Medicinen

På livsstilsmagasinet Dolce Vita i Stockholm löper allting på i sina gamla hjulspår och resereportern Johanna (Helena Bergström) känner att åren bara försvinner utan att hon har ett meningsfullt liv. Visserligen har hon två exemplariska barn, men ingen man och chefen Inez (Ewa Fröling) är ständigt kritisk mot allt hon gör. Men så får Johanna en chans att åka till Menorca med sina barn för en reportageresa…

Historien i Colin Nutleys nya film Medicinen kommer från en roman med samma namn av Hans Koppel och har det gamla vanliga temat med en underkuvad karaktär som får sin revansch — i det här fallet med hjälp av en försöksmedicin.

Nutley gör ständigt denna berättelse, ibland blir det bra (som i Black Jack [1990], en av hans första filmer och fortfarande den bästa) men ofta blir det ett tomt pladdrande vilket förstärks av hans arbetsmetod med mycket improvisationer och oförmågan att klippa bort dödköttet i tagningarna.

Och så finns det ofta en elakhet mellan karaktärerna som i många fall antas vara komisk, men som i många fall (Nionde kompaniet [1987] var ett sådant fall) bara blir obehaglig.

Ett praktexempel på detta är chefredaktören Inez i den nya filmen, som bara spyr ur sig elakheter utan att man som åskådare förstår sig på figuren — då hjälper det inte att Fröling är en mästare på denna sorts karaktär.

Och inte är de andra så speciellt mycket bättre i sina ängsligheter och självupptagna manér, det är givetvis bara Johanna som är sympatisk.

Delar av två scener är riktigt bra (bland annat ett spontant skratt mellan Bergström och Katarina Ewerlöf) men det simpla i själva upplägget på berättelsen och konfliktlösningarna samt scenernas utdragenhet och upprepningar gör de nästa två timmarnas speltid till en riktig prövning, då hjälper det inte att fotot är snyggt och att Petra Mede gör en riktigt bra insats som förlösare för Johanna.

Betyg: 2/10

(Medicinen har premiär den 29/8)

I samarbete med Filmtrailer.se

Julie

Helena Bergström satte för ett par år sedan upp August Strindbergs pjäs Fröken Julie på Stockholms stadsteater. Enligt henne själv tänkte hon under arbetet ständigt på hur en film kunde gestalta triangeldramat kring kön, klass och sexualitet — och nu får vi se dessa tankar realiserade.

Det har blivit en betoning på närbilder och instängt kammardrama i köket på fröken Julies gård. Betjänten Jean (Björn Bengtsson) och kokerskan Kristin (Sofi Helleday) är förlovade, men maktrelationerna gör att grevedottern Julie (Nadja Mirmiran) i sin vilsenhet kan locka Jean till att vara otrogen.

Frigörelsen från överklassens normer gör dock inte Julie lyckligare utan dramat slutar med att hon tar livet av sig.

Eller gör det? I Bergströms film skapar de sista bilderna en tveksamhet, antagligen beroende på en vilja att inte tvinga in den unga kvinnokaraktären i en alltför förutbestämd tragedi, möjligheten till förändring ska finnas kvar.

Strindbergs pjäs är en av hans mest kända och spelade under de 125 år som gått sedan den skrevs. Tolkningarna och konflikterna kring innehållet, vad som drev Strindberg att skriva pjäsen och om det var en bearbetning av hans eget förhållande till den adliga frun Siri von Essen (som spelade Julie vid premiären) har ständigt blivit till en del av själva pjäsen.

Filmatiseringarna har också varit många, Alf Sjöberg gjorde 1951 den version som blivit till riktmärket för senare försök, en närmast film noir-liknande gestaltning där Julies mor blir till styckets onda kraft. När Bergström nu har gjort sin film (med samma skådespelare som på teatern) har hon sagt att hon vill nå ut till en ung publik, vilket märks inte minst i sättet som Julie spelas på. Mirmiran har en visuell framtoning, gestik och replikföring som direkt anspelar på hur Michelle Meadows gestaltade Eva i Johan Klings film Darling från 2007: överklassflickan utan kompass i tillvaron, med förmåga till känslodjup men utan att veta hur hon ska hantera tumultet i det inre — vilket leder till en kylig framtoning i relation till omgivningen.

Bergström och Mirmiran lyckas (till skillnad från Kling och Meadows) inte hitta den balans i karaktärsskildringen som hade kunnat få Julie att bli relevant för en samtidspublik. Samspelet med Bengtsson får inte heller den hetta som gör att deras relation blir trovärdig.

Bengtsson lyckas bättre i att få fram Jeans begär efter en möjlighet att stiga socialt medan Helleday på ett utmärkt sätt får Kristin till att bli något annat än en gammal snipig köksslav, vilket karaktären alltför ofta görs till.

 

Bergström har försökt att, med hjälp av den erfarne fotografen Jens Fischer, skapa olika färgsättning för att få fram skilda känslolägen eller medvetandetillstånd under filmens gång, men det blir alltför otydligt vad färgerna syftar på. Alternativt blir det övertydligt, att den rikare färgskalan vid skildringen av Jeans och Julies barndom indikerar en mer oskuldsfull tid, medan det sepiafärgade betyder att livslusten försvunnit — kanske.

Helena Bergströms debut som filmregissör 2007 med Se upp för dårarna togs av de flesta emot som en överraskande uppfriskande och livfull film, medan könsrollsdramakomedin Så olika (2009) inte alls bemöttes lika positivt och var ett mycket stereotypt försök att visa på genusfördomar i den politiska världen. Med Julie har Bergström tyvärr inte lyckats återfinna debutens livfullhet.

(Julie har premiär den 1 mars)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Nobels testamente

Annika Bengtzon, hjältinnan i Liza Marklunds deckare, har nu fått en ny skådespelare som ska vara både tvåbarnsmor, feminist och skjutjärnsreporter på Kvällspressen. Helena Bergström, som spelade rollen i maken Colin Nutleys Sprängaren (2001) och Paradiset (2003), har ersatts av Malin Crépin — nästan 15 år yngre och uppenbarligen utan ambitionen att få in åtminstone en gråtscen i varje film.

Nobels testamente kom ut som bok 2006 och har en titel som anspelar på ett problemkomplex som i filmen används enbart som en del i den intrig kring mord som man på ett mycket platt sätt koncentrerar sig på. Det finns i filmen en diskussion kring vad testamentet betyder idag och vad som bör belönas som framstående forskning, men för att detta skulle blivit väsentligt hade man behövt göra mer utav det som är den undersökande journalistens huvudsakliga uppgift: att gräva fram fakta. Men detta är vad som är minst betydelsefullt  filmen, istället får vi se en mängd närbilder där Crépin ska uttrycka förvåning, ilska och otrohetslockelse. Är detta meningen att vara en ytlig chic flic?

Marklund, Crépin, Flinth

Filmen marknadsförs genom att framhålla att det är samma producenter som gjort Millennium-serien, Yellow Bird (som också producerat de oändliga Wallander- och Irene Huss-serierna). Ekonomiskt och publicitetsmässigt har de varit framgångsrika ("we turn bestsellers into blockbusters"), men har de lärt sig något om hur en deckarhandling borde byggas upp på film? Tydligen inte.

Kriminaljournalisten Bengtzon är satt att bevaka Nobel-festen (varför det?) och råkar bevittna ett attentat som inbegriper den kontroversielle israeliske stamcellsforskaren och medicinpristagaren Aaron Wiesel (Jackie Jakubowski). Vid attentatet dödas ett par säkerhetsmän samt (viktigare) priskommitténs ordförande Caroline von Behring, född Andersson (Anna von Rosen). Bengtzon stöter precis innan attentatet ihop med förövaren, en kvinna som hon senare kan beskriva så noggrant (trots att hon såg henne bara ett par sekunder) att CIA kan identifiera henne som en yrkesmördare de kallar "Kitten" (kul?!).

Medan jakten pågår på Kitten (och hon dödar medhjälpare i Lettland för att sopa igen alla spår) undersöker Bengtzon von Behrings historia: hon misstänker nämligen att det var hon som var målet för attacken. Men Bengtzon är belagd med yppandeförbud av polisen och kan inte skriva om morden så hon tar omvägen om tidningens nöjesredaktion, som är utrustad med en sanslöst urblåst blondin som chef, Kinna Widell (Pia Johansson), som inte begriper att hon blir lurad av Bengtzon och bara kan tänka i termer av cougar-intriger.

De flesta andra inslagen i jakten på mördare och motiv följer samma endimensionella mönster. Allt signaleras med så grova penseldrag av mystiska blickar och plakatartade situationer att trovärdigheten försvinner. Varje spänningssituation har också ett falskt hot (en skum figur, ett konstigt ljud) vilket man som åskådare snabbt lär sig — och så var den spänningen försvunnen. Det finns också en sidointrig där Bengtzons son mobbas i skolan och hennes sambo inte ingriper som blir löst genom att hon mordhotar grannens åttaåring och trots en viss protest från sambon görs inget mer av detta utan de kan senare glatt gå och handla julgran.

I filmen finns också ett stort antal helikopterbilder över Stockholm, så som man kunnat se inte minst i danska tv-deckare (regissören Peter Flinth har gjort några sådana), med syfte att skapa en känsla av påkostad produktion, men eftersom bildkvalitén är så mycket sämre än i de övriga delarna av filmen (jag trodde först att de skulle signalera att tv-bolag filmade från luften i mördarjakten) blir effekten den motsatta. Och den totalt kraftlösa filmmusiken, signerad Adam Nordén, sänker bara spänningsupplevelsen ytterligare (precis som musiken gjorde i Flinths Arn-filmer för några år sedan).

Skådespelarprestationerna är dock överlag acceptabla, med Leif Andrée, Kajsa Ernst och Björn Gedda (som vanligt) utmärkta.

(Nobels testamente har premiär den 2 mars)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se