Mördaren ljuger inte ensam

Den svenska deckarfilmen är ingen ny företeelse och den har inte alltid varit beroende av Sjöwall-Wahlöö eller Mankell för sina historier. I tidernas gryning, dvs på 1940- och 50-talen, var det Stieg Trenter och Maria Lang (psedonym för Dagmar Lange) som gällde och Lang fick ett par av sina deckare med hjälten Christer Wijk (spelad av Karl-Arne Holmsten) filmatiserade av Arne Mattsson under tidigt 60-tal. Men sen blev det stopp och det är inte förrän nu som produktionsbolaget Pampas och TV4 gripit sig an uppgiften att starta en serieproduktion på Lang-deckarna. Man kan undra varför — förutom den givna anledningen att det mesta i övrig svensk deckarlitteratur redan har gjorts eller är på väg att göras till film och tv-serie.

 

Först ut av Langs deckare är hennes debut från 1949, Mördaren ljuger inte ensam, liksom så många av dem en pusseldeckare med handlingen utspelad på en isolerad plats. Jämförelserna med den engelska deckardrottningen Agatha Christie är given, även om många genom åren påpekat att Lang inte nådde upp till Christies förmåga att ge liv åt en berättelsestruktur som i grund och botten var en rigid skrivbordskonstruktion.

Och då återkommer vi till frågan varför Maria Lang och en (i förstone planerad) produktionscykel på sex filmer. Vad har man gjort med berättelserna för att de ska kännas fräscha efter mer än sextio år och finns det något i dem som gör dem relevanta i nutiden? Baserat på upplevelsen av denna första film är man som åskådare benägen att svara: ingenting. Visserligen finns här ett lesbiskt kärleksförhållande som central del i historien, men filmen är så försiktig och diskret i skildringen av detta att inte ens denna potentiella dynamit (inte minst eftersom handlingen är förlagd till ett obestämt tidigt 1950-tal) sätter fyr i skeendet.

Litteraturdoktoranden Puck Ekstedt (Tuva Novotny) bjuds av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) ut till den ö där han och hans fru Ann (Suzanna Dilber) ska ha en midsommarfest. Puck följer med när hon får reda på att Einar Bure (Linus Wahlgren), doktorand i historia vid samma universitet också är bjuden, men väl ute på ön upptäcker hon att det finns ännu fler gäster — alla med hemligheter och en tendens att ljuga, goda förutsättningar för en spänningsberättelse. Men danske Birger Larsen, som startade som regissör på ett utmärkt sätt i ungdomsfilmens värld med Låt isbjörnarna dansa (1989) och för tre år sedan fick BUFF:s och Sydsvenskans pris för sina insatser i den nordiska barn- och ungdomsfilmen för att under senare år mest vara inhyrd till att göra nordiska deckare på tv, förmår lika lite som Maria Wern-filmatiseringen Inte ens det förflutna förra året göra det troligt att detta ”tio små negerpojkar”-upplägg är något som nordiska filmskapare klarar av.

För efter en hyfsad inledning där karaktärerna presenteras och deras konflikter antyds (i ärlighetens namn mer än antyds i flera fall) glider berättandet över i en ohelig allians mellan seg walk-and-talk-information om förutsättningarna för konflikterna och osammanhängande scener där döda upptäcks och konfrontationer spelas upp. Spänningen befinner sig på nollpunkten.

Inte ens Ola Rapace som Wijk förmår få styrsel på händelseförloppet, trots att han är helt rätt för rollen. Karaktären blir i stället en fladdrig kvinnotjusare som mest får visa sin benägenhet att falla för fala kvinnors lockelser och att inte leta tillräckligt väl efter spår och indicier.

Wahlgren är mer motormekande halvklädd hunk än historiker, medan Novotny gör en god insats som Puck, hjältinna i Maria Langs fortsatta deckarserie — och kommande filmatiseringar.

(Mördaren ljuger inte ensam hade premiär den 8 mars)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se