Mördaren ljuger inte ensam

Den svenska deckarfilmen är ingen ny företeelse och den har inte alltid varit beroende av Sjöwall-Wahlöö eller Mankell för sina historier. I tidernas gryning, dvs på 1940- och 50-talen, var det Stieg Trenter och Maria Lang (psedonym för Dagmar Lange) som gällde och Lang fick ett par av sina deckare med hjälten Christer Wijk (spelad av Karl-Arne Holmsten) filmatiserade av Arne Mattsson under tidigt 60-tal. Men sen blev det stopp och det är inte förrän nu som produktionsbolaget Pampas och TV4 gripit sig an uppgiften att starta en serieproduktion på Lang-deckarna. Man kan undra varför — förutom den givna anledningen att det mesta i övrig svensk deckarlitteratur redan har gjorts eller är på väg att göras till film och tv-serie.

 

Först ut av Langs deckare är hennes debut från 1949, Mördaren ljuger inte ensam, liksom så många av dem en pusseldeckare med handlingen utspelad på en isolerad plats. Jämförelserna med den engelska deckardrottningen Agatha Christie är given, även om många genom åren påpekat att Lang inte nådde upp till Christies förmåga att ge liv åt en berättelsestruktur som i grund och botten var en rigid skrivbordskonstruktion.

Och då återkommer vi till frågan varför Maria Lang och en (i förstone planerad) produktionscykel på sex filmer. Vad har man gjort med berättelserna för att de ska kännas fräscha efter mer än sextio år och finns det något i dem som gör dem relevanta i nutiden? Baserat på upplevelsen av denna första film är man som åskådare benägen att svara: ingenting. Visserligen finns här ett lesbiskt kärleksförhållande som central del i historien, men filmen är så försiktig och diskret i skildringen av detta att inte ens denna potentiella dynamit (inte minst eftersom handlingen är förlagd till ett obestämt tidigt 1950-tal) sätter fyr i skeendet.

Litteraturdoktoranden Puck Ekstedt (Tuva Novotny) bjuds av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) ut till den ö där han och hans fru Ann (Suzanna Dilber) ska ha en midsommarfest. Puck följer med när hon får reda på att Einar Bure (Linus Wahlgren), doktorand i historia vid samma universitet också är bjuden, men väl ute på ön upptäcker hon att det finns ännu fler gäster — alla med hemligheter och en tendens att ljuga, goda förutsättningar för en spänningsberättelse. Men danske Birger Larsen, som startade som regissör på ett utmärkt sätt i ungdomsfilmens värld med Låt isbjörnarna dansa (1989) och för tre år sedan fick BUFF:s och Sydsvenskans pris för sina insatser i den nordiska barn- och ungdomsfilmen för att under senare år mest vara inhyrd till att göra nordiska deckare på tv, förmår lika lite som Maria Wern-filmatiseringen Inte ens det förflutna förra året göra det troligt att detta ”tio små negerpojkar”-upplägg är något som nordiska filmskapare klarar av.

För efter en hyfsad inledning där karaktärerna presenteras och deras konflikter antyds (i ärlighetens namn mer än antyds i flera fall) glider berättandet över i en ohelig allians mellan seg walk-and-talk-information om förutsättningarna för konflikterna och osammanhängande scener där döda upptäcks och konfrontationer spelas upp. Spänningen befinner sig på nollpunkten.

Inte ens Ola Rapace som Wijk förmår få styrsel på händelseförloppet, trots att han är helt rätt för rollen. Karaktären blir i stället en fladdrig kvinnotjusare som mest får visa sin benägenhet att falla för fala kvinnors lockelser och att inte leta tillräckligt väl efter spår och indicier.

Wahlgren är mer motormekande halvklädd hunk än historiker, medan Novotny gör en god insats som Puck, hjältinna i Maria Langs fortsatta deckarserie — och kommande filmatiseringar.

(Mördaren ljuger inte ensam hade premiär den 8 mars)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

8 korta recensioner

Den senaste tiden har det inte alltid funnits tid att skriva längre filmrecensioner för den här bloggen, men jag tänkte ta tillfället i akt och i detta inlägg skriva några rader om de filmer som jag tycker förtjänat mest uppmärksamhet — men därmed inte alltid högsta betyg.

Django Unchained: Tarantino fortsätter med sina referenser till lågbudgetfilmerna från 1960- och 70-talen, i detta fallet den italienska västern Django med Franco Nero från 1966. Stundtals är Tarntinos film på vanligt sätt närmast en splatterorgie, men en stor del ägnas åt verbala uppvisningar — främst av Christoph Waltz som gör Tarantinos dialoger (eller man borde skriva monologer) utomordentlig rättvisa. Men i detta, liksom i lågbudgetreferenserna och hänvisningarna till karaktärer och skådespelare från denna tid och värld, finns ett problem: Tarantino är själv så förtjust i dem att han inte hör/ser att de upprepas några gånger för mycket, det händer inte särskilt mycket med det verbala eller det fysiska våldet för att åskådaren ska känna att det sker en variation eller utveckling. Och Jamie Foxx är en ganska slätstruken f d slav som ska rädda sin fru och hämnas på alla dem som gör henne ont, det är i stället Waltz som är den dominerande karaktären vilket gör att den dramatiska balansen haltar.

(Django Unchained hade premiär den 18 februari)

Betyg: 7/10

Lincoln: Steven Spielbergs senaste historiska epos är en välspelad och ideologiskt korrekt gestaltning av händelserna i början av år 1865, det sista året i det amerikanska inbördeskriget. Övervägandena om det är freden eller slaveriets absoluta avskaffande som är viktigast driver berättelsens konflikter och bilden av Lincoln (Daniel Day-Lewis) som en eftertänksam taktiker bekräftas. Hans många och långa liknelsehistorier irriterar såväl motståndare som regeringsmedlemmar och filmen själv är (liksom så många filmer nuförtiden) alldeles för lång. Men nog kan man hålla med nordstaternas överbefälhavare och så småningom presidenten Ulysses S Grant i epilogen efter mordet att Lincoln var den hedervärdaste av män.

(Lincoln hade premiär den 25 januari)

Betyg: 7/10

Beasts of the Southern Wild: medelklassaren och New York-bon Benh Zeitlins fantasi om sydstaterna och det vilda och oregerliga folket i träskområdet "Badkaret" har tydliga drag av exotism över sig: levnadsintensiva främmande människor uppför sig okontrollerat, men har något mitt i den (lite för starkt symboliska) ekologiska katastrofen av Katrina-mått som gör att de har kvar livskraften. Och nioåriga Quvenzhané Wallis är ett fynd i den centrala rollen som Hushpuppy.

(Beasts of the Southern Wild hade premiär den 11 januari)

Betyg: 7/10

Les Misérables: Anne Hathaway och Hugh Jackman gör storstilade insatser i filmatiseringen av musikalen baserad på Victor Hugos indignationsroman från 1862. Det har i Tom Hoopers (The King's Speech [2010]) regi blivit en filmiskt lyckad version med storslagna miljöer, kraftfulla masscener och ett foto som ofta har ett så kort skärpedjup att minsta rörelse förskjuter seendet. Berättelsen om den orättvist fängslade Jean Valjean (Jackman) och hans försök att i fortsättningen göra gott i livet på flykt från den nitiske polisen Javert (Russell Crowe, i en intressant sångroll som han inte misslyckas med, men som hämmar honom i hans utspel) har en social tendens som förstärks av det misslyckade upproret i slutet och de ständigt närvarande röda fanorna. Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter gör en komisk variation av bedragarparet Thénardiers som stundtals är underhållande, men också gör historien lite väl Dickens-artad. Men sång och koreografi gör detta till en av de bästa filmatiseringarna av de många som gjorts på Hugos roman.

(Les Misérables hade premiär den 18 januari)

Betyg: 7/10

Flight: Denzel Washington spelar den alkoholiserade piloten Whip Whitaker på det sätt som han gjort så många gånger: bra och nyanserat, men med slutresultatet signalerat långt i förväg. Han är en hyvens grabb, visserligen med lite problem (som han försöker fly [!] ifrån), men han tar sitt ansvar och rentvår sin döda älskarinna från misstankar om att varit berusad i tjänsten. Trots att Whip gjort en mirakulös flygning av ett stort passagerarplan upp-och-ner (historien är baserad på ett misslyckat försök att göra just detta år 2000), vilket räddade de flesta i planet, tar han sitt straff och blir en bättre människa genom fängelsevistelsen. Förutom helyllemoralen lider filmen av en märklig brist på konsekvent tonläge, inte minst när John Goodman ett par gånger dyker upp som utflippad drogleverantör: en roll han i sin tur kan spela i sömnen (och gör det väldigt bra), men det förrycker dramatonen. Regissören Robert Zemeckis verkar f ö ha ett speciellt intresse av flygkrascher, Tom Hanks fick utstå ett sådant i Cast Away  år 2000 — och man kan undra över den fortsatta tendensen i amerikansk högbudgetfilm med att äldre män utan ansträngning attraherar betydligt yngre kvinnor, motsatsen förkommer inte annat än som ett psykologiskt och moraliskt problem.

(Flight hade premiär den 25 januari)

Betyg: 6/10

Frankenweenie: Tim Burtons vanliga blandning av visuell storslagenhet, denna gång förstärkt av dockanimation och en inte speciellt betydelsefull 3 D, och en begränsad förmåga att berätta historien engagerande. Detta är en tonårsversion av historien om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar liv med hjälp av elektricitet och en sorts revansch för Burton på Disney-bolaget som sparkade honom i mitten av 1980-talet efter att han blivit klar med en kortfilmsversion av samma berättelse.

(Frankenweenie hade premiär den 11 januari)

Betyg: 6,5/10

Wallander: Den orolige mannen: så återkommer då Henning Mankells polis i Krister Henrikssons gestalt, denna gång med en Mankell-roman (den sista) som grund, om mannen som ser det svenska välfärdsbygget monteras ner. Trots en viss intensitet och filmisk rörelse i början blir även denna film i regi av Agneta Fagerström Olsson en seg och osannolik berättelse, med Henriksson stirrande ut över havet som han gjort så många gånger förr. Och händelseutvecklingen kring ubåtskränkningen i Hårsfjärden 1982 leder bara till ett ständigt bilkörande mellan Ystad och Stockholm, inte verkar någon bli upprörd över morden.

(Wallander: Den orolige mannen hade premiär den 11 januari)

Betyg: 3/10

The Hobbit; för lång, för ofokuserad, för tramsig — och för mycket en upprepning av Ringen-filmerna, som ju baserades på en utvidgning av berättelsen i barnboken om Bilbo. Peter Jackson ska ha heder av att ha gjort Ringen-berättelsen rättvisa och fångat en stor publik (även om berättandet haltar betänkligt vad gäller den dramatiska strukturen), men nu har han gjort samma sak lite för många gånger. Och det ska komma två delar till!

The Hobbit hade premiär den 12 december 2012)

Betyg: 3/10

Play

Ett gäng svarta killar tvingar till sig mobiltelefoner, andra värdesaker och kläder av några ljushyade jämnåriga i Ruben Östlunds nya, på flera filmfestivaler prisade film Play. Händelserna är baserade på verkliga rån i Göteborg åren 2006-08, där ett gäng använde sig av tricket att låtsas som om en bror till en av dem hade blivit bestulen på sin mobil och att man bara försökte reda ut vem som tagit den.

Reaktionerna på Play har delvis varit starka på olika festivaler: är detta inte ett sätt att underblåsa rasism, att se på den uppväxande vita (manliga) befolkningens svaghet gentemot den hotfulla svarta (manliga) invandraren?






Och visst finns det en genomgående empati (för att inte säga sympati) som en vit medelklasspublik kan känna med de tre pojkar (varav den ene har ett tydligt asiatiskt ursprung) kring den begynnande tonåren som utsätts för de skickliga manipulationer som de fem svarta killarna genomför när de tar dem från innerstan ut på landet. När sedan de två vita killarna åker hem utan biljett på spårvagnen haffas de givetvis av biljettkontrollanter och blir därmed dubbelt bestraffade, alltså även av den icke-kriminella vita vuxenvärlden (vilket förstärks av att de inte berättar vad som hänt dem, skamsna som de är).

Utsatta barn är inget ovanligt i vuxna filmares och författares bild av det (sen)moderna Sverige, men detta finns även i en hel del av det som är den internationella filmfestivalkulturens hyllade verk, då som en bild av den marginaliserade konstnärens obefläckade syn på den korrupta normaliteten.

Men man kan även se förbindelser till deckarförfattare som Henning Mankell, vars litanior om "vart är Sverige på väg" genomsyrar en stor del av den svenska kriminallitteraturen — åtminstone den som har uttalade sociala/politiska ambitioner.

Utsattheten finns vid ett par tillfällen i Play även i förhållande till några av de svarta killarna: en blir misshandlad av av de andra när han avstår från att följa med i resan ut till naturen/det ociviliserade, en annan blir i slutet konfronterad av en vit vuxen man på ett sätt som kanske ger en bild av hur tillvaron på många sätt ser ut för dem.

Men några enkla lösningar bjuder Play inte på. Vid konfrontationen i slutet är det även så att några kvinnor reagerar på mannens fysiska angrepp på den svarte killen och pekar på att så kan man inte ta lagen i egna händer: är detta ytterligare ett exempel på vuxenvärldens (inte sällan i filmen representerad av kvinnor) handfallenhet och direkta oförståelse av hur verkligheten ser ut — eller filmens moral, att trots vad de svarta killarna gjort är motvåld inte sättet att hantera problemet på?

Östlund fortsätter i Play att utveckla den filmiska estetik han etablerade i den föregående långfilmen De ofrivilliga (2008), en stil starkt påverkad av Roy Anderssons stillastående kamera. Men Östlund låter mycket av händelserna utspelas i bildens kanter eller utanför bildramen, på ett sätt som ger intryck av att en övervakningskamera på distans observerar vad som sker — men inte riktigt kan se det.

Detta är ett mycket verkningsfullt grepp för att gestalta det som (möjligen) är det övergripande temat i filmen (och en central del i Östlunds förhållningssätt till det han skildrar i sina filmer): vi ser/förstår inte det som sker runt oss eftersom vi inte riktar blicken rätt; våra, av civilisationen präglade, synsätt gör oss blinda för verkligheten. Därför blir det också paradoxalt så att ett tecken på konstlös observation (övervakningskameran) används för att peka på vår blindhet i en ambition att få oss att se. Och att observationstekniken kan innehålla så mycket känslor som den gör i Play är påfallande.

Filmtiteln lyfter fram det som trots allt är en (moraliskt sett missriktad) lekfullhet i rångängets förhållande till sina offer och det humoristiska finns även i filmens sätt att betrakta vår normaliserade vuxenvärlds sätt att försöka hantera verklighetens kaos genom mer eller mindre absurda rutiner. Inte minst blir detta tydligt i de scener från ett tåg som växelklipps med bilderna på killarna: en stor vagga blockerar gångarna och trots upprepade vänliga påpekanden från personalen är det ingen passagerare som flyttar undan den (den dyker upp i slutet och får en annan betydelse där). I detta syns tydlig påverkan från Roy Anderssons humor, ett av dennes mindre uppmärksammade men mest effektiva drag.

Men humorn och den angelägna ambitionen till trots blir Play undflyende i sitt förhållningssätt till det skildrade på ett sätt som den tidigare (och bättre) De ofrivilliga inte var. Inte så att ett budskap eller en lösning på verklighetens konflikter skulle ha presenterats, däremot borde inte sättet att visa på komplexa relationsmönster och gruppdynamiska skeenden ha förankrats i alltför schablonartade bilder på den oförstående eller konflikträdda (vuxen)normaliteten: det blir till ett alltför enkelt, men också alltför otydligt, sätt att ange en förklaring på det som med så precis logik framkommer i mötet mellan de olika grupperna av uppväxande killar.

 Betyg: 7/10