Ewa Cederstam våldtogs i Malmö när hon nästan var 19 år och precis hade flyttat hemifrån. 25 år senare har hon inte kunnat bearbeta händelsen tillräckligt för att kunna gå vidare i livet utan att det påverkar hennes vardag på ett påtagligt sätt. Trots man och barn är hon fortfarande märkt av övergreppet och den fysiska närheten till en vuxen man är problematisk (som framkommer i några bra scener med hennes man). Som en del i terapiarbetet gör hon en dokumentär om det nödvändiga i att våga minnas för att kunna få en framtid.
Producenten Stina Gardell på produktionsbolaget Mantaray Film är en flitig producent av dokumentärfilmer, Ewa Cederstam en erfaren filmare som gjort flera dokumentärer kring våldtäkt. Men denna gång är det alltså henne själv det handlar om.
Och det är ingen tvekan om att oförmågan att prata om denna händelse präglat hela Ewas liv, det blir tydligt inte minst i samtalen med hennes föräldrar, speciellt modern. Skulden över att inte ha varit med dottern under hela rättegångsprocessen gör att modern både anklagar sig själv och fäller några tårar över deras gemensamma historia.
Men även pappan pratar för första gången om övergrepp och i en scen som faktiskt är den starkaste i hela filmen får vi (och Ewa för första gången) reda på att han misshandlats som ung man i Borås och som en följd av detta begett sig ut till sjöss för att slippa plågoandarna. Att familjen med denna bakgrund inte förmådde prata om våldtäkten blir i ljuset av dessa händelser inte så märkligt och ämnet för Våga minnas blir med en gång så mycket större.
För trots det vällovliga syftet (och nödvändigheten för Ewa att äntligen kunna komma igenom händelsen) blir filmen till en i huvudsak alltför sluten skildring. Ewa har inte kunnat släppa minnet på 25 år och filmen är full av hennes vandringar avsedda att vara s k poetiska skildringar av hur hon försöker tänka tillbaka på händelseförloppet.
Dessa bilder (som omväxlande visar vinter, vår och sommar, en förvirring rörande kronologin som vidlåter hela filmen) kommer inte närmare Ewa i slutet av filmen än i början och känns som onödiga tillägg (för att komma upp i långfilmslängd?) när man som åskådare skulle vilja få mer förståelse för hur tystnaden påverkat annat än hennes privatliv.
Hennes insikter verkar inte heller bli djupare allteftersom filmen fortskrider då hon reagerar på samma sätt vid varje möte med familj, vänner och polisen (vid ett försök att genom en genomgång av händelseförloppet komma ihåg mer än för 25 år sedan) och det är kanske så att en annan regissör hade kunnat följa upp de frågor som ställs med mer självständiga reflektioner.
Våga minnas blir till en film som försöker visa på en väg även för andra drabbade att komma vidare i livet, men mest av allt visar hur svårt det är att hantera det trauma som en brutal våldtäkt innebär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar