Happy Feet var en ganska underhållande animation när den kom 2006 och fick även en Oscar som bästa animerade långfilm, i konkurrens med bl a Cars/Bilar (producerad av Pixar, som annars prenumererat på denna statyett). Berättelsen om kejsarpingvinen Mumble/Mummel (röst Elijah Wood) som inte kan sjunga för att locka till sig en partner men däremot har "happy feet" var tillräckligt charmig och uppfinningsrik för att (under en period när pingvin-filmer verkade översvämma biograferna) spela in ett par miljarder kronor i intäkter.
Australiska bolaget Kennedy-Miller har nu efter fem år kommit med en uppföljare (givetvis i 3D, som vanligt utan någon större poäng), där Mumble har vuxit upp och är pappa till Erik, som dock inte alls har lika goda dansfötter. Han blir utskrattad och tar sig med några kompisar över Antarktis is till kolonin med adieliepingviner, i spåren av den latinskt eldige Ramon (röst Robin Williams), som söker en partner som uppskattar hans kärlekskrankhet.
Hos adelierna träffar de på deras guru, The Mighty Sven (röst Hank Azaria), som blivit gruppens andlige ledare eftersom han har en färggrann näbb och kan flyga (han är egentligen en lunnefågel).
Resten av historien handlar om hur adelierna
kommer till undsättning när den globala uppvärmningen gör att en glaciär blockerar vägen för kejsarpingvinerna och efter vissa svårigheter får de även hjälp av en koloni elefantsälar, som skakar loss isen så att passagen blir fri mellan de olika djurarterna. Allt frid och fröjd!
George Miller, som gjorde sig känd för ca trettio år sedan med berättelserna om Mad Max (1979, 1981 och 1985) men också varit inblandad i filmerna om grisen Babe (1995 och 1998) har dock inte lyckats få någon riktig fason på berättelsen om Erik och hans väg till en av omgivningen bekräftad identitet. Det blir alltför många figurer med alltför svagt utformade och genomarbetade karaktärsbanor och alltför mycket av stora produktionsnummer (med sjungande och dansande pingviner) för att historien på något sätt ska beröra.
Bäst i filmen är dels sidohistorien om de två krillerna Will (röst Brad Pitt) och Bill (röst Matt Damon), som söker sig en värld bortom stimmets anonymitet (även här blir dock deras bristande koppling, annat än mycket allmänt tematiskt, till resten av filmen en svaghet) samt Sven, som med Azarias röst blir till en bisarr latino-svensk blandning och smått ömklig räddhågsen inspiratör för pingvinerna.
Men hur gulliga pingvinerna än är räcker det inte att skaka på kroppen och dansa med fötterna för att vi i publiken ska vilja dansa med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar