Så har då den årliga barn-
och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, BUFF, startat. För trettionde gången ges här
tillfälle att se film man annars i stor utsträckning går miste om på den
vanliga repertoaren på tv eller DVD och trots att inte allt genom åren varit
lysande är en sådan här festival nödvändig.
Numera finns också flera
andra inslag än filmvisningar: skolbiodag, seminarier, finansieringsforum och
diskussioner om barn- och ungdomsfilmens framtid — vilket gör att BUFF väl
försvarar sin plats som den nationella festivalen på området.
Kvällens invigning hade dock
kunnat få en smidigare start: ridåerna på storbiografen Royal löpte amok och
for upp och ner, från sida till sida, en bra stund innan personalen fick ordning
på det hela.
Härligt var att Uzi och Lotta Geffenblad fick Sydsvenskans och BUFF:s stora filmpris för sin mångåriga produktion av animerade filmer, bland annat Aprikoser (1996) och Bland tistlar (2005).
Härligt var att Uzi och Lotta Geffenblad fick Sydsvenskans och BUFF:s stora filmpris för sin mångåriga produktion av animerade filmer, bland annat Aprikoser (1996) och Bland tistlar (2005).
Festivalgeneralen Julia Jarl
uttryckte sin stolthet över BUFF:s tre decennier och när väl ridåerna tillät
det kunde publiken se den korta öppningsfilm som kommer att inleda varje
visning under festivalen. I år är den gjord av eleverna på filmlinjen på
Fridhems folkhögskola och visar en flicka som smyger iväg från det tråkiga
vuxenkalaset till barnens eget rum — där de tittar på en film som visar barn
som har ett roligt kalas! Antagligen anknyter öppningsfilmen även till
festivalaffischen och programtidningens omslag som har en lite märklig bild på
en äldre man som verkar ha väldigt tråkigt. Knappast lockande för en barnpublik
kan man tycka.
Stephan Apelgrens Eskil och
Trinidad fick inleda festivalen, en ganska intetsägande historia som Apelgren
burit på i tjugofem år. Mer om den senare i veckan när den har ordinarie
biografpremiär, men den känns som en klonad version av de flesta svenska
barnfilmer, allt ifrån Hugo och Josefin (1967) till Isdraken (2012): en
välmenande berättelse om att lära sig hantera verkligheten och få ett
erkännande för den man verkligen är, utan att kunna gripa tag i
känslosträngarna.
Nåväl, fler filmer från
många länder väntar på att ses och höras — bland annat en tysk version av en av
Enid Blytons Fem-böcker, det blir en höjdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar