Invigning av BUFF 2013

Så har då den årliga barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, BUFF, startat. För trettionde gången ges här tillfälle att se film man annars i stor utsträckning går miste om på den vanliga repertoaren på tv eller DVD och trots att inte allt genom åren varit lysande är en sådan här festival nödvändig.

Numera finns också flera andra inslag än filmvisningar: skolbiodag, seminarier, finansieringsforum och diskussioner om barn- och ungdomsfilmens framtid — vilket gör att BUFF väl försvarar sin plats som den nationella festivalen på området.

Kvällens invigning hade dock kunnat få en smidigare start: ridåerna på storbiografen Royal löpte amok och for upp och ner, från sida till sida, en bra stund innan personalen fick ordning på det hela.

Härligt var att Uzi och Lotta Geffenblad fick Sydsvenskans och BUFF:s stora filmpris för sin mångåriga produktion av animerade filmer, bland annat Aprikoser (1996) och Bland tistlar (2005).

Festivalgeneralen Julia Jarl uttryckte sin stolthet över BUFF:s tre decennier och när väl ridåerna tillät det kunde publiken se den korta öppningsfilm som kommer att inleda varje visning under festivalen. I år är den gjord av eleverna på filmlinjen på Fridhems folkhögskola och visar en flicka som smyger iväg från det tråkiga vuxenkalaset till barnens eget rum — där de tittar på en film som visar barn som har ett roligt kalas! Antagligen anknyter öppningsfilmen även till festivalaffischen och programtidningens omslag som har en lite märklig bild på en äldre man som verkar ha väldigt tråkigt. Knappast lockande för en barnpublik kan man tycka.

 

Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad fick inleda festivalen, en ganska intetsägande historia som Apelgren burit på i tjugofem år. Mer om den senare i veckan när den har ordinarie biografpremiär, men den känns som en klonad version av de flesta svenska barnfilmer, allt ifrån Hugo och Josefin (1967) till Isdraken (2012): en välmenande berättelse om att lära sig hantera verkligheten och få ett erkännande för den man verkligen är, utan att kunna gripa tag i känslosträngarna.

 

Nåväl, fler filmer från många länder väntar på att ses och höras — bland annat en tysk version av en av Enid Blytons Fem-böcker, det blir en höjdare.

En enkel till Antibes

Richard Hobert har ofta fått ta emot kritik för att hans filmer inte håller hela vägen: de anses ha enskildheter som innehåller genuin känsla och kraft, men de förlorar sig också i ovidkommande intrigspår och svagt skådespeleri (om man inte pratar om Tre solar från 2004 [och det gör man ofta] som katastrofen och kalkonfilmen under 2000-talet). Även den ambitiösa serien på sju filmer kring dödssynderna fick så småningom under seriens gång 1993-2000 kritikerna att rynka på näsan.

Liknande kritik kan onekligen riktas mot Hoberts senaste film. Den enkla biljetten till Antibes löses så småningom i berättelsen av den relativt nyblivne änkemannen George (Sven-Bertil taube, som här bör få en Guldbagge-nominering), som hela sitt vuxna liv haft en annan kvinna än sin hustru i tankarna, Christine (Catharine Rouvel).














Berättelsen har tydligen sin grund i Hoberts föräldrars liv och med Hobert själv som manusförfattare skulle man kunna tänka sig att filmen hade kunnat bli en stillsam och innerlig studie i Georges livssorg, men också hur han i äktenskapet slets mellan att stanna kvar eller lämna hustrun.

Men Hobert har inte kunnat nöja sig med det, utan lagt in en intriglinje med bedrägliga barn (Dan Ekborg och Malin Morgan), husförsäljning och hemsökelser av dem som George svikit, i en ton som blandar sentimentalitet och buskis så att det centrala i historien stundtals förloras ur sikte.

Lägg till detta en ung hemhjälp, Maria (Rebecca Ferguson) som under de tre åren som George varit änkling bestulit honom (med Georges vetskap: "det är inte så lätt att få någon som är trevlig att prata med", säger han) och under filmens gång hejdlöst kastar sig mellan att tala om för honom att han är en fin människa och att lämna honom i vägrenen i Luleåtrakten med en hjärtinfarkt — utan att vi som åskådare någonsin blir på det klara med varför hon gör det ena eller det andra just då (hon har en pojkvän som misshandlar henne är den övergripande förklaringen, ett motiv som just nu flitigt kopieras i den svenska filmen, se Björn Runges Happy End).

Dessa sidospår är olyckliga eftersom skildringen av George har en innerlighet som ofta berör, till stor del beroende på Taubes icke-sentimentala spelsätt.

Lägg till detta en tricksterfigur spelad av Torkel Petersson och den jordnära vännen Olof (Iwar Wiklander) och vi hade kunnat få den bästa Hobertfilmen sedan dödsyndernas inledning för ca femton är sedan.

Som filmen är nu är den ändå ett behagligt divertissement i ljuset av den svenska filmens kast mellan konstfilmens stirrande zombies och hjärndöda komedier.


Betyg: 6/10




I samarbete med Filmtrailer.se