Tinker, Tailor, Soldier, Spy

I David Cornwell/John le Carrés femte bok om George Smiley, tjänsteman i den statliga brittiska spionorganisationen SIS/MI6, kallas han tillbaka i tjänst för att hitta den sovjetiskbetalda "mullvad" som undergräver underrättelseverksamheten inte bara för britterna utan i än högre grad för USA under det kalla krigets höjdpunkt (intrigen baserar sig på 50-talets verkliga grupp av dubbelspioner inom SIS).

le Carré, som själv i högsta grad varit inblandad i verklighetens spioneri, hade med sina första romaner i början av 60-talet etablerat Smiley som en mer verklighetstrogen spion än Ian Flemings James Bond: inte en spektakulär playboy utan en statstjänsteman vars skicklighet låg i att inte vara synlig.

Med The Spy Who Came in from the Cold/Spionen som kom in från kylan (1963) etablerade sig le Carré som den främste av spionromanförfattare och han fortsatte att skriva berättelser om The Circus (SIS ledning) och de moraliskt tveksamma handlingar som en sådan verksamhet innebär.

Filmatiseringar av böckerna följde raskt på den litterära framgången, även Tinker, Tailor ... blev till rörliga bilder 1979 som en tv-serie i sju delar med ikonen Alec Guinness (färsk från framgången som Obi-Wan Kenobi i Star Wars [1977]) i rollen som Smiley.

När nu StudioCanal och Working Title bestämt sig för att göra en ny version, denna gång som biograffilm, var osäkerheten stor när det gällde att hitta en skådespelare som kunde axla Guinness mantel. Till slut föll valet på Gary Oldman, en skådespelare som började sin karriär för ca trettio år sedan och slog igenom på film som Sid Vicious i Sid and Nancy 1986. Han fortsatte med att vara Kennedy-mördaren (?) Lee Harvey Oswald, greve Dracula samt allehanda andra mördare, sluskar och banditer, för att till slut konkurrera med Christopher Walken om titeln "Hollywoods bästa filmskurk".

Detta kanske inte är den bästa meritlistan för att spela George Smiley, men som den skickliga skådespelare han är gör Oldman en alldeles utmärkt statlig tjänsteman, utrustad med överrock och ett par 70-talsglasögon av storslagen sort (han letade länge efter rätt sorts glasögon inför inspelningen).





Och Tomas Alfredson har som regissör varit väldigt konsekvent i att låta det tidiga 70-talets visuella stil prägla filmen. Man kan t o m säga att hans föregående filmer, Fyra nyanser av brunt (2004) och Låt den rätte komma in (2008), i hög grad kvalificerat honom för jobbet: sällan har en regissör så konsekvent utformat sina filmer i den brungrå skala som blivit Alfredsons signum.

Tinker, Tailor ... är i stort en skickligt uppbyggd berättelse, där jakten på mullvaden i huvudsak sker genom små medel och ett vardagligt gnetande. Några brutala mord förekommer, men inte i så hög utsträckning eller med en så spektakulär utformning att de bryter mot den övergripande tonen eller rytmen.

Samtidigt som denna stil skapar en i stora drag imponerande film är det inte utan att man saknar tempovariationer, det segar en del under den andra akten. Inte minst saknas scener som visar hur de i ledningen som misstänks vara mullvaden försöker hindra Smiley i hans undersökning: förutom att dessa scener hade kunnat skapa en rent rytmisk variation hade också hotet mot Smiley blivit mer påträngande. Men Alfredson har ju inte gjort sig känd för denna sorts dramatiska uppbyggnad.

Skådespelargruppen som helhet, med män i alla bärande roller, gör ett styvt jobb, inte så konstigt med namn som John Hurt, Toby Jones, Colin Firth, Ciarán Hinds och Mark Jones i rollistan. Musiken av Alberto Iglesias bidrar också starkt till den känsla av sorgetyngt ödesdrama som präglar filmen.

Och Hoyte van Hoytema börjar samla på sig en imponerande meritlista som fotograf: Låt den rätte komma in, Flickan (2009), The Fighter (2010).


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se