Oz the Great and Powerful

The Wizard of Oz/Trollkarlen från Oz (1939) är en av de mest älskade filmerna från Hollywoods klassiska era, det stora genombrottet för Judy Garland men också (tillsammans med Gone with the Wind/Borta med vinden från samma år) genombrottet för färgfilmen. 

 

Musical, familjefilm och fantasy på en och samma gång förkroppsligade Oz-filmen vad den amerikanska filmindustrin önskade erbjuda inte bara den amerikanska utan i lika hög utsträckning den internationella publiken, vilket man lyckades med i ungefär ett decennium ytterligare, innan tv plockade till sig tre fjärdedelar av publiken.

De påkostade och spektakulära aspekterna av Frank L Baums bok från 1900 gjorde att Walt Disney efter sin första tecknade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs/Snövit och de sju dvärgarna (1937), ville fortsätta med Baums berättelse, men den var redan uppköpt av en annan producent. När rättigheterna till Baums tretton uppföljare om Oz blev tillgängliga köpte Disney dem och använde dem i sin tv-produktion, men någon långfilm blev det inte förrän 1985 med Return to Oz. Men eftersom den inte blev någon succé har man inte försökt sig på någon mer långfilm förrän nu, när den digitala tekniken gjort det möjligt att skapa fantasilandet Oz till fullo.

Att Sam Raimi valdes som regissör till en Disneyfilm hade för 20-30 år sedan framstått som en omöjlighet, Evil Dead-berättelserna (1981-1992) var knappast familjeunderhållning på den tiden. Men efter det har Raimi bland annat gjort tre Spider-Man-filmer (2002-2007) och är nu rumsren även i Disneyvärlden. Vilket bidrar till att Oz the Great and Powerful har blivit en så fantasi- och kraftlös film.

Berättelsen tar sin början 1905 när Oscar Diggs (James Franco, i en svag gestaltning och klädd så att han mest av allt liknar Abraham Lincoln) är trollkarl i en liten cirkus på landsbygden i Kansas, men mest av allt en lurendrejare, både i jobbet och i förhållande till kvinnor. När han ska fly från cirkusens starke man efter att ha kurtiserat dennes kvinna hamnar han (liksom Dorothy i 1939 års film) i en våldsam virvelstorm och landar i Oz, där han tas för att vara den trollkarl som ska störta den onda häxa som dödade den förre kungen. Efter det ska Oscar bli kung själv.

Problemet är bara att han dels inser att han inte har den magiska kompetens som krävs för att besegra häxan, dels är det inte helt klart vem häxan är av tre kandidater: systrarna Theodora (Mila Kunis) och Evanora (Rachel Weisz) eller kungadottern Glinda (Michelle Williams) — men systrarna är mörkhåriga och Glinda blond så det är egentligen inte så svårt att räkna ut det. 

Oscar får hjälp i sin kamp av apan Finley (röst Zach Braff) och en porslinsdocka (röst Joey King) samt ett gäng kittelflickare, munchkins och Quadlings.

Börjar inte detta få drag av Tolkien och Ringen-berättelserna? Även Baum byggde upp en hel värld med kartor och folkslag för sina böcker, även om han inte gjorde det med samma ambitioner som litteraturprofessor Tolkien. Och nog hade filmen kunnat inleda en efterlängtad serie berättelser om landet Oz, om det inte hade varit så att produktionen är så platt och fantasilös.

En hel del av skulden faller på Franco, som mest går omkring med ett snett leende (lurendrejaren) eller ett Stomatol-leende (hjälten), där har han och Raimi inte alls hittat karaktären. Och filmen faller i övrigt i Peter Jackson-fällan med att vara överdådig visuellt men berättelsemässigt bli en kopia på en kopia på en kopia osv på de senaste trettio årens superproducerade äventyrsfilmer för små och stora barn.

Likheten med Tim Burtons filmer — visuellt överdådiga, berättandemässigt svaga — får en ytterligare förstärkning i musiken som skrivits av Burtons huskompositör Danny Elfman (trots att denne deklarerade efter Spider-Man 2 att han aldrig skulle jobba med Raimi mer).

Filmen har redan spelat in en hel hög med guld (motsvarande vad Oscar ska få om han besegrar häxan) så nog blir det fler filmer — men bra är det inte.

(Oz the Great and Powerful har premiär den 15 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se