Alltsedan Robert Altman gjorde film på Raymond Carvers korta berättelser i Short Cuts 1993 har många moderna filmskapare lockats av möjligheten att forma ett mångsidigt kalejdoskop i långfilmslängd, utan att vara begränsade av de vanliga dramaturgiska konventionerna kring en ensam huvudkaraktär. Paul Haggis Crash (2004) vann t o m en Oscar för bästa film utifrån detta koncept och i Sverige har vi bland annat sett Daniel Alfredson och Hans Renhäll försöka sig på formen i den Guldbagge-belönade Tic Tac (1997).
Hans Gunnarsson, som haft en framgångsrik karriär som manusförfattare de senaste tio åren med Guldbagge för Leva livet (2001) och manus till Ondskan (2003) och Arn-filmerna (2007-08), kom 2007 ut med boken Någon annanstans i Sverige, en skildring av vardagen i det lilla fiktiva samhället Borunda. I det som kunde förefalla vara en behaglig idyll visade sig allehanda mellanmänskliga slitningar och konflikter husera, med ond bråd död som följd.
Kjell-Åke Andersson har nu gjort film på Gunnarssons manus på den egna boken. Andersson har genom åren visat sig vara en habil skildrare av de bisarra underliggande vibrationerna i det "normala" svenska samhället med tv-produktioner och biograffilmer som Min store tjocke far (1992), Juloratoriet (1996) och Familjehemligheter (2001).
Men han har också varit delaktig i de två Vi hade i alla fall tur med vädret-filmerna, den senaste (2008) var han regissör på. Misslyckandet med denna kunde få en att tvivla på hans fortsatta kapacitet som regissör, så fullständigt otajmad komedi var det länge sedan man såg, men i den mer dramabaserad Någon annanstans i Sverige finns en bisarr humor som verkar passa Andersson bättre, här kan han kombinera vardagsiakttagelser med de underligheter som vi alla sysslar med i vardagen.
Borunda består i filmen av ett antal familjer, boende i egna hus (uppenbarligen utan stadsplan, så totalt splittrat ser området ut) men mest på väg någon annanstans i mer eller mindre desperata flyktförsök. En stor del av den svenska skådespelareliten ger kropp åt figurerna: Helena Bergström blir våldtagen inom äktenskapet av sin make polisen, spelad av Magnus Roosman; Marie Richardson har ihop det med lotterivinnaren Peter Andersson, fast hon är gift med läraren Jacob Nordensson, som i sin tur har Andersson och hans nya kärlek Sussie Eriksson som elever i engelska; alltmedan Mikael Persbrandt har svårigheter att få sin fru att stanna kvar på besök hos hans föräldrar, där pappan Sten Ljunggren är en tafsande rasist och mamman Meg Westergren mest är intresserade av om gästerna ska äta av smörgåstårtan.
Lägg till detta Björn Gustafsson som argsint och lomhörd granne med geväret i högsta hugg, Lars Lind (närmast kusligt lik den säregne Anders Ek i sitt spel och sin diktion) som välmenande men i förlängningen meningslös präst samt Jonas Inde och Björn Bengtsson som klantiga inbrottstjuvar. Då har jag inte ens nämnt tonårssonen till Richardson och ortens avvikare, spelad av Peter Lorentzon, som båda observerar sammanbrottet i relationerna, Ralf ständigt med musik på högsta volym i hörlurarna.
Som synes en provkarta på de senaste decenniernas svenska filmkaraktärer i genren "psykologiskt realistiskt vardagsdrama", där man ständigt ser figurerna tomt stirra framför sig (berövade det svenska folkhemmets trygghet?), men i detta fallet förstärkt med en präktig dos underliggande komik.
Och allt detta är ganska bra och bisarrt kul. Men det fattas en djupare poäng i berättelserna om dessa vilsna existenser: var hittar vi som publik något som hjälper oss hantera det skildrade i relation till våra egna liv, annat än på ett mycket allmänt och därmed urvattnat sätt? Det är som om Gunnarsson plockat ut bitar ur andra berättelser, stuvat om och serverar sin ratatouille utan att krydda. Enskildheterna får ingen specifik pregnans, utan bekräftar mest det vi redan sett och läst ett flertal gånger.
Men det måste sägas att det är rätt kul så länge det varar.
Alltsedan Robert Altman gjorde film på Raymond Carvers korta berättelser i Short Cuts 1993 har många moderna filmskapare lockats av möjligheten att forma ett mångsidigt kalejdoskop i långfilmslängd, utan att vara begränsade av de vanliga dramaturgiska konventionerna kring en ensam huvudkaraktär. Paul Haggis Crash (2004) vann t o m en Oscar för bästa film utifrån detta koncept och i Sverige har vi bland annat sett Daniel Alfredson och Hans Renhäll försöka sig på formen i den Guldbagge-belönade Tic Tac (1997).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar