Att äta och sova för att sedan bara dö kan väl uppfattas som
den lott som de flesta av oss tilldelas i livet. Och just Äta Sova Dö är titeln
på långfilmsdebuterande Gabriela Pichlers berättelse med självbiografisk
bakgrund.
Filmen har redan fått mycket beröm, vunnit publikpriset
bland de kritikerutvalda filmerna i Venedig samt deltagit i några andra stora
festivaler. Historien om 20-åriga Rasa som arbetar på en grönsaksfabrik i
nordvästra Skåne och hur hon försöker klara av livet när hon kastas ut i arbetslöshet
har setts som en viktig underklasskildring på den svenska filmrepertoaren.
Rasas energi och kraftfullhet är det som imponerar mest i
filmen, till perfektion gestaltat av debutanten Nermina Lukac.
Många har
jämfört filmen med de belgiska bröderna Dardennes Rosetta (1999) eller den amerikanska Winter's
Bone (2010) och det äger nog sin riktighet när det gäller den svarta beskrivningen av
ett klassamhälle där allt tal om att man kan bli det man vill bara man tar sig
i kragen ytterst är en föraktfull känga åt dem som inte ges några reella
möjligheter. 
Men samtidigt har Pichlers film flera andra dimensioner,
inte minst en slagkraftig ironisk humor. Scenerna där hon möter representanter
från arbetsförmedlingen och en jobbcoach som ska träna de arbetslösa i att bete
sig på ett så undergivet sätt i jobbintervjuer att de kan få ett nytt jobb har
en komik som inte står en mästare på området som Roy Andersson efter. Liksom
honom arbetar Pichler med icke-professionella skådespelare och i dessa scener
fungerar det riktigt bra, det finns en omedelbarhet som känns genuin.
Men i andra, mer dramatiskt krävande, situationer visar
filmen upp en tafflighet som inte är så givande. Till exempel i den scen när
några Göteborgskillar hamnar i diskussion med Resa och hennes kompisar, här
lyser ambitionen att hämta upp vardagens språk och gruppkonflikter alltför
tydlig och blir ihålig.
En poäng med en berättelse av denna typ är att ge publiken
upplevelsen av den enahanda och livsförgörande existensen på botten av den
sociala hierarkin, i det här fallet inte bara den okvalificerade arbetarklassen
utan också i en invandrarmiljö.
Pichlers egna livserfarenheter gör att
relationen med pappan blir både inkännande och tragikomisk samt på ett
hälsosamt sätt ger en alternativ skildring av Sverige i förhållande till alla
de medelklassdramer som upptar den svenska filmen.
Trots detta ska det inte förnekas att Äta Sova Dö blir
onödigt segdragen och tenderar till upprepningar som inte höjer den dramatiska
pulsen. Och liksom i en på vissa sätt snarliknande film som (likaledes kritikerhyllade men publikmisslyckade) Sebbe (2010) blir
svartsynen och hopplösheten stundtals oavsiktligt komisk och alltför lätt för
medelklasskritikerna att hylla — vilket är synd eftersom Pichler i det stora
hela (till skillnad från förra årets misslyckade Odjuret som utspelar sig i liknande miljöer) hanterar kombinationen av samhällsbeskrivning och motståndskraft på ett
bra sätt.
(Äta Sova Dö har premiär den 5 oktober)
Betyg: 6/10
I samarbete med Filmtrailer.se
