Den stora skönheten

Paolo Sorrentinos La grande bellezza/Den stora skönheten har med all rätta gjort stor internationell succé sedan den internationella premiären för nästan ett år sedan: Oscar, Golden Globe och European Film Awards har tilldelats denna tilltalande sedeskildring.

Historien om författaren Jeb (Tony Servillo) som vandrar runt i den eviga staden och gör syrliga observationer om det jet set-liv han själv är en central del av har av många setts som en parafras på landsmannen Federico Fellinis berömda La Dolce Vita/Det ljuva livet från 1960 där Marcello Mastroianni på motsvarande sätt observerar de nyrikas dekadenta liv under det sena 1950-talet och bland annat stöter på Anita Ekberg som kurvig blondin.

Men här finns också genom den centrala gestalten Jebs yrke en förbindelse med Fellinis 8 ½ (1963): där är det en filmregissör som inte kan komma ur sin skapande kris; här är det Jeb som för 40 år sedan skrev en hyllad bok, men efter det levt på att göra intervjuer för en tidskrift. Även Fellinis mångfasetterade berättelse om sin stad, Roma (1972), finns i bakgrunden: skildringen av det nöjeslystna och korrupta verkar inte vara begränsat till en viss tid för den italienska huvudstaden utan förbindelser till såväl kejsartidens utsvävningar som Berlusconi-erans frossande i lyx och kvinnor återkommer i Sorrentos film.

Vissa likheter med tidigare Sorrentino-filmer kan också hittas: han har t ex ägnat sig åt den korrupta politiska hierarkin i Il Divo (2008) och i den bisarra This Must Be the Place (2011) spelar Sean Penn en Ozzy-liknande figur som genom en märklig resa kommer till insikter som förändrar hans liv.

Den stora skönheten bärs inte upp av en stark intrig utan är snarare ett antal scener som får belysa det själsdödande och innehållslösa liv som Jeb lever tillsammans med en grupp människor där det tomma samtalet och den ytliga utlevelsen fått ersätta ett genuint liv. Inledningsscenernas orgiastiska födelsedagsfest (Jeb fyller 65 år) sätter tonen för den kompensation för tillvarons tristess som han och hans bekanta ägnar sig åt och fortsätter med botoxmässor och underliga performance-föreställningar (utsökt vackert filmade av Sorrentinos ständige fotograf Luca Bigazzi).

Inte ens andlighetens representant, en kardinal som tippas bli nästa påve, kan förmå sig till att prata om annat än matrecept, hur gärna Jeb än vill tala om djupare spörsmål.

Döden är ständigt närvarande runt Jeb, men det är när han får reda på att hans ungdomskärlek Elisa har avlidit som en mer sökande tendens kommer in i hans liv, han vill försöka förstå varför hon övergav honom — trots att hon, som hennes man berättar, älskade Jeb under hela sitt liv. Men han trots allt inte komma vidare, inte ens skriva sin nästa roman som han vid ett tillfälle antyder att han velat. Men liksom föregångaren Flaubert kan han inte ens skapa litteratur om det som omger honom — ingenting.

Som kontrast till all meningslöshet och ytlig konsumtion kommer i filmens slutskede den 104-åriga nunnan Maria (och Moder Teresa-kopian) in. Hennes späkelse (hon anses vara ett helgon trots att hon inte fått den officiella påvliga bekräftelsen) tas av filmen på allvar och hon får, trots ett visst bisarrt beteende, ändå rollen av den som tar sin religiösa tro på allvar och får stå för slutscenernas självuppoffrande ritual — som kan ses som den djupaste inlevelse som någon av karaktärerna uppvisar.

(Den stora skönheten har premiär den 14/3)

Betyg: 8/10

I samarbete med Filmtrailer.se

This Must Be the Place

Sean Penn som en version av en genomfrusen men övervintrad Robert Smith från new wave-bandet The Cure (med inslag av Edward Scissorhands), kompletterad med Ozzy-gång och ett namn, Cheyenne, som är en pastisch på Siouxsie (utan "the Banshees" men en gång i tiden med bandet "the Fellows" ) — jagandes en annan övervintrad karaktär, en nazist med namnet Aloise Lange (Heinz Lieven), över det vidsträckta USA: kan det verkligen vara något att se på en biograf nära dig?

Penn är en av de mest intensiva skådespelarna i den nu medelålders generationen "method actors", inspirerade av De Niro och Pacino (som föregicks av Brando, Dean och Newman), som arbetar med att utifrån egna inre erfarenheter förkroppsliga en karaktär på film. Men man undrar var han hämtat den zombiestil (i den äldre betydelsen av långsam rörelse och -talande varelse) som han här visar upp.

Cheyenne bor sedan trettio år utanför Dublin med sin fru Jane (en livfull Frances McDormand i en inte fullt utvecklad roll), brandman och yogaelev,

träffar den unga Mary (Eve Hewson, Bonos dotter) när han handlar i stan och har ytterligare några marginella kontakter med människorna i närheten: bland annat Marys mor (Olwen Fouéré), som ständigt sitter vid sitt fönster och väntar på sin förlupne son (i en sidointrig där det känns som om de flesta scenerna klippts bort).

Cheyenne väcks ur sin dvala när han får reda på att fadern ligger för döden i New York och åker över dit — per passagerarfartyg! Väl där inser vi i publiken att han kommer från en ortodox judisk miljö, en rejäl överraskning. Men hans fasthållande vid ungdomens gothstil kanske har varit en fadersrevolt som fastnat i tiden, hans ovilja att växa upp är också något som påpekas flera gånger. Det är först när han får reda på att Lange, plågoanden från Auschwitz, fortfarande lever som han får drag under galoscherna och med hjälp av nazistjägaren Mordecai Midler (Judd Hirsch) och olika tillfälligheter lyckas spåra upp denne som Cheyenne mognar som människa — vilket slutbilderna, när han återvänder till Dublin, så tydligt anger.

Historien är knappast trovärdig i det verkliga livet, men har en hel del poänger så som den spelas och filmas. Visserligen blir Penns gestaltning ganska snart enformig, men den italienske regissören Paolo Sorrentino har ett bildspråk som i sin bisarrhet faktiskt förmår lyfta filmen bortom sina brister.

Sorrentino gjorde senast Il Divo (2008) om den italienske politikern Giulio Andreotti, en sinnebild för den nationella politikens korruption, en film som fick Penn intresserad av Sorrentino. Denne har i sina nu sammanlagt fem långfilmer konsekvent skildrat isolerade män, vanligtvis knappast sympatiska, men formade till karaktärer som ger en ruggig samtidsbild (i det senaste numret av Sight&Sound finns en längre artikel om Sorrentinos karriär).

Sorrentino och hans fotograf Luca Bigazzi har alltså lyckats fånga tillvarons mer bisarra aspekter i filmens bilder och det är ingen slump att man kommer att tänka på David Byrnes True Stories (1986), som också var en film där de mer vidunderliga delarna av den amerikanska tillvaron lyftes fram: Byrne spelar nämligen sig själv här och filmens titel är hämtad från en av hans låtar.

Flera hänvisningar till europeiska filmregissörers besök i USA finns också här, allt från Wim Wenders Paris, Texas från 1984 (Harry Dean Stanton i en biroll som mannen som uppfann hjulen till resväskor, en stor hjälp för Cheyenne) till Werner Herzogs Stroszek (1977).

Men här finns också så uppenbart didaktiska moment att man närmast ler överseende åt filmens vilja att vara (över)tydlig. Så får t ex Cheyenne Langes barnbarnsbarn att lära sig simma genom att köpa en plastpool till honom och hans mor ute i Arizonaöknen, i ett försök att visa att Cheyenne nu är mogen att inta fadersrollen.

Det kanske är så att med Sorrentino så får man acceptera ett antal missar för att få några glimtar av ovanlig skönhet.

(This Must Be the Place hade premiär den 9 mars)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se