Fifty Shades of Grey

Så var det då dags för den första delen i E L James (författarnamn för Erika Mitchell) omtalade romantrilogi Fifty Shades of Grey från 2011-2012 att få premiär som film, i regi av Sam(antha) Taylor-Johnson som tidigare gjort Nowhere Boy (2009) om John Lennons uppväxt.

Erotisk, pornografisk, upphetsande, omskakande, farlig för de unga själarna? Nej, snarare seg och avtändande, utan de omstörtande aspekterna av den Dominans-Underkastelse-sexualitet som uppenbarligen strukturerar böckerna (som jag läst tre sidor av, sedan blev det för tråkigt).

Kan då den avsedda målgruppen (som undertecknad inte tillhör varken köns- eller åldersmässigt) få ut något av detta? Förhoppningsvis, eftersom ett rekordstort antal har köpt biljetter i förköp och (antagligen) även läst böckerna. Vad kommer de då att få med sig från filmen?

Först och främst en variant av Twilight-berättelserna (historien började följdriktigt som en ”fan fiction” utifrån Stephenie Meyers böcker), vilka i sin tur är en uppdatering av den romantiska litteratur som formades på 1800-talet och fortsatt som s k para-litteratur med Harlekin-serien och andra liknande massmarknadsböcker under 1900-talet.

Intressant nog kommer detta på tal tidigt i filmen när den stenrike och 27 år unge Christian Grey (Jamie Dornan) frågar Anastasia Steele (Dakota Johnson), som har engelsk litteratur som huvudämne på college, vem favoritförfattaren är: Brontë, Austen eller Hardy? Hon svarar Thomas Hardy, han tror Jane Austen (Dornans likhet med Colin Firth som blev hjärtekrossare som Darcy i Austen-serien Pride and Prejudice/Stolthet och fördom från 1995 är slående) — medan det i själva verket är systrarna Brontë (och speciellt Charlottes Jane Eyre från 1847) som står som modell för hela genren.

I denna är temat ”kvinnans moraliska uppfostran av mannen”, genomfört med mycket plåga och berättad utifrån kvinnan synvinkel. Därmed inte sagt att genren är feministisk i en samtida mening, men att det är kvinnans lust och moral som styr skildringen.

I filmen Fifty Shades of Grey får vi hela tiden följa Anastasia/Ana i hennes försök att förstå sig på Christians oförmåga att låta sig beröras fysiskt — och emotionellt. Men filmen är också uppenbarligen rädd för att stöta bort viktiga publiksegment så det spel av dominans och underkastelse som är berättelsens fundament blir mycket tamt skildrat och aldrig till det spänningsförhållande mellan makt och lust, manligt och kvinnligt som hade kunnat göra historien glödande.

Markis de Sade och sexualitetsformernas plats i sociala omvandlingar och mer genomgripande kulturella förändringar finns här antydda, men svagt och utan ens de vidare vibrationer som både mjukporr och mer sadomasochistiska filmtyper uppvisat de senaste femtio åren.

Filmskaparna vågar inte närma sig BDSM på ett kraftfullt sätt (det hade ändå inte behövt bli sadistisk porr i skildringen) utan allt blir så gulligt, från Christians uppsyn till alla sidofigurernas vänlighet. Och ändå är det barndomstrauma och pedofili som ligger till grund för Christians oförmåga/ovilja att låta sig beröras i det inre som gör att hans och Anas förhållande blir ohållbart i denna första del.

Till svårigheterna med att få dynamiken att fungera i filmen hör att Jamie Dornan spelar Christian på ett så distanserat sätt att Anas fascination blir oförståelig — han blir närmast till en variant på Patrick Bateman i American Psycho och sexualitetsperversionen är snarare fetischism än BDSM. Ändå från filmens början är det alla Christians prylar som betonas, alltifrån slipsar och kostymer till bilar och piskor och därmed blir till fascinationsobjekt för själva berättandet.

Mot detta står alltså Anas ”vanlighet”, uttryckt genom hennes enkla kläder och extrajobbet i en järnaffär till att hon har väntat på den rätte och är oskuld när de träffas. Dakota Johnson lyckas gestalta henne på ett trovärdigt sätt och bidrar med sitt Charlotte Gainsbourg-liknande utseende till att Fifty Shades of Grey blir en spegelbild av Lars von Triers Nymphomania (2013), där Stellan Skarsgårds rollfigur försöker förstå sig på den kvinnliga sexualiteteten.

Även andra delar i filmen håller hyfsad klass (scenografi, kläder, foto), men som berättelse om omvälvande och normbrytande sexualitet är Fifty Shades of Grey inte en betydelsefull film.

Betyg: 3/10

(Fifty Shades of Grey har premiär den 13/2)

I samarbete med Filmtrailer.se

Ruben Östlund och Stellan Skarsgård nominerade

Både Ruben Östlund och hans film Turist har blivit nominerade till European Film Awards i Riga om en dryg månad.

Stellan Skarsgård har också blivit nominerad för sin roll i Lars von Triers Nymphomaniac.

Hela nomineringslistan finns här.

Balladen om Marie Krøyer

Skagenmålarna, den nordiska konstnärskolonin som häckade på Jyllands nordspets för dryga hundra år sedan, upphör inte att intressera andra konstnärer. Kjell Grede gjorde sin version av deras historia, Hip Hip Hurra!, för 25 år sedan, med Stellan Skarsgård i centrum som den känslige danske målaren Peder Severin (kallad Søren) Krøyer, vars hustru Marie blev en anonym bifigur, oförmögen att stötta den naive men ack så begåvade mannen.

I takt med att kvinnliga konstnärer uppmärksammas alltmer, inte minst de som tidigare förbisetts i de manligt präglade historieskrivningarna, har Marie kommit att lyftas fram, bland annat som ett exempel på målare som på grund av sitt kön aldrig fick möjligheter att utveckla sitt konstnärskap.

När nu den danske regissören Bille August, som sitt första danska projekt på tjugofem år, tagit sig an hennes historia med filmen Balladen om Marie Krøyer, baserad på Anastassia Arnolds roman Balladen om Marie, har det blivit en färgmättad och vacker gobeläng med Birgitte Hjort Sørensen (som Marie) och Søren Sætter-Larsen (som Søren) som främsta kvalitéer. Som drama har den inte mycket att erbjuda annat än att på ett förhållandevis enkelt sätt visa upp den närmast omöjliga position som en kvinnlig konstnär och tillika hustru och mor befann sig i vid denna tid.

Det riktiga kraftcentrat blir, trots ambitionen att berätta Maries historia, ännu en gång Søren Krøyer, vars psykiska bipolaritet visas fram på ett sätt som är både skrämmande och rörande. Sætter-Larsen lyckas skickligt balansera på den tunna knivsegg som löper mellan grotesk skräckbild och patetisk konstnärsmyt så att vi i publiken kan få en förståelse för personen Krøyer. Filmen börjar också med hans begravning 1909, en händelse till slut gör det möjligt för Marie att leva med den svenska tonsättaren Hugo Alfvén (Sverrir Gudnasson, i en märkligt svag rollprestation) som hon redan 1905 fått barn med.

Marie slits mellan de båda männen, men det som borde motiverat filmatiseringen, hennes uppgivande av sitt eget skapande, blir på ett underligt sätt av underordnad betydelse i filmen. Det är (som vanligt) kvinnans val av kärlekspartner som står i centrum, vilket försvagar både filmens dramatiska nerv och komplexiteten i karaktärsrelationerna.

Inte ens det faktum att Marie hindras från att ta hand om sin dotter, på grund av att hon "förlupit hemmet", gör att skildringen blir till mycket mer än en svag melodram.

Bildmässigt är det som oftast hos August, som är utbildad fotograf, vackert (fotot är signerat Dirk Brüel som arbetade med August i dennes debut, det äktenskapliga vardagsdramat Honning måne/Honungsmåne 1978) och ett par av birollerna mejslas ut på ett berömvärt sätt (Tommy Kenter som advokat Lachmann, Lene Maria Christensen som Maries väninna Anna), men sammantaget är det en film som uppvisar Augusts vanliga tendens till vackert bildsatt, men ack så urvattnat drama.

(Balladen om Marie Krøyer hade premiär den 12 oktober)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

The Girl with the Dragon Tattoo

Inte trodde jag att upplevelsen av David Finchers nyinspelning av Niels Arden Oplevs Män som hatar kvinnor (2009) skulle få mig att uppvärdera den svenska versionen.















För tyvärr är den amerikanska produktionen till största delen så befriad från spänning att den närmast blir till en fortsättning på regissörens träiga Zodiac (2007), även den en jakt på en seriemördare som blir mer till en instruktionsfilm i polisarbetets mest sega arbetsförhållanden än en engagerande thriller.

Alltifrån presentationen av Mikael Blomkvist (Daniel Craig) och Lisbeth Salander (Rooney Mara) och fram till avslutningens uppgörelse med mördaren präglas produktionen av en omsorgsfullhet kring de visuella detaljerna som man kan förvänta av en reklam- och musikvideotränad regissör som Fincher, vilket gör att filmen omedelbart ser mycket läckrare ut än det svenska originalet (och låter mycket bättre, med musik/ljud av Trent Reznor och Atticus Ross). Och att det är rimligt att jämföra med Oplevs film beror inte minst på att inte mycket har ändrats i förhållande till denna: karaktärerna känns i stort sett likadana (undantaget Salander, som här får en mer flickaktig gestaltning och inte blir så dominerande som när Noomi Rapace agerar gentemot Michael Nyqvist), miljöerna har en väldigt "svensk" ton och berättelseflödet är detsamma.

Just det jämntjocka berättelseflödet är ett problem redan i Oplevs film eftersom undersökningen av vad som hände Harriet Vanger 1966 inte blir till något särskilt spännande moment i berättelsen, kopplingen till nazism (författaren Stieg Larssons centrala undersökningsfält som journalist) får ingen vidare social och/eller kulturell koppling — vilket blir än tydligare i Finchers film, här är det bara ett resultat av industrisläkten Vangers allmänna knäpphet, utan förbindelser till något annat.

Ett tecken på den dramatiska svagheten är inledningen, där domen mot Blomkvist för hans bristande bevis mot finansmannen Wennerström, hans beslut att ta en paus från tidskriften Millennium samt det uppdrag han erbjuds av Henrik Vanger (Christopher Plummer) borde ha klippts ihop med presentationen av Salander på ett mycket mer energifyllt och tidigare stadium. Överhuvudtaget tyngs filmen ner av ett överflöd av expositioner (förklaringar av förutsättningar) istället för att bild- och ljudmässigt förkroppsliga dem.

Bristen på förbindelser till mer tematiska nivåer blir också tydlig i händelsetråden med Salanders relation till sin nye förmyndare Bjurman (Yorick van Wageningen). Han är visserligen en våldtäktsman som utnyttjar Salanders beroendeställning, men hennes hämnd blir så enkelt genomförd att, tillsammans med hans nallebjörnsuppsyn och ursäkter för vad han gjort, detta inte förstärker det reella kvinnoförtryckstema som Larssons roman så tydligt bär på.

När Fincher debuterade som långfilmsregissör med Alien 3 (1992) blev han hårt kritiserad för att ha förstört konceptet med att försöka göra en konstnärligt existentiell film. Visserligen tog han en gruvlig revansch med Seven (1995), en av senare decenniers allra bästa thrillers, men fortsättningsvis har hans filmer haft en stark tendens till att bli visuellt anslående men dramatiskt utdragna historier. Såväl Panic Room (2002) som The Social Network (2010) lider av den musikvideo/reklam/kortfilmpräglade filmskaparens tendens att dröja för länge vid dramatiskt mindre intressanta moment, till förfång för spänningsuppbyggnaden.

Lägg till detta att Fincher varit skickligast i att gestalta mäns relationer och konflikter (Fight Club [1999], men även delvis The Game [1997]) och då blir det inte så konstigt att det som fungerar bäst i filmen är när två män får konfronteras med varandra, som i slutuppgörelsen. Lisbeth Salander, som är huvudorsaken till att Stieg Larssons böcker blivit en sådan världssuccé, kommer här i skymundan, liksom de större frågorna om politik och kvinnoförtryck.

Betyg: 6/10