Lågbudget film och s k kvalitetsfilm ses ofta som varandras motpoler, med helt olika estetiska traditioner och syften. Men det finns i realiteten många likheter mellan dem, inte minst en aversion mot den sorts "välgjorda" dramer som präglar mainstream-filmens traditionella utbud. En psykologisk betoning formad av 1900-talets borgerliga självmedvetande och en "lagom" utmanande hållning till innehåll och uttryckssätt passar inte dem som vill utmana den goda smakens herravälde — därför kan fin- och fulkultur mötas som motpoler inte till varandra utan till det som i den dominerande debatten ses som smakfullt.
Inom den europeiska filmen har det åtminstone sedan 1960-talet funnits en reaktion på den moderna tillvaron som i sydeuropa gett upphov till dels den modernistiska rörelsen (Buñuel, Antonioni, Fellini, Godard osv), dels den eurotrash som sällan uppmärksammades på våra breddgrader. Filmskapare som spanjoren Jesus (Jess) Franco och italienaren Aristide Massaccesi (artistnamn Joe D'Amato) gjorde fantastique-filmer som inte sågs som annat än misslyckade försök att göra ordinära thriller eller skräckfilmer, medan en regissör som Pasolini hyllades när han tydligt anknöt till den etablerade modernismen men häcklades som pornograf när han gjorde sin "Livets trilogi" 1971-74.
Spansk film har alltså haft sin beskärda del av såväl modernism som eurotrash, under de senaste tre decennierna med Pedro Almodóvar (född 1949) som en central gestalt. Melodramatiska berättelser och grafisk sexualitet har genomsyrat hans filmer alltsedan debuten 1980, med Matador (1986), Mujeres al borde de un ataque de nervios/Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) och Todo sobre mi madre/Allt om min mamma (1999) som några betydelsefulla (och ofta prisbelönade) exempel.
När Almodóvar nu presenterar La Piel que Habito/The Skin I Live In, efter romanen Mygale av Thierry Jonquet, är blandningen av högt och lågt genomfört på ett sätt som det var länge sedan man såg. Berättelsen om läkaren Robert Ledgard (Antonio Banderas, tillbaka hos Almodóvar efter ett uppehåll på drygt tjugo år) som hämnas sin dotters självmord genom att fängsla och omvandla identiteten hos den unge man, Vicente (Jan Cornet), som utsatte dottern för ett (möjligt) sexuellt övergrepp är i all sin melodramatiska övertydlighet och groteska omöjlighet ett typexempel på den sortens berättelser som eurotrash-filmen flödar över av. Kritiken har ofta varit skoningslös mot denna typ av sensationalistiskt filmskapande, även när en erkänd regissör som George Franju gjorde sin modellbildande Les yeux sans visage/De bestialiska (egentligen Ögon utan ansikte) 1960 — intressant nog ungefär samtidigt som Hitchcock gjorde Psycho, Michael Powell Peeping Tom och Mario Bava La maschera del demonio/Black Sunday.
Men Almodóvar har fått mycket beröm för sin version och man kan undra varför. Han är visserligen en uppburen auteur och en hel del av den kultursyn som för ett par decennier sedan slog till mot lågbudget-fantastique drabbar nu ofta mainstream-filmen, så en bisarr berättelse om kön, makt och sexualitet är numera inte så fasaväckande.
Och sedan kanske det helt enkelt är så att Almodóvar har lyckats förena konst med skräp på ett ovanligt framgångsrikt sätt. Inledningen är lite seg, bildmässigt mer än nödvändigt torftig och berättelsen för ospännande, men allteftersom vi presenteras för bakgrunden till händelserna på Ledgards mottagning får också det mer känslointensiva plats.
Läkarens hämnd blir till en bisarr ersättning för den fru han förlorat (och en incestuös förbindelse till dottern, en sorts bekräftelse på den anklagelse om våldtäkt som hon slungar mot honom och som orsakar självmordet), samtidigt som Vicentes hämnd på Ledgard genererar ytterligare en nivå av gestaltningen kring frågor om identitet och sexualitet — ett för Almodóvar genomgående tema och något som ger poäng på kultursidorna.
