The Devil Inside

Reaktionerna på slutet i den senaste av exorcismfilmer, The Devil Inside, visar med all önskvärd tydlighet att även den genre som haft den största öppenheten för experiment (inte minst inom lågbudgetsegmentet), dvs skräckfilmen, också har de mest klichébundna åskådarna. För hur ska man annars tolka att ett slut på en berättelse som visar hur försök att driva ut djävulen och dennes pack från ett antal besatta människor ständigt misslyckas helt logiskt bekräftar det temat får ta emot skit för att den inte har ett vettigt slut — ja, inte ens ett slut överhuvudtaget?

Filmskaparna (regi William Brent Bell, manus Matthew Peterman) har valt att låta denna fiktiva berättelse få formen av en dokumentär som den unga amerikanskan Isabella (Fernanda Andrade) låter göra när hon får reda på att hennes mamma Maria (Suzan Crowley) tjugo år tidigare dömdes för morden på tre personer (en nunna och två präster) som skulle utföra en exorcism på henne. Istället för att hamna i fängelse förs hon över till ett mentalsjukhus i Rom och dit åker också Isabella två decennier senare för att få klarhet i vad som rör sig i moderns sinne.

Med sig har hon dokumentärfilmaren Michael (Ionut Grama) och i Rom lär hon känna prästerna och frilansexorcisterna Ben (Simon Quarterman) och David (Evan Helmuth), som har tagit på sig uppgiften att gennomföra exorcismer där Vatikanen inte vågar träda in.

Efter att ha sett en session (med en kvinna som böjer sin kropp ut och in i ett tecken på besatthet, ett otäckt men skickligt utfört skådespeleri av en kroppsvrängare) beslutar de sig för att försöka befria Maria från djävulen. Men denna har smådävlar i beredskap för att sprida sitt våld...

Exorcism på film fick sitt stora genombrott med William Friedkins dokumentärpräglade filmatisering av William Peter Blattys roman The Exorcist/Exorcisten 1973, med Max von Sydow som prästen som kallas in för att befria Regan som just inträtt i puberteten. Berättelsen kan ses som den manliga världens rädsla för den könsmogna kvinnans kraft och makt över liv och död, men i The Devil Inside framkommer inte någon sådan tydlig tematik. Däremot är det även här så att det är kvinnorna som är bärare av det onda, en fasa som sedan sprider sig till männen.

Berättandemässigt är det alltså så att filmen vill låta påskina att skildringen är en dokumentär och det kommenteras flitigt hur filmarna (i filmen) kan få bäst bilder: de använder också flera kameror för att filmen (alltså vår film, den vi tittar på) ska bli mer dynamisk och inte vara begränsad till en kameras perspektiv.

Leken med både vårt mediegenomsyrade samhälle och strävan efter att signalera en större verklighetsprägel (om något en paradox!) har ju funnits i många filmer sedan The Blair Witch Project (1999) gjorde berättandesättet populärt, ibland fungerar det väl (Cloverfield 2008), ofta inte.

Anslaget i The Devil Inside anger en bra ton för en skräckfilm, med de korniga bilderna på de tre liken efter Marias massaker. Men etablering av nutidshistorien tar väldigt lång tid och blir tyvärr alltför ospännande för att filmen riktigt ska kunna hämta sig. Däremot är händelseförloppen under exorcismerna och de våldsamheter som följer på dem stundtals riktigt otäcka och kraftfulla, skrämmande i sin närhet genom den fejkdokumentära stilen.

Slutet är, som sagt, helt konsekvent. Och för en film som kostade ca 1 miljon dollar att göra, men hittills spelat in närmare 80 miljoner dollar kan säkert oförståelsen för sättet att binda ihop berättelsen vara lätt att bära.

(The Devil Inside hade premiär den 2 mars)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se