Så här mycket pengar drog de största filmstjärnorna in under året som gick.
1. Dwayne "The Rock" Johnson – Fast & Furious 6, GI Joe: Retaliation: 1,3 miljarder dollar 2. Robert Downey Jr – Iron Man 3: 1,2 miljarder dollar 3. Steve Carrell – Despicable Me 2: 964 miljoner dollar
4. Vin Diesel – Fast & Furious 6, Riddick: 887 miljoner dollar 5. Sandra Bullock – Gravity: 862 miljoner dollar 6. Paul Walker – Fast & Furious 6: 789 miljoner dollar 7. Billy Crystal – Monsters University 743 miljoner dollar 8. John Goodman – Monster University 743 miljoner dollar 9. Chris Hemsworth – Thor: The Dark World, Rush: 701 miljoner dollar 10. Jennifer Lawrence – Hunger Games: Catching Fire, American Hustle: 700 miljoner dollar
Otvetydigt den roligaste repliken i Ben Afflecks tredje film
som regissör, så rolig att den upprepas många gånger under filmens förlopp.
Efter Gone Baby Gone (2007) och The Town (2010) kan man nu fastslå att Affleck
utvecklats till att bli en ytterst habil action- och spänningsfilmregissör. Så
mycket bättre som skådis har han dock inte blivit, åtminstone att döma av Argo.
Berättelsen är den fantastiska om hur sex amerikaner, som
flytt från den amerikanska ambassaden i Teheran när den islamiska revolutionen 1979
tog makten i landet och stormade beskickningen, lyckade ta sig ut ur Iran under
förespeglingen att de var kanadensiska filmare. Det var först för femton år
sedan som sanningen avslöjades, innan dess hade olika historier förklarat hur de
kunde ta sig tillbaka till USA efter ett par månader alltmedan 66 av deras
kollegor satt som gisslan i sammanlagt 444 dagar.
Argo berättar i stort sett sanningen om hur detta gick till.
CIA:sfritagningsexpert Tony
Mendez (Affleck) kommer med idén, den "bästa dåliga idén" som det
uttrycks, att åka till Iran och låtsas att de sex, som gömt sig på den kanadensiska ambassaden, är kanadensiska filmare som
varit i landet för rekognoscera inför inspelningen av en science fiction-film.
I lurendrejeriet har de med sig ett par Hollywoodveteraner, make up-artisten
John Chambers (John Goodman) som hjälpt CIA tidigare, och (den påhittade) producenten
Lester Siegel (Alan Arkin). De låtsas planera Argo, en töntig sf-produktion
kopierad på föregående års Star Wars. Mendez lyckas föra ut amerikanerna, efter
vissa svårigheter och en (påhittad) spännande flygplatsjakt.
Affleck har fått mycket beröm för regiarbetet i Argo, helt
rättvist. I uppbyggnaden av spänningen när Mendez kommit till Teheran och i slutets
actionscener är nagelbitningen inte långt borta, trots att man vet hur det gick
i verkligheten. Men William Goldenberg, som klippte Gone Baby Gone men också
jobbat med Michael Mann och senast med Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty, ska
också få sin beskärda del av berömmet: det är i klippningen mycket av
spänningen sitter.
Argo består egentligen av två delar. Dels planeringen och
genomförandet av flykten, dels de komiska och filmsatiriska scenerna när
Siegel och Chambers (en hälsning till kritikerparet Siskel & Ebert eller Laurel & Hardy?) ska organisera den falska produktionen. Här kan filmen
vältra sig i tjuvnyp på både Hollywood och allehanda yrkesgrupper inom
branschen ("vilken apa som helst kan lära sig att regissera på en
eftermiddag"), vilket görs med gott humör — och här behövs ingen nyanserad
karaktärsskildring, det vore till och med tjänstefel att försöka sig på det.
Men när det kommer till de mer dramatiska delarna är manuset
inte så fullödigt som det hade kunnat vara. De iranska islamisterna är lika
endimensionella och enfaldiga som typerna i Hollywood (dock farligare), något
annat kunde man ju inte förvänta sig. Enda gången någon av dem ler är när
revolutionsgardets vakter på den tredje kontrollstationen på Teherans flygplats
får syn på de storyboards som Mendez tagit med sig. Actionhjälten och de
lättklädda damerna får de beryktat hårda männen att bli storögda som
tonårspojkar.
Och dynamiken bland de sex gömda amerikanerna utvecklas inte
på något speciellt sätt. Det blir mest en fråga om när Joe (Scott McNairy) ska
komma med nästa klagomål på Mendez flyktidéer.
När det gäller Mendez gör Affleck honom som en sammanbiten
men inte särskilt intressant karaktär. Han ser mest bekymrad och koncentrerad
ut, vilket inte skapar förutsättningarna för en spännande hjältefigur.
Segertåget för den franska (nästan helt och hållet) stumfilmen The Artist har varit närmast osannolikt totalt, den har sopat rent i alla de olika stora omröstningar som hållits den senaste tiden. Inte sedan den första Oscar-galan 1929 har en stumfilm vunnit priset för bästa film och inte sedan 1955 års Marty har en film i det gamla formatet 4:3 fått denna statyett. Och The Artist har också spelat in en hel del pengar överallt där den visats. Vari ligger då grunden för denna framgång?
Främst kan man nog söka svaret i att det är en charmig romantisk dramakomedi, med intagande huvudkaraktärer — och naturligtvis det faktum att det är en stumfilm, det är den krok som drar in publiken, många vill givetvis uppleva om det är möjligt att roas av en film som inte låter oss höra ljud som synkroniseras med bilderna. Liksom en påkostad actionfilm betonar att den varit dyr att göra och är i 3-D blir den svartvita stumheten till ett försäljningsargument — för just den här filmen är väl värt att påpeka, den kommer säkerligen inte att starta en trend bland filmskapare eller på biograferna. För att det skulle inträffa hade det först och främst behövts intressantare historier än denna.
George Valentin (Jean Dujardin, helt enastående i rollen), en filmcharmör med drag bland annat av verklighetens Rudolph Valentino, Douglas Fairbanks och (en senare tids) Gene Kelly, är en stor publikfavorit — och han vet om det. Av en slump stöter han på den unga Peppy Miller (Bérénice Bejo) som har som ambition att lyckas inom filmvärlden. Och det gör hon, medan det går utför för Valentin när ljudfilmen anländer, en form av film han inte vill befatta sig med.
När så hans äventyrsstumfilm blir ett publikfiasko samtidigt som börskraschen slår till 1929 rasar allt, han tvingas avskeda sin betjänt och bränner i desperation upp största delen av sina filmer. Men kärleken mellan Peppy och Valentin räddar honom och han går en ljus framtid till mötes, vi ser honom i slutet göra musicals med Peppy (med ljud!).
Som synes är historien den enklast tänkbara och utan den insikt och sälta som en (till Hollywood under denna tid inflyttad) regissör som Billy Wilder (vilken manusförfattaren och regissören Michel Hazanavicius hyllat som sin förebild) blir berättelsen oväntat tunn. Den tar bara fasta på de allra mest välkända effekterna av omvandlingen från stum- till ljudfilm och får ingen djupare tematisk dimension. Det blir mest till en lek med olika aspekter av kravet på att tala, från anslagets äventyrsmelodram där Valentin spelar en hjälte som torteras av ryssarna till Valentins mardröm att allt kan höras utom hans röst — ett effektivt användande av plötsliga synkljud.
Visserligen kan den filmhistoriskt bevandrade glädjas åt detta eller referenser till tidigare filmklassiker — här finns bland annat en fin pastisch på den berömda frukostsekvensen i Orson Welles Citizen Kane/En sensation (1941) — men sammantaget blir det stundtals segt när dramatiken inte blir lika påfallande som i de bästa stumfilmsmelodramerna. Till detta bidrar filmmusiken.
Hitchcocks stjärna Kim Novak protesterade i början av året och kallade användningen av Bernard Herrmanns musik till Vertigo/En studie i brott (1958) i en högdramatisk del av filmen för en våldtäkt och vissa kritiker har ansett att denna kopiering gör att vi inte engagerar oss i den film vi ser utan tänker på den film där musiken först hördes. Detta senare argument kan kanske gälla filmkritiker, men knappast den vanlige biobesökaren. Allvarligare är då att musiken känns som om den komponerats till att fungera i en ljudfilm under långa partier, vilket gör att den inte kan bära upp skeendet på det sätt som musiken till stumfilmerna (i sina bästa stunder) gjorde.
Dessa anmärkningar ska dock inte ta ifrån Hazanavicius och hans medarbetare äran av att ha gjort en i många stycken skicklig pastisch på stumfilmens typiska drag. Fotot, kläderna och flera av insatserna i birollerna, inte minst av John Goodman (som filmproducenten Al Zimmer) och James Cromwell (som betjänten Clifton) är utmärkta.
Men huvudsakligen är det Jean Dujardin som bär filmen.
