Inte trodde jag att upplevelsen av David Finchers nyinspelning av Niels Arden Oplevs Män som hatar kvinnor (2009) skulle få mig att uppvärdera den svenska versionen.
För tyvärr är den amerikanska produktionen till största delen så befriad från spänning att den närmast blir till en fortsättning på regissörens träiga Zodiac (2007), även den en jakt på en seriemördare som blir mer till en instruktionsfilm i polisarbetets mest sega arbetsförhållanden än en engagerande thriller.
Alltifrån presentationen av Mikael Blomkvist (Daniel Craig) och Lisbeth Salander (Rooney Mara) och fram till avslutningens uppgörelse med mördaren präglas produktionen av en omsorgsfullhet kring de visuella detaljerna som man kan förvänta av en reklam- och musikvideotränad regissör som Fincher, vilket gör att filmen omedelbart ser mycket läckrare ut än det svenska originalet (och låter mycket bättre, med musik/ljud av Trent Reznor och Atticus Ross). Och att det är rimligt att jämföra med Oplevs film beror inte minst på att inte mycket har ändrats i förhållande till denna: karaktärerna känns i stort sett likadana (undantaget Salander, som här får en mer flickaktig gestaltning och inte blir så dominerande som när Noomi Rapace agerar gentemot Michael Nyqvist), miljöerna har en väldigt "svensk" ton och berättelseflödet är detsamma.
Just det jämntjocka berättelseflödet är ett problem redan i Oplevs film eftersom undersökningen av vad som hände Harriet Vanger 1966 inte blir till något särskilt spännande moment i berättelsen, kopplingen till nazism (författaren Stieg Larssons centrala undersökningsfält som journalist) får ingen vidare social och/eller kulturell koppling — vilket blir än tydligare i Finchers film, här är det bara ett resultat av industrisläkten Vangers allmänna knäpphet, utan förbindelser till något annat.
Ett tecken på den dramatiska svagheten är inledningen, där domen mot Blomkvist för hans bristande bevis mot finansmannen Wennerström, hans beslut att ta en paus från tidskriften Millennium samt det uppdrag han erbjuds av Henrik Vanger (Christopher Plummer) borde ha klippts ihop med presentationen av Salander på ett mycket mer energifyllt och tidigare stadium. Överhuvudtaget tyngs filmen ner av ett överflöd av expositioner (förklaringar av förutsättningar) istället för att bild- och ljudmässigt förkroppsliga dem.
Bristen på förbindelser till mer tematiska nivåer blir också tydlig i händelsetråden med Salanders relation till sin nye förmyndare Bjurman (Yorick van Wageningen). Han är visserligen en våldtäktsman som utnyttjar Salanders beroendeställning, men hennes hämnd blir så enkelt genomförd att, tillsammans med hans nallebjörnsuppsyn och ursäkter för vad han gjort, detta inte förstärker det reella kvinnoförtryckstema som Larssons roman så tydligt bär på.
När Fincher debuterade som långfilmsregissör med Alien 3 (1992) blev han hårt kritiserad för att ha förstört konceptet med att försöka göra en konstnärligt existentiell film. Visserligen tog han en gruvlig revansch med Seven (1995), en av senare decenniers allra bästa thrillers, men fortsättningsvis har hans filmer haft en stark tendens till att bli visuellt anslående men dramatiskt utdragna historier. Såväl Panic Room (2002) som The Social Network (2010) lider av den musikvideo/reklam/kortfilmpräglade filmskaparens tendens att dröja för länge vid dramatiskt mindre intressanta moment, till förfång för spänningsuppbyggnaden.
Lägg till detta att Fincher varit skickligast i att gestalta mäns relationer och konflikter (Fight Club [1999], men även delvis The Game [1997]) och då blir det inte så konstigt att det som fungerar bäst i filmen är när två män får konfronteras med varandra, som i slutuppgörelsen. Lisbeth Salander, som är huvudorsaken till att Stieg Larssons böcker blivit en sådan världssuccé, kommer här i skymundan, liksom de större frågorna om politik och kvinnoförtryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar