2011 ÅRS GULDBAGGEVINNARE

Igår kväll delades Guldbaggarna ut för de bästa insatserna under förra året i svensk film. Inte mycket finns att klaga på vad gäller priserna, med hänsyn till tävlingens karaktär, annat än att Apflickorna inte var så bra som prislistan kan få en att tro — förra året var ett kvalitetsmässigt svagt svenskt filmår och Play var den bästa filmen.



PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Apflickorna och Kronjuvelerna fick tre Guldbaggar var, tätt följda av Play, Simon och ekarna och The Black Power Mixtape 1967-1975 som alla fick två Guldbaggar.

2011 års Vinnarjury – Farnaz Arbabi, Matti Bye, Anna Carlson, Anna Croneman, Bengt Forslund, Klaus Härö, Sofia Lindgren, Mikael Marcimain samt Guldbaggejuryns ordförande Jannike Åhlund – har vid ett möte måndagen den 16 januari 2012 beslutat om 2011 års Guldbaggevinnare.


Bästa film
Apflickorna
Producent: Helene Lindholm


Bästa regi
Ruben Östlund
för Play


Bästa kvinnliga huvudroll
Ann Petrén
för rollen som Jonna i Happy End


Bästa manliga huvudroll
Sven-Bertil Taube
för rollen som George i En enkel till Antibes


Bästa kvinnliga biroll
Cecilia Nilsson
för rollen som Inga i Simon och ekarna


Bästa manliga biroll
Jan Josef Liefers
för rollen som Ruben Lentov i Simon och ekarna


Bästa manuskript
Josefine Adolfsson och Lisa Aschan
för manuskriptet till Apflickorna


Bästa foto
Marius Dybwad Brandrud
för fotot i Play


Bästa klipp
Göran Hugo Olsson och Hanna Lejonqvist
för klippningen av The Black Power Mixtape 1967-1975


Bästa kostym
Moa Li Lemhagen Schalin
för kostymerna i Kronjuvelerna


Bästa ljud
Andreas Franck
för ljudet i Apflickorna


Bästa mask/smink
Anna-Lena Melin
för mask/smink i Gränsen


Bästa musik
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith
för musiken i The Black Power Mixtape 1967-1975


Bästa scenografi
Roger Rosenberg
för scenografin i Kronjuvelerna


Bästa visuella effekter
Håkan Blomdahl och Torbjörn Olsson
för visuella effekter i Kronjuvelerna


Bästa utländska film
Nader och Simin – en separation
Regi Asghar Farhadi


Bästa kortfilm
Las Palmas
Regi Johannes Nyholm


Bästa dokumentärfilm
At Night I Fly
Regi Michel Wenzer

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge

Skådespelerskan Inga Landgré

Gullspira som delas ut för sjunde gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Bengt Toll som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

Gullspira

har tilldelats

Regissörerna och producenterna Ylva-Li Gustafsson och Lennart Gustafsson

Apflickorna

Emma (Mathilda Paradeiser) börjar med voltige-träning i en tjejgrupp där Cassandra (Linda Molin) är den dominerande karaktären. Snart utspelas ett maktkamp mellan dem där närhet och positionsbyten skiftar med oroväckande lätthet. Sociala och genusutformade identiteter kämpar om herraväldet i en gestaltning vars intensitet bygger på iakttagelser av kroppars läge i det audiovisuella rummet mer än häftig klippning, digitala specialeffekter eller bullrande musik. Och ändå är den beskriven av regissören Lisa Aschan som närmast en västern — med tumbleweeds och allt.

På detta sätt skulle man kunna ge en ingång till Apflickorna, vinnare av både det Nordiska filmpriset vid den senaste filmfestivalen i Göteborg och utmärkelsen som bästa film i sektionen "World narrative competition" vid Tribeca-festivalen — bland andra priser den fått. 

Och ändå blev jag till stora delar besviken på filmen. Varför?

 

Visst skulle man kunna säga att man har lättare att ta till sig filmen om man ingår i de ålders- och könsgrupper som huvudkaraktärerna tillhör. Men nog kan man bli berörd av film och övriga konstnärliga gestaltningar som handlar om andra än svagt förklädda versioner av en själv?

När det gäller Apflickorna så tror jag att den renskalade utformningen, istället för att ge utrymme åt en egen utfyllnad vad gäller motiveringar, förklaringar och känslouttryck, istället hindrade inlevelsen.

Det blir helt enkelt för mycket av det icke uttryckta. Med det menar jag inte att Emma och Cassandra skulle ha pratat mer (snarare tvärtom, vi hade gärna fått vara utan en hel del av den verbala formuleringen av den dramatiska undertexten) utan att deras relation till varandra och de figurer som befinner sig i marginalen borde ha fått vibrera mer av de undanträngda och/eller förträngda begär som, åtminstone jag, antar ligger bakom deras agerande.

Familjesituationen för Emma, med lillasystern Sara (suveränt spelad av Isabella Lindqvist) och pappan Ivan (Sergej Merkusjev), bär uppenbarligen på så mycket spänningar att filmens undanhållandet av information för oss åskådare blir till en belastning för berättelsen.

Saras intresse för och inordnande i en för tidig sexualisering har också så mycket inneboende kraft att den typ av estetisk norm som Apflickorna följer (och som många svenska filmer, liksom mycket av den festivalbelönade internationella film som har ambitionen att vara något mer än lättsam underhållning, ansluter sig till) leder till en lufttom existens, hyllad sedan länge av kulturella maktbärare som högtstående konstnärlig kvalité — medan det i många fall lämnar stora delar av den potentiella publiken ointresserad, se bara på publiksiffrorna för kritikerhyllade filmer som Sebbe (2010).

Blandningen av för mycket (uttalad symbolisk betydelse) och för lite (sinnlig intensitet), parad med visuellt avstånd och elliptisk berättandeform utformar alltför ofta en filmisk värld där zombiekänslan inte så mycket leder till ett kritiskt uppvaknande som en existentiell gravkammare.

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se