The Revenant

Alejandro G Iñárritus The Revenant är en av de stora favoriterna inför den (hårt kritiserade) kommande Oscar-galan med sina tolv nomineringar, inte minst efter att ha fått tre tunga Golden Globe-statyetter (drama, regi och huvudroll) av den utländska journalistkåren i Hollywood för ett tag sedan.

 

Filmen har inspirerats av Michael Punkes roman från 2002 som baseras på den hårresande och sanna historien om pälsjägaren Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) som under en jaktexpedition 1823 i den vintriga del av Vilda Västern som nu är Montana och South Dakota blir lämnad av sina kollegor efter att de blivit överfallna av den lokala indianstammen Arikari och Glass senare blivit skadad av en björnhona.

En stor del av filmen handlar om hur Glass på ett närmast mirakulöst sätt lyckas överleva i de frusna bergen så att han kan få hämnd på den som under hela berättelsen varit hans fiende, jägaren John Fitzgerald (Tom Hardy).

Glass färd präglas också av minnen av hur hans Pawnee-hustru och hennes stam utplånades av vita militärer, minnen som präglas av både en naturreligiositet och en tydlig katolsk offersymbolik, förstärkt av Fitzgeralds mord på Glass son Hawk (en son som inte fanns i verkligheten).

Glass upplevelser har gett upphov till en annan filmatisering, Man in the Wilderness/Mannen i vildmarken (1971) med Richard Harris, året efter hans strapatser i den västernrevisionistiska klassikern A Man Called Horse/Horse. Och historien lånar sig väl till ett ifrågasättande av pionjärernas heder och moral, inte minst de vitas slakt på både bytesdjur och indianstammarna — något som Arikara-ledaren får yttra i en något övertydlig scen.

Överlag så är Iñárritu film präglad av en förenkling som inte fångar upp komplexiteten i berättelsen särskilt väl. Stundtals får en som åskådare känslan av att se en märklig kombination av Tom Hanks som Robinson Crusoe-figur i Cast Away (2000) och Costner-rullen Dances with Wolves/Dansar med vargar (1990).

Och Iñárritu satsar mer på visa DiCaprios plågade ansikte gång efter gång eller spektakulära stridsscener (som den inledande attacken — upplevelsemässigt i nivå med Spielbergs chockerande öppning av Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan [1998] — eller det makalösa anfallet av björnen) än att skärskåda rollfigurernas motsägelsefulla drag. Det gör också att historien om överlevaren/återvändaren/den återuppståndne (betydelsen av det engelska ordet revenant) blir till en väl enkel hämndhistoria, en stapelvara från den billigare actiongenren.

Det som gör filmen riktigt sevärd är främst de storslagna miljöerna, filmade i naturligt ljus av den mästerlige Emmanuel Lubezki (som kanske för tredje året i rad får en Oscar, efter Gravity och Birdman). Med den nya digitala kameran Alexa 65 får han samspelet mellan människa och natur att vibrera av sinnlighet och känslor, inte märkligt att han så ofta har arbetat med Terrence Malick. Musiken av Ryuichi Sakamoto skapar också en alldeles speciell stämning i samverkan med de majestätiska bilderna.

Men även flera av skådespelarinsatserna i denna totalt mansdominerade film (som inte på något vis klarar Bechdel/Wallace-testet) är praktfulla: DiCaprio såklart som går in för självplågeriet med liv och lust; och Tom Hardy gör en av sina numera förväntade starka insatser som styckets skurk, bärande på mer motsägelsefulla drag än vad Iñárritu vill lyfta fram.

Så trots nomineringar och priser (och att Iñárritu redan förra året fick en Oscar) så är The Revenant inte 2015 års bästa film.

Betyg: 7 (av 10)

(The Revenant har premiär den 29 januari)

8 korta recensioner

Den senaste tiden har det inte alltid funnits tid att skriva längre filmrecensioner för den här bloggen, men jag tänkte ta tillfället i akt och i detta inlägg skriva några rader om de filmer som jag tycker förtjänat mest uppmärksamhet — men därmed inte alltid högsta betyg.

Django Unchained: Tarantino fortsätter med sina referenser till lågbudgetfilmerna från 1960- och 70-talen, i detta fallet den italienska västern Django med Franco Nero från 1966. Stundtals är Tarntinos film på vanligt sätt närmast en splatterorgie, men en stor del ägnas åt verbala uppvisningar — främst av Christoph Waltz som gör Tarantinos dialoger (eller man borde skriva monologer) utomordentlig rättvisa. Men i detta, liksom i lågbudgetreferenserna och hänvisningarna till karaktärer och skådespelare från denna tid och värld, finns ett problem: Tarantino är själv så förtjust i dem att han inte hör/ser att de upprepas några gånger för mycket, det händer inte särskilt mycket med det verbala eller det fysiska våldet för att åskådaren ska känna att det sker en variation eller utveckling. Och Jamie Foxx är en ganska slätstruken f d slav som ska rädda sin fru och hämnas på alla dem som gör henne ont, det är i stället Waltz som är den dominerande karaktären vilket gör att den dramatiska balansen haltar.

(Django Unchained hade premiär den 18 februari)

Betyg: 7/10

Lincoln: Steven Spielbergs senaste historiska epos är en välspelad och ideologiskt korrekt gestaltning av händelserna i början av år 1865, det sista året i det amerikanska inbördeskriget. Övervägandena om det är freden eller slaveriets absoluta avskaffande som är viktigast driver berättelsens konflikter och bilden av Lincoln (Daniel Day-Lewis) som en eftertänksam taktiker bekräftas. Hans många och långa liknelsehistorier irriterar såväl motståndare som regeringsmedlemmar och filmen själv är (liksom så många filmer nuförtiden) alldeles för lång. Men nog kan man hålla med nordstaternas överbefälhavare och så småningom presidenten Ulysses S Grant i epilogen efter mordet att Lincoln var den hedervärdaste av män.

(Lincoln hade premiär den 25 januari)

Betyg: 7/10

Beasts of the Southern Wild: medelklassaren och New York-bon Benh Zeitlins fantasi om sydstaterna och det vilda och oregerliga folket i träskområdet "Badkaret" har tydliga drag av exotism över sig: levnadsintensiva främmande människor uppför sig okontrollerat, men har något mitt i den (lite för starkt symboliska) ekologiska katastrofen av Katrina-mått som gör att de har kvar livskraften. Och nioåriga Quvenzhané Wallis är ett fynd i den centrala rollen som Hushpuppy.

(Beasts of the Southern Wild hade premiär den 11 januari)

Betyg: 7/10

Les Misérables: Anne Hathaway och Hugh Jackman gör storstilade insatser i filmatiseringen av musikalen baserad på Victor Hugos indignationsroman från 1862. Det har i Tom Hoopers (The King's Speech [2010]) regi blivit en filmiskt lyckad version med storslagna miljöer, kraftfulla masscener och ett foto som ofta har ett så kort skärpedjup att minsta rörelse förskjuter seendet. Berättelsen om den orättvist fängslade Jean Valjean (Jackman) och hans försök att i fortsättningen göra gott i livet på flykt från den nitiske polisen Javert (Russell Crowe, i en intressant sångroll som han inte misslyckas med, men som hämmar honom i hans utspel) har en social tendens som förstärks av det misslyckade upproret i slutet och de ständigt närvarande röda fanorna. Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter gör en komisk variation av bedragarparet Thénardiers som stundtals är underhållande, men också gör historien lite väl Dickens-artad. Men sång och koreografi gör detta till en av de bästa filmatiseringarna av de många som gjorts på Hugos roman.

(Les Misérables hade premiär den 18 januari)

Betyg: 7/10

Flight: Denzel Washington spelar den alkoholiserade piloten Whip Whitaker på det sätt som han gjort så många gånger: bra och nyanserat, men med slutresultatet signalerat långt i förväg. Han är en hyvens grabb, visserligen med lite problem (som han försöker fly [!] ifrån), men han tar sitt ansvar och rentvår sin döda älskarinna från misstankar om att varit berusad i tjänsten. Trots att Whip gjort en mirakulös flygning av ett stort passagerarplan upp-och-ner (historien är baserad på ett misslyckat försök att göra just detta år 2000), vilket räddade de flesta i planet, tar han sitt straff och blir en bättre människa genom fängelsevistelsen. Förutom helyllemoralen lider filmen av en märklig brist på konsekvent tonläge, inte minst när John Goodman ett par gånger dyker upp som utflippad drogleverantör: en roll han i sin tur kan spela i sömnen (och gör det väldigt bra), men det förrycker dramatonen. Regissören Robert Zemeckis verkar f ö ha ett speciellt intresse av flygkrascher, Tom Hanks fick utstå ett sådant i Cast Away  år 2000 — och man kan undra över den fortsatta tendensen i amerikansk högbudgetfilm med att äldre män utan ansträngning attraherar betydligt yngre kvinnor, motsatsen förkommer inte annat än som ett psykologiskt och moraliskt problem.

(Flight hade premiär den 25 januari)

Betyg: 6/10

Frankenweenie: Tim Burtons vanliga blandning av visuell storslagenhet, denna gång förstärkt av dockanimation och en inte speciellt betydelsefull 3 D, och en begränsad förmåga att berätta historien engagerande. Detta är en tonårsversion av historien om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar liv med hjälp av elektricitet och en sorts revansch för Burton på Disney-bolaget som sparkade honom i mitten av 1980-talet efter att han blivit klar med en kortfilmsversion av samma berättelse.

(Frankenweenie hade premiär den 11 januari)

Betyg: 6,5/10

Wallander: Den orolige mannen: så återkommer då Henning Mankells polis i Krister Henrikssons gestalt, denna gång med en Mankell-roman (den sista) som grund, om mannen som ser det svenska välfärdsbygget monteras ner. Trots en viss intensitet och filmisk rörelse i början blir även denna film i regi av Agneta Fagerström Olsson en seg och osannolik berättelse, med Henriksson stirrande ut över havet som han gjort så många gånger förr. Och händelseutvecklingen kring ubåtskränkningen i Hårsfjärden 1982 leder bara till ett ständigt bilkörande mellan Ystad och Stockholm, inte verkar någon bli upprörd över morden.

(Wallander: Den orolige mannen hade premiär den 11 januari)

Betyg: 3/10

The Hobbit; för lång, för ofokuserad, för tramsig — och för mycket en upprepning av Ringen-filmerna, som ju baserades på en utvidgning av berättelsen i barnboken om Bilbo. Peter Jackson ska ha heder av att ha gjort Ringen-berättelsen rättvisa och fångat en stor publik (även om berättandet haltar betänkligt vad gäller den dramatiska strukturen), men nu har han gjort samma sak lite för många gånger. Och det ska komma två delar till!

The Hobbit hade premiär den 12 december 2012)

Betyg: 3/10

Oscar-utdelning 2013

Här är nomineringarna till några av de tyngsta Oscar-stayetter i år:

Bästa film
Amour
Argo
Beasts of the southern Wild
Django Unchained
Les Miserables
Berättelsen om Pi
Lincoln
Silver Linings playbook
Zero Dark Thirty

Bästa regi
Michael Haneke. Amour
Ang Lee, berättelsen om Pi
David O. Russel, Silver Linings playbook
Steven Spielberg
Benh Zeitlin

Bästa manliga huvudroll
Daniel Day Lewis, Lincoln
Denzel Washington, Flight
Hugh Jackman, Les Miserables
Bradley Cooper, Silver Linings Playbook
Joaquin Phoenix, The Master

Bästa kvinnliga huvudroll
Naomi Watts, The Impossible
Jessica Chastain, Zero Dark Thirty
Jennifer Lawrence, Silver Linings Playbook
Emmanuelle Riva, Amour
Quvenzhané Wallis, Beasts of the Southern Wild

Bästa manliga biroll
Christoph Waltz, Django Unchained
Philip Seymour Hoffman, The Master
Robert De Niro, Silver Linings Playbook
Alan Arkin, Argo
Tommy Lee Jones, Lincoln

Bästa kvinnliga biroll
Sally Field, Lincoln
Anne Hathaway, Les Miserables
Jacki Weaver, Silver Linings Playbook
Helen Hunt, The Sessions
Amy Adams, The Master

Bästa originalmanus
Zero Dark Thirty
Django Unchained
Moonrise Kingdom
Amour
Flight

Bästa manus baserat på förlaga
Lincoln
Silver Linings Playbook
Argo
Life of Pi
Beasts of the Southern Wild

Bästa utländska film
Amour
A Royal Affair
Kon-Tiki
No
War Witch

Bästa dokumentärfilm
Searching for Sugar Man
How to Survive a Plague
The Gatekeepers
5 Broken Cameras
The Invisible War

Bästa animerade film
Frankenweenie
The Pirates! Band of Misfits
Wreck-It Ralph
Paranorman
Brave

War Horse

Man skulle kunna tänka sig att Steven Spielberg hade dragit ner på tempot något när han nu kommit upp i folkpensionärsåldern. Men icke: tv-serier och filmer produceras och själv regisserar han episka filmer för bioduken, stundtals ett par per år.

Knappt hade den animerade Tintin-filmen (riktigt bra) fått premiär i höstas förrän nästa film kom, den episkt upplagda War Horse, baserad på en trettio år gammal barn/ungdomsbok. När den nu fått premiär i Sverige kan konstateras att den Oscar-nominering som bästa film den erhöll mer beror på dess ton av klassisk Hollywoodberättelse och de storslagna miljöerna än att den fungerar väl som berättelse.

Vi får följa halvblodet Joey från det att han köps av slarvern Ted Narracott och växer upp på dennes gård i England, genom hans liv under det första världskriget tills att han återförenas med familjen efter kriget. Det är främst sonen i familjen, Albert (en tårögd Jeremy Irvine), som fäster sig vid hästen och tar vara på dess intelligens, något som räddar den genom krigets fasor.

Och det är i delar av krigsscenerna som Spielberg visar sitt mästerskap. Vi vet ju sedan (inledningen av) Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan (1998) att han är skicklig i sättet att gestalta det fasansfulla i en krigssituation och här finns några moment, inte minst i skyttegravarna i Somme 1918, som nästan tar andan ur en (fotograf är Janusz Kaminski). 

De hästar som användes för att spela Joey (sammanlagt åtta vuxna hingstar) är också imponerande i sitt agerande, alltifrån den totala stillheten till paniken när Joey fastnar i taggtråd på slagfältet (även om man här även använde animatronics-teknik).

Men filmen som helhet försvagas av flera olika faktorer. Dels är Spielbergs sentimentalitet (beledsagad av John Wiliams musik [varför vågar Spielberg använda någon annan kompositör?]) i vägen under stora delar av beskrivningen av de mänskliga relationerna.

Men det är också så att Joeys resa egentligen huvudsakligen blir till ett grepp för att gestalta flera olika grupper av människor som kommer i kontakt med honom under de år som går.

Familjen Narracott i Devon får starka inslag av John Fords familjekrönikor under 1930- och 40-talen och formar en smått humoristisk fond som sedan ställs i kontrast till kriget. Här blir filmen utdragen och smått orimlig i sitt försök att presentera Joey som en superhjältehäst som klarar allt och James Mullan som pappa Ted en för gammal och ansvarslös make till den kraftfulla frun Rose (utmärkt spelad av Emily Watson).

När Joey säljs till armén för att familjen ska kunna överleva blir soldatlivet till en så rosenskimrande pojkboksgemenskap att filmen inte riktigt hämtar sig.

Då hjälper det inte att Niels Arestrup gör filmens bästa skådespelarprestation som den gamle fransmannen som sedan under en kort tid tar hand om Joey (och hans kompis Topthorn) för att glädja sitt barnbarn Emilie. Kriget gör sig påmint igen och det är här som de starkaste krigsscenerna finns (även om de präglas av att filmen är riktad till en familjepublik).

Alla dessa olika grupper av människor gör att historien blir oklar: vad handlar den om och är det möjligt att följa alla dessa karaktärer genom närmare 2 1/2 timme? För detta skulle det ha krävts ett mer sammanhållet tema i historien, något förutom kärleken mellan en pojke och hans häst, ett faktum som också kan förklara varför man trots ihärdiga försök under de år som gått sedan boken publicerades inte fick till något användbart filmmanus.

När nu Spielberg (och hans manusförfattare Richard Curtis [Four Weddings and a Funeral/Fyra bröllop och en begravning (1994), Notting Hill (1999)] och Lee Hall [Billy Elliot (2000)]) gjort sin version kan man konstatera att problemen kvarstår: liksom många av de antologifilmer som gjordes under en period på 1960-talet där den sammanhållande länken var en hatt, bil eller liknande så blir War Horse till en film där enskilda moment är starka medan berättelsekedjan är för svag.

(War Horse hade premiär den 24 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

DreamWorks Studios på fallrepet?

Steven Spielbergs fortsättning på DreamWorks-konceptet, efter försäljningen av SKG-enheten till Paramount och starten av DreamWorks Studios för fyra år sedan, verkar ha en osäker framtid.










Trots hans nya War Horse och förra årets The Help/Niceville, som båda gått utmärkt på biograferna, märker även Spielberg av det försämrade biografklimatet. Utan stora medieföretag i ryggen är det svårt att genomföra projekt.

Se artikel i The New York Times här.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Det kan se ut som en ödets ironi att samtidigt som en rättsprocess är igång i Belgien angående frågan om Tintin-äventyret i Kongo från 1930 är rasistiskt och därför inte ska tillåtas att säljas så presenterar två av den internationella storfilmens mest framgångsrika regissörer sin (första) filmversion av Tintin som Indiana Jones-kopia. En ironi på så sätt att Spielberg just i sina fyra filmer om den amerikanske arkeologen/gravplundraren också anklagats för en rasistisk hållning, inte minst i Indiana Jones and the Temple of Doom/Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984), och att Jackson i trilogin baserad på Tolkiens The Lord of the Rings/Härskarringen (2001-2003) förstärkte den engelska universitetsprofessorns tendens att se folken i öster som mörkhyade odjur, besegrade av ett milt och fredsälskande folk boende i gulliga små hus på en landsbygd som inte så lite påminner om England.



Och nog finns det en hel del av skumma typer med namn och fysionomier som signalerar något icke-västerländskt och därmed farligt eller opålitligt i The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn/Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet, alltifrån huvudskurken Ivan Ivanovitch Sakharine (som inte var en skurk i Hergés tecknade äventyr från 1942-43, en av tre berättelser som filmen bygger på) till mer ironiskt skildrade araber som Omar Salaad.

Denna tendens är dock inte så stötande att det påverkar hela filmen på ett förödande sätt, däremot värt att notera som en del i hela äventyrsgenrens sätt att visualisera kampen mellan det goda och det onda i former av ljust mot mörkt. Actiondraget är också påtagligt, inte minst i den andra hälften — en upprepning av strukturen i Spielbergs Jurassic Park (1993) där flykten från dinosaurierna helt tog över inledningens moraliska diskussion om det är rätt att leka gud.

I Tintins äventyr bygger Spielberg i början upp 3D-världen i Tintins hemstad (Bryssel?) på ett skickligt sätt, med situationer och händelser som definierar honom som en välkänd journalist och äventyrlig sanningssökare (och ger oss Hergé som torgtecknare av Tintin). Efter att ha dragits in i en jakt på den hemlighet som en modell av 1600-talsfartyget Enhörningen bär på träffar han också kapten Haddock för första gången, som liksom i serien är en dryckesbenägen men godhjärtad karaktär som också får stå för mycket av humorn i filmen (Tintin är inte särskilt skojfrisk). Haddock, som liksom de andra figurerna skapats med hjälp av motion capture-teknik (avfilmning av verkliga skådespelare, vilket sedan har bearbetats digitalt) har omisskännliga drag av Harrison Ford när denne spelar komedi — vilket ju inte är så underligt eftersom han också spelat Indiana Jones.

Animationstekniken är sagolikt lyckad (förstärkt av originalversionens engelskspråkiga röster) och själv tycker jag att man lyckats fånga seriekänslan på ett alldeles utmärkt sätt, trots de mediala olikheterna. Det enda man inte klarat av är att ge ögonen liv, men det har å andra sidan ingen ännu lyckats med i den digitala animeringen (tänk bara på hur Jeff Bridges såg ut när man i Tron: Legacy [2010], fortsättningen av Tron [1982], skulle visa honom som nästan trettio år yngre: skrämmande livlös).

De brittiska manusförfattarna Steven Moffaty, Edgar Wright och Joe Cornish (de två sistnämnda medarbetare till Simon Pegg och Nick Frost samt även regissörer) har till stora delar lyckats att dämpa sina i andra filmer stundtals alltför vilda hänvisningar till tv-serier och långfilmer, vilket gör att historien till stora delar flyter fram så att äventyr, action och komedi kombineras på ett skickligt sätt.

Men när historien om Enhörningen ska redas ut och Haddock ser sig själv som sin förfader i kamp med Rackham den Röde blir tendensen att ösa på med actionscener paradoxalt nog till en bromskloss för berättelsen: mycket lite av betydelse för historien och karaktärerna händer i dessa utdragna scener och det som under flera av de tidigare delarna lovade att bli en film i mästerverksklass blir till en, visserligen skicklig, men mer ordinär actionfilm (beledsagad av John Williams, som vanligt, skickliga musik).

Slutet utlovar en fortsättning (enligt uppgift regisserad av Jackson) och vi har kanske sett starten på ännu en lång filmserie. Låt oss då hoppas på att man även behåller ambitionen att göra förtextsekvenser som har samma kvalité som i denna första del: visserligen finns här en hel del av The Pink Panther/Rosa Pantern, men på ett ytterst skickligt sätt och med en anknytning till 1950- och (det tidiga) -60-talens grafiskt glimrande utformning.


Betyg: 8/10

Super 8

Kombinationen J.J. Abrams och Steven Spielberg låter som en våt dröm för varje filmproducent med medieuppmärksamhet och kassaintäkter som ledstjärnor i sin verksamhet.

Spielbergs inflytande på den senaste fyra decenniernas filmkultur kan inte överskattas och Abrams fick med tv-serierna Alias (2001-2006) och  Lost (2004-2010) ett genombrott som han använt för att skapa sig ett namn även inom film.

Mission Impossible III (2006)

och Star Trek (2009) visade att han kunde hantera det längre filmiska berättandet på ett fullt godtagbart sätt och när han nu gett sig i kast med att gå tillbaka till sin ungdoms filmbesatthet i Super 8 har resultatet blivit relativt gott.

Han har visserligen i hög utsträckning använt sig av flera tidigare filmer för att utforma sin småstadsvärld i mellanvästerns Ohio år 1979, inte bara Spielbergs egen E.T. (1982) utan även hans berättelse The Goonies i Richard Donners (skrikiga) version från 1985


samt Rob Reiners Stephen King-berättelse Stand By Me (1987), för att nu bara nämna några.

Och genren rymdinvasion har ju använts åtminstone alltsedan 1950-talet i amerikansk film, så inte heller här skapar Abrams något nytt.

Men genomförandet har en dramatisk och karaktärscentrerad fräschör som gör att man som åskådare inte störs av det (alltför) välbekanta.





Abrams har också lyckats i arbetet med de unga skådespelarna, inte minst Elle Fanning som spelar Alice, det spirande romantiska intresset i huvudkaraktären Joes (Joel Courtney) liv.
Men ambitionen att säga något moraliskt upplyftande, ett drag som präglat även Spielbergs filmer, tynger den sista delen av filmen på ett olyckligt sätt.

Det måste visas att Joe har lärt sig att gå vidare i livet efter mammans död i en olycka några månader tidigare och den känslomässiga återföreningen med pappa polisen blir alltför sentimentaliserad för att vara rimlig.

Och den varelse som sedan ett halvsekel är inspärrad på jorden, och vars flykt vid en tågurspårning  sätter igång hela händelseförloppet, blir till en alldeles för övertydlig symbol för den sinnestillstånd som finns under Joes städade yta.

För att denna morallektion skulle fungera dramatiskt hade krävts en betydligt svartare skildring av Joes liv, men filmskaparna har uppenbarligen inte velat ha temat som en undertext utan velat försäkra sig om att vi förstår att "monster-på-rymmen"-historien egentligen handlar om något "viktigare".

Vilket är synd, för den kopplingen förstår vi själva och det livfulla i skildringen av kompisgänget riskerar att dränkas i en sentimentalitet som Abrams och Spielberg gott kunnat undvika.






BETYG: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se