Wuthering Heights

Systrarna Brontë framstår med ett perspektiv på ca 200 år som litterära fenomen i den brittiska litteraturen. Prästdöttrarna Charlotte, Emily och Anne (de hade även en lillebror) utbildades till lärare, men skrev (under manlig pseudonym) redan i unga år både poesi och prosa. Ingen av dem uppnådde någon högre ålder p g a dålig hälsa ute på den engelska landsbygden, men deras fåtaliga verk blev snabbt en del av den "klassiska" litteraturen.

Charlottes Jane Eyre kunde vi för ett tag sedan se i Cary Joji Fukunagas version, med en osedvanligt tam Rochester spelad av Michael Fassbender.

Emilys minst lika inflytelserika Wuthering Heights/Svindlande höjder publicerades samma år, 1847 (året före hennes död, endast 30 år ung) och behandlar ungefär samma ämnesområde: en ung kvinna, i detta fallet Catherine Earnshaw, och hennes konfliktfyllda relation med en kraftfull men också våldsam man, i romanen en (som det är formulerat i texten) vinddriven zigenarpojke, Heathcliff.

När nu Andrea Arnold, tillsammans med manusmedarbetaren Olivia Hetreed, gjort ännu en filmversion av romanen (det är åtminstone den femtonde i raden) har man dels tagit fasta på socialt och kulturellt utanförskap, dels (och här är det väl Arnold och fotografen Robbie Ryan, belönad med pris i Venedig, som haft huvudansvaret) gjort en visuellt utformning som är mycket annorlunda de tidigare versionerna.

För den som har sett Arnolds tidigare långfilmer Red Road (2006) och Fish Tank (2009), båda belönade med jurypriset vid Cannesfestivalerna, är dock varken den tematiska fokuseringen eller det visuella en överraskning: det brukar vara såhär i hennes filmer. Och när det gäller det visuella så är de blåsvarta bilderna från den vindpinade, dimmiga och regniga engelska heden ett utmärkt val, man känner som åskådare in på sina egna bara ben den svåra livssituation som människorna lever i (jämför Spielbergs varmtonade bilder från motsvarande landskap i aktuella War Horse och fundera på vem som ger det starkaste verklighetsintrycket).

Det här är en film där man är tacksam över att man inte var med under inspelningen! Att man haft ambitionen att både ge en bild av verkliga livsförhållande vid denna tid och plats samt önskat framställa karaktärernas instängdhet och dödens närvaro i symbolisk form motiverar också de många detaljbilderna av naturen, leran och slakterna.

Men när det kommer till berättarperspektiv i förhållande till historien leder Arnolds och Hetreeds val att koncentrera sig på den svarte (som han är i den här versionen) Heathcliff till att det skapas en distans till händelserna och känslostormarna — paradoxalt kan det tyckas, eftersom filmfotot ger en så påtagligt kroppslig upplevelse.

Det beror antagligen på att Heathcliff redan från början är en utanförstående, ett hittebarn som Cathys far av barmhärtighet tar hand om, men som av omgivningen (inte minst Cathys bror Hindley [Lee Shaw]), behandlas som ett djur. Hans reaktion är att hata dem, vilket det ges uttryck för i både mer moderna svordomar och en vilja att slåss för att försvara sig. Det blir som en konsekvens väldigt lite utrymme år Cathy, som mest får bli en dröm hos Heathcliff om närhet och kärlek.

I tidigare filmversioner har man befunnit sig mycket närmare Cathy, vilket gett en mer känslostark upplevelse av slitningen inom henne mellan att få leva ett fritt liv med Heathcliff (som hon älskar) och tryggheten med grannen Edgar Linton, som hon gifter sig med. I Arnolds film blir det både mer oförståeligt (hon är ju faktiskt självständig redan som ung flicka, varför kan de inte ge sig av?) och mindre känslofyllt när Cathy väljer Edgar (James Northcote) och det blir bara en i raden av de avvisningar som Heathcliff ständigt utsätts för.

Heathcliff får sin sociala revansch när han några år senare återvänder som ekonomiskt välbeställd man, men då är det för sent för att återförenas med Cathy. Dock, i en av filmens mer bisarra (alternativt chockerande) scener, tar han dock chansen att fullborda sin relation med henne, ett inslag av nekrofili som hos någon annan än Arnold hade kunnat tokas som ett ytligt sätt att skapa något uppseendeväckande, men som här ingår i en sorts märkligt logisk utveckling: passionen som inte får lov att fullbordas i livet kan bara ges sitt ultimata uttryck i döden.

En föreställning som funnits med i den västerländska kulturen alltsedan romantiken och systrarna Brontës dagar (parodierad av både Monty Python och Dave Allen), men som här inte får en helt lyckad gestaltning genom den distans som koncentrationen på Heathcliff medför.

Som Heathcliff ser vi dels Solomon Glave respektive James Howson, som Cathy Shannon Beer (riktigt bra!) respektive Kaya Scodelario (lite för tunn och kraftlös, speciellt i relation till Beers framtoning), liksom i Arnolds andra filmer huvudsakligen med mycket lite skådespelarerfarenhet, vilket både stärker verklighetskänslan och begränsar deras möjligheter att skapa känsloinlevelse hos oss åskådare.

(Wuthering Heights har premiär i dag, den 2 mars)

Betyg: 7/10