Alexandre Dumas äventyrsroman Les trois Mousquetaires från 1844. Spelad av samma skådespelerska, Milla Jovovich, är hon en helt malplacerad Milady, med förmågan att besegra hela högar av svärdsvingande män men utan minsta drag av originalets förföriskhet och onda intelligens.
Inte för att männen i centrum, de tre musketörerna och aspiranten d'Artagnan, har så mycket med Dumas skapelse eller de flesta av de otaliga filmatiseringarna (bl a 1921 års med Douglas Fairbanks, 1948 års med Gene Kelly eller 1973 års med Michael York) att göra; här handlar det snarare om att få en snart tvåhundraårig berättelse som utspelar sig i det tidiga 1600-talets Frankrike att bete sig som ett nutida dataspel.
Anslaget är symptomatiskt i detta avseende. De tre musketörerna Athos (Matthew Macfadyen), Porthos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans) utför lönnmord i Venedig, enbart för att vi ska se deras skicklighet (och brutalitet!), utan att vi på något sätt får en chans att veta vem de är som karaktärer.
Efter detta förändras de inte ett dugg — vilket inte spelar så stor roll eftersom filmen blir till en serie spektakulärsträvande actiontablåer utan behov av annat än marionetter i stället för karaktärer.
Tanken är snarast att (den unga) publiken ska fastna för den unge d'Artagnans (Logan Lerman) framfusighet och charm, inte minst i hans förmåga att förföra den unga hovdamen Constance (Gabriella Wilde).
Men Lermans reklamfilmscharm fungerar inte i denna historiska miljö och försöket att kontrastera d'Artagnans skicklighet med den unge kung Louis XIII:s osäkerhet i sin relation med sin hustru blir snarast till en parodi på en collegefilm. Och de platta skämt som betjänten Planchet (James Corden, lustig för att han är tjock!) kläcker ur sig förmår inte heller liva upp handlingen.
En imponerande uppsättning skickliga skådespelare i biroller (Christoph Waltz som kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som greve Rochefort, Juno Temple som drottningen) höjer underhållningsvärdet till en del, men det mest anmärkningsvärda är att Anderson och hans kompanjon Jeremy Bolt har fått erfarna högkulturrepresentanter som Andrew Davies (manus) och Scott Rudin (producent) att medarbeta i denna slakt på en älskad klassiker.
Låt oss hoppas att berättelsen om intrigerna kring Louis XIII och hans musketörer förmår hämta sig från detta bottennapp, vars 3D bara lyfter fram det endimensionella i gestaltningen.
