This Must Be the Place

Sean Penn som en version av en genomfrusen men övervintrad Robert Smith från new wave-bandet The Cure (med inslag av Edward Scissorhands), kompletterad med Ozzy-gång och ett namn, Cheyenne, som är en pastisch på Siouxsie (utan "the Banshees" men en gång i tiden med bandet "the Fellows" ) — jagandes en annan övervintrad karaktär, en nazist med namnet Aloise Lange (Heinz Lieven), över det vidsträckta USA: kan det verkligen vara något att se på en biograf nära dig?

Penn är en av de mest intensiva skådespelarna i den nu medelålders generationen "method actors", inspirerade av De Niro och Pacino (som föregicks av Brando, Dean och Newman), som arbetar med att utifrån egna inre erfarenheter förkroppsliga en karaktär på film. Men man undrar var han hämtat den zombiestil (i den äldre betydelsen av långsam rörelse och -talande varelse) som han här visar upp.

Cheyenne bor sedan trettio år utanför Dublin med sin fru Jane (en livfull Frances McDormand i en inte fullt utvecklad roll), brandman och yogaelev,

träffar den unga Mary (Eve Hewson, Bonos dotter) när han handlar i stan och har ytterligare några marginella kontakter med människorna i närheten: bland annat Marys mor (Olwen Fouéré), som ständigt sitter vid sitt fönster och väntar på sin förlupne son (i en sidointrig där det känns som om de flesta scenerna klippts bort).

Cheyenne väcks ur sin dvala när han får reda på att fadern ligger för döden i New York och åker över dit — per passagerarfartyg! Väl där inser vi i publiken att han kommer från en ortodox judisk miljö, en rejäl överraskning. Men hans fasthållande vid ungdomens gothstil kanske har varit en fadersrevolt som fastnat i tiden, hans ovilja att växa upp är också något som påpekas flera gånger. Det är först när han får reda på att Lange, plågoanden från Auschwitz, fortfarande lever som han får drag under galoscherna och med hjälp av nazistjägaren Mordecai Midler (Judd Hirsch) och olika tillfälligheter lyckas spåra upp denne som Cheyenne mognar som människa — vilket slutbilderna, när han återvänder till Dublin, så tydligt anger.

Historien är knappast trovärdig i det verkliga livet, men har en hel del poänger så som den spelas och filmas. Visserligen blir Penns gestaltning ganska snart enformig, men den italienske regissören Paolo Sorrentino har ett bildspråk som i sin bisarrhet faktiskt förmår lyfta filmen bortom sina brister.

Sorrentino gjorde senast Il Divo (2008) om den italienske politikern Giulio Andreotti, en sinnebild för den nationella politikens korruption, en film som fick Penn intresserad av Sorrentino. Denne har i sina nu sammanlagt fem långfilmer konsekvent skildrat isolerade män, vanligtvis knappast sympatiska, men formade till karaktärer som ger en ruggig samtidsbild (i det senaste numret av Sight&Sound finns en längre artikel om Sorrentinos karriär).

Sorrentino och hans fotograf Luca Bigazzi har alltså lyckats fånga tillvarons mer bisarra aspekter i filmens bilder och det är ingen slump att man kommer att tänka på David Byrnes True Stories (1986), som också var en film där de mer vidunderliga delarna av den amerikanska tillvaron lyftes fram: Byrne spelar nämligen sig själv här och filmens titel är hämtad från en av hans låtar.

Flera hänvisningar till europeiska filmregissörers besök i USA finns också här, allt från Wim Wenders Paris, Texas från 1984 (Harry Dean Stanton i en biroll som mannen som uppfann hjulen till resväskor, en stor hjälp för Cheyenne) till Werner Herzogs Stroszek (1977).

Men här finns också så uppenbart didaktiska moment att man närmast ler överseende åt filmens vilja att vara (över)tydlig. Så får t ex Cheyenne Langes barnbarnsbarn att lära sig simma genom att köpa en plastpool till honom och hans mor ute i Arizonaöknen, i ett försök att visa att Cheyenne nu är mogen att inta fadersrollen.

Det kanske är så att med Sorrentino så får man acceptera ett antal missar för att få några glimtar av ovanlig skönhet.

(This Must Be the Place hade premiär den 9 mars)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se