Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Jag ska erkänna att jag var oroad över Guy Ritchies uppföljare till hans första nytolkning från 2009 av Sherlock Holmes-myten.

Dels för att fortsättningsfilmer sällan är förbättrade utvecklingar av första-filmerna, dels för att trailern gav mig minnen av Barry Sonnenfelds Wild Wild West (1999) — och det var inte något positivt. Som tur är kom mina farhågor på skam, det här är ett riktigt bra actionhantverk.

För det bör man ha i åtanke, att det är en actionfilm (med den genrens inriktning på fysiskt handlande och klippningen som föredraget stilredskap) och att det är det filmiska hantverket som höjer den här filmen över det mesta i genren.

Ritchie har ju under lång tid försökt upprepa den framgång han hade med långfilmsdebuten Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998), en fräck gangsterhistoria i Londonmiljö med mycket inspiration från Tarantino-kretsen. De efterföljande filmerna blev alltmer till dåliga kopior på redan dåliga kopior, men när han i den första Holmes-filmen släppte manusarbetet framstod hans regimässiga kompetens klarare.

Även i SH2 har han överlåtit manusskrivandet till andra, denna gången paret Kieran och Michele Mulroney, vilka har skapat ett gott flöde i berättelsens struktur och givit parhästarna Holmes (Robert Downey Jr) och Watson (Jude Law) en hel del snärtiga och roliga repliker att kasta på varandra.

Historien rör denna gång ärkeskurken Professor Moriarty (Jared Harris) och hans planer år 1891 på att skapa ett världsomspännande kaos, mycket likt James Bond-filmernas superskurkar. Motiveringarna till händelserna och det övergripande syftet hos Moriarty är inte det som är det mest fascinerande med filmen, även om man givetvis kan hitta kopplingar till samtidens terroristattacker. Man har också lyckats få med författaren Conan Doyles försök att ta död på Holmes i en slutstrid med Moriarty vid vattenfallet i Reichenbach.

Det är istället iscensättningen, det bildmässiga arbetet och klippningen som fungerar synnerligen väl och gör att filmens två timmar förlöper utan några svackor. Ritchies (och många andra actionregissörers) förkärlek för att omväxlande öka och minska bildhastigheten i filmen blir inte till ett tomt rasslande med effekter, utan förstärker såväl våldsamhet som spänningen i Holmes sökande efter Moriarty över den europeiska kontinenten.

Downey och Law är alldeles utmärkta i huvudrollerna, Stephen Fry gör en lagom brittisk Mycroft Holmes (även om han får kalla brodern "Sherly" lite för ofta) och Paul Anderson är en energisk och farlig skarpskytt på jakt efter de båda. Däremot gör Noomi Rapace en blek insats, delvis beroende på Ritchies oförmåga att hantera kvinnokaraktärer i sina filmer, men också för att hennes begränsade uttrycksarsenal (ögonen stirrar och ansiktet visar en förvånad misstro mot allt i omgivningen) inte formar en engagerande karaktär.


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se