En fiende att dö för

Att Peter Dalle, som mest är känd för satiriska nummerrevyer som Lorry och relationsdramer som Skenbart (2003), kunde göra en så här pass kompetent dramathriller var faktiskt överraskande.

En fiende att dö för utspelar sig på ett forskningsfartyg vid Svalbard. Dit kommer en grupp geologer från England, Tyskland och Sverige för att hitta bevis på den sedan några decennier framlagda Pangea-teorin om att jordens hela landmassa en gång satt ihop till ett enda stycke.

Tematiskt är givetvis detta uppdrag förenat med valet av tidpunkt för berättelsen, strax före och under inledningen till det andra världskriget. Dramat mellan de olika karaktärerna blir också en del av detta tema, eftersom det handlar om vilka val man gör som människa: bidrar man till att splittra världen och förtrycka andra eller agerar man så att alla ges en chans till ett värdigt liv?

Svenske Gustav De Geer (Richard Ulfsäter) har kommit på ett nytt sätt att spränga i berg så att den geologiska forskningen får ett lättare utgrävningsarbete, en kunskap som nazistregimen efter krigsutbrottet vill använda sig av för att bekämpa ett brittiskt krigsfartyg. Men även de tyska forskarna, Leni Röhm (Jeanette Hain) och Friedrich Mann (Alex Prahl), tvingas välja vilken sida man står på, medan britterna Martin (Allan Corduner) och Terrence (Tom Burke) på olika sätt, samt fartygets norske kapten (Sven Nordin), redan har gjort sina val.

Fördelningen av rollerna innebär också att det är de tyska karaktärerna som blir berättelsens centrum, eftersom det är dessa som måste rannsaka sina samveten för att kunna ta ett beslut om hur de ska agera. Prahl och Hain är bra i rollerna, Hain även som det romantiska intresset för Gustav. Men svensken är för svagt tecknad i manuset (skrivet av Dalle) för att Ulfsäter (som var svag även i Nobels testamente) ska kunna axla rollen av hjälte, han blir lika odefinierad som flera av de andra karaktärerna säger att de neutrala svenskarna generellt är.

Den äldre Martin, som har judiskt påbrå, står för de goda åsikterna, medan Terrence egentligen blir berättelsens intressantaste karaktär. Eller rättare sagt har möjligheten att vara det: den motivering som filmen ger till hans handlande blir tyvärr alltför schematisk för att den ska vara rimligt sannolik. Men Burke gör en kraftfull gestaltning, i sin stil inte så lite påminnande om Orson Welles i Citizen Kane/En sensation (1941).

Och det är i utvecklingen av dramat som de egentliga svagheterna i filmen finns (förutom filmmusiken, signerad Adam Nordén, som är ett så svagt inslag att man borde bli överraskad — om det inte hade varit så att musiken till svenska filmer [ofta skriven av samme Nordén] nästan alltid är ointressant och dramatiskt meningslös). Det blir för mycket av springande i korridorer och slående i dörrar (en konsekvens av Dalles medverkan i teaterfarser, han spelar just nu i Zpanska flugan i Malmö?) för att de mer intrikata turerna i spelet mellan de olika krafterna ska bli tillräckligt varierade. När vi mitten av filmen fått de flesta förutsättningarna klara för oss händer inte speciellt mycket med relationerna, snarare blir det några explosioner (inte så skickligt gjorda i postproduktionen) som får stå som höjdpunkter.

Men Dalle kommer trots allt ut ur denna internationella samproduktion med äran i behåll, det ska bli intressant att se vad han griper sig an härnäst.

(En fiende att dö för har premiär den 16 mars)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Simon och ekarna

Prestigeprojekt i historiska miljöer bådar sällan gott inom svensk film, än mindre så när de baseras på omtalade/populära böcker. Arn-filmerna (2007 och 2008) var inga höjdare och Mina drömmars stad (1976) en sjunkbomb. Inte ens när man som i 1939 (1989) baserade manuset på människors minnen av andra världskriget kunde man krama ut mer än en tam tablå, mest användbar för den norska Max Manus (2008) som bildkälla för fredsfirandet 1945. Den regionalt finansierade Gränsen (alltså utan pengar från Svenska Filminstitutet) visade förra året vad man kan uppnå om man inte paralyseras av att göra en "korrekt" version av en förlaga med "pre-sold values".

När nu Marianne Fredrikssons berättelse från 1985 om Simon Larsson och hans upplevelser under det andra världskriget efter en viss turbulens (Björn Runge hoppade av som regissör precis innan inspelningsstart, konsulenten Lisa Ohlin som gett stödpengar hoppade in — och fick ännu mer stödpengar!) haft premiär kan man konstatera att även den hämmas av politisk korrekthet och svag dramatisk struktur.

Simon (som liten spelad av Jonatan S Wächter) lär känna den judiske Isak (Karl Martin Eriksson) när han, uppmuntrad av sin mor Karin (entonigt spelad av Helen Sjöholm) börjar på ett läroverk inne i Göteborg. Det finns en klassproblematik i berättelsen eftersom Simons far Erik inte gillar att Simon ska börja i vad han tycker är en snobbskola, ett motiv som upprepas utan någon större variation genom filmen.

Men det dominerande är relationen till det judiska, både som kulturarv och som konkreta människor. Liksom när det gäller klasskildringen blir manuset av holländska Marnie Blok alltför ensidigt och utan variation när väl motivet har etablerats, vilket gör att karaktärerna stelnar. Judarna som konstnärliga offer och svenskar som främlingsfientliga naturälskande enstöringar tillför inte förståelsen av de i grunden viktiga moraliska frågeställningarna något väsentligt och filmdramat blir till en serie,  visserligen ofta bildmässigt vackra men ack så livlösa, fristående moment som på ett övertydligt sätt ska upplysa oss åskådare om viktiga men bortglömda händelser.

Att Isak flyttar ut till Simon och hans föräldrar på en ö utanför Göteborg borde gett berättelsen en möjlighet att på ett mycket mer nyansrikt sätt skildra mötet mellan olika sociala och kulturella traditioner, men det blir istället så att stereotyperna förstärks, trots att vi fär se hur Isak och Erik kommer varandra nära. Inte heller när frågan om Simons biologiska föräldrar dyker upp, som berättelsens hemlighet, blir avslöjandet till mycket mer än en tom gest. Inte heller ekarnas betydelse för Simon blir tydlig i filmen.

Detta medför i sin tur att när Simon vuxit upp så finns inte mycket av, i dramatisk mening, utveckling kvar, vilket leder till att filmen blir segare och segare. Detta hjälps inte upp av att Bill Skarsgård gör Simon som ung man, det är snarare som om han bara vandrat in från inspelningen av I rymden finns inga känslor (2010) där han spelade en annan Simon, denna gång med Aspergers syndrom.

Bäst i filmen är Jan Josef Liefers som spelar Isaks pappa Ruben på ett mycket inkännande sätt samt Stefan Gödicke som Simons far.


Betyg: 4/10





I samarbete med Filmtrailer.se

Hoppets hamn

Magnus Gertten är en flitig filmare, ofta (liksom sin bror Fredrik på WG Film) med Malmö i centrum. Tillsammans med Lennart Ström driver han bolaget Auto Images, som bland annat ger ut den framgångsrika klippfilmserien Mitt hjärtas Malmö.
Hans nya film skildrar, med utgångspunkt i bilder från 1945 när koncentrationslägerfångar från Tyskland anlöpte till Malmö hamn, hur tre överlevande minns hur de kom till frihetens rike från fasorna i nazistlägren.








Gertten lyckas som vanligt väl med att få de han intervjuar att på ett otvunget sätt berätta om plågsamma och konsekvensrika händelser och de filmsekvenser som visar de f d fångarnas ankomst, avklädning och avlusning är mycket slagkraftiga.

Vad Gertten och fimteamet inte lyckats särskilt väl med är däremot att sätta in lägerfångarnas liv i ett större perspektiv.

Det blir väldigt mycket tal om Malmö och Sverige som lyckoriket, väldigt lite om vad som hände sedan. Och den avsaknaden skapar dels en tomhet i förståelsen av hur upplevelserna från barndomen präglat deras fortsatta liv: vi får se (i alltför många bilder som uppenbarligen ska signalera "konstnärlighet") de tre huvudkaraktärerna när de minns 1945, men inte hur de hanterat vuxenlivet.

Och det mest förvånande med filmen är en konsekvens av detta: var det förtryck dessa tre (och miljoner andra) utsattes för enbart en tysk företeelse på 1940-talet? En journalistiskt präglad undersökning hade tagit fasta på att ta reda på vad som hände med Irene, Ewa och Josef efter vistelsen i Malmö: vad fanns av förföljelser och rasism i de länder de fortsatte att leva i (Sydafrika, Sverige och USA)?

Inte minst förundrad blir man över Irene, vars överlevande delar av familjen beslöt sig för att bosätta sig i Sydafrika under apartheidregimen: blev hon en del av ett annat förtryck eller kämpade hon mot rasismen? För Ewas och Josefs del undrar man hur det var att leva i Sverige och USA, det kan knappast ha varit ett himmelrike, vilket luckorna i skildringen riskerar att få åskådaren att tro. Filmskaparna har här varit alltför beskedliga.

Till syvende og sidst är Hoppets hamn en bildmässigt rik film som inte förmår att ställa följdfrågor utan nöjer sig med att vara hoppfull om framtiden, trots de fruktansvärda händelser som flyktingar kan ha varit med om innan ankomsten till "hoppets hamn".


Betyg: 6/10