Hugo Cabret

Nostalgin för filmens förflutna har den senaste tiden varit uppenbar vid prisutdelningarna i västvärlden för 2011 års prestationer. The Artist har fått de flesta statyetterna, men även Martin Scorseses dubbla debut, som barnfilmare och 3-D-skapare, i Hugo/Hugo Cabret har belönats. Men mestadels för de visuella dimensionerna (bland annat har filmens fotograf, Robert Richardson, fått en Oscar), vilket pekar på svagheterna i själva historien.

Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en 12-åring som i början av 1930-talet lever ensam som klockuppdragare på järnvägsstationen Gare Montparnasse i Paris. Ingen vet dock att det är han som sköter arbetet, de tror att det är hans försupne farbror, som tog dit honom efter det att Hugos far dog i en eldsvåda på det museum där denne arbetade.

Hugo jagas också av stationsvakten Gustave (Sacha Baron Cohen i en fint utmejslat gestaltning) och leksaksförsäljaren Georges (Ben Kingsley), den senare eftersom Hugo stjäl småsaker från hans butik.

Men vi förstår att Hugo stjäl för att han vill färdigställa en mekanisk varelse, en "automaton" som hans far arbetade på: Hugo tror att det finns ett meddelande från fadern där, något som kan få honom att känna sig mindre ensam (modern är också död). Resten av berättelsen handlar om hur Hugo, med hjälp av Georges guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz), inser vem Georges egentligen är, en av filmhistoriens pionjärer, att han hjälper Georges att inte längre vara bitter över att vara glömd och att han får en ny familj på köpet — och även en flickvän.

Scorsese är ju känd för att värna om det filmhistoriska arvet och när han nu filmatiserat Brian Selznicks roman från 2007 är det just det filmhistoriska som tydligast framträder. Förutom att författaren är släkt med en av Hollywoods stora, Gone With the Wind/Borta med vinden-producenten David O Selznick, handlar filmen till stora delar om återupptäckten av Georges Méliès (ja, det är leksaksförsäljarens riktiga identitet) och hans filmer. Méliès var en av de stora under de första 20 åren av filmens utveckling, en föregångsman inom den "fantastique"-filmen. Under stora delar av berättelsen sägs det att bara en av dennes filmer finns kvar, medan det i slutet hålls en galaföreställning där det hävdas att 80 av hans 500 filmer hittats.

I stora drag stämmer historien om Méliès så som den presenteras i filmen, med undantaget att han inte troddes vara död: det var känt att han tvingades försörja sig som försäljare och flera kritiker hade redan börjat undersöka om fler filmer kunde återfinnas. Galaföreställningen till hans ära skedde också ett par år tidigare än angivet. Dessa mindre förändringar är dock inte den största svagheten med filmen, det är istället att Scorsese valt att göra Méliès-intrigen till en filmhistorisk föreläsning.

Intrigen om Hugos sökande efter sin fars meddelande har en dramatisk ton, angiven redan i filmens första scen när Scorsese (sin vana trogen) har en lång kamerarörelse som följer Hugos springande i stationens irrgångar.

Hans utsatthet och saknaden efter fadern blir också tydlig i sekvenserna när vi med hjälp av filmens tidshopp ser honom hjälpa till med dennes urmakeri och andra mekaniska experiment, bland annat med automatonen. När sedan Georges berövar honom faderns anteckningsbok blir förtvivlan genuin.

Men sedan tar Scorseses filmarkeologiska intresse överhanden och Hugos uppgift i berättelsen blir att introducera oss för Méliès historiska betydelse. Vi får se utdrag från flera av hans filmer samt scener från inspelningarna — alla en glädje att se eftersom den visuella utformningen är så skickligt och kärleksfullt gjord, men de hör mer hemma i en tv-dokumentär, där ju inte heller Méliès hade behövt vara en del i en fiktiv berättelse om någon annan.

Det är förståeligt att Scorsese på detta vis velat lyfta fram en av de stora i filmhistorien, men det blir på bekostnad av både Méliès och den dramatiska fiktionsberättelsen.

(Hugo Cabret hade premiär den 16 mars)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se