Maktens män

Vad händer under den process som inför presidentvalet i USA ska vaska fram de lämpligaste kandidaterna och skarpaste hjärnorna till positionen som världens mäktigaste (politiska) ledare — för det var ju så det länge hette.

George Clooney har gjort sig känd som en välartikulerad skådespelare med åsikter långt utanför det valda yrkets vanliga gränser. När han själv väljer att på ett tydligt sätt stå bakom ett filmprojekt brukar det också ha tydliga politiska dimensioner, tänk bara på hans Good Night, and Good Luck (2005) med handlingen förlagd till McCarthy-tiden.

I The Ides of March/Maktens män (originaltiteln syftar på den tidpunkt år 44 fvt när Julius Caesar mördades), som är Clooneys fjärde film som regissör, spelar han själv Pennsylvaniaguvernören Mike Morris, favorit till att bli demokraternas presidentkandidat. Men så har vi ju det här med primärvalen, i detta fallet i Ohio ("nationen röstar som Ohio") och allt som där krävs för att få tillräckligt stöd av delegater så att man blir nominerad. Morris är moraliskt rakryggad och vill inte kompromissa för att vinna röster, minst av allt i frågan om hur man ska få en mäktig senators stöd.

I sin ståndaktighet har han allt upptänkligt stöd av den biträdande kampanjmanagern Stephen Meyers (Ryan Gosling), medan mer erfarna rådgivare som Paul Zara (Philip Seymour Hoffman) och motkandidatens Tom Duffy (Paul Giamatti) är beredda på att tumma på fair play för att uppnå sina mål.

Historien tar en mer personlig vändning för Stephen när en ung praktikant, Molly Stearns (Evan Rachel Wood), som han inleder en sexuell förbindelse med, visar sig vara med barn och efter det handlar det om att överleva för honom i det moraliska träsk som är hans hela värld. Spelet som han och de andra utövar mot varandra vävs skickligt ihop av manusförfattarna (förutom Clooney även hans medarbetare sedan tidigare Grant Heslov samt Beau Willimon, på vars pjäs Farraguth North filmen bygger).

Insikterna om villigheten att sälja ut sina närmaste kollegor för att uppnå egna fördelar hos nationens politiker verkar vara genuina hos Willimon, men ytterst handlar historien om något ännu vidare, nämligen hur vuxenlivet tvingar på den unga idealismen insikten att det handlar om att äta eller ätas.

Därför är det också logiskt att det blir Stephen och Molly som kommer att stå i centrum när de mer personligt drabbande konsekvenserna av livet i politikersfären blir tydliga. Molly är bara 20 år och är liksom den tio år äldre Stephen besjälad av att göra ett betydelsefullt jobb som leder till en bättre tillvaro för de många i USA. När även de som verkar mest renhjärtade sviker de etiska grunvalarna blir det också dessa unga som faller hårdast.

Gosling och Wood är utmärkta skådespelare (både här och i tidigare filmer), men något i sättet de av Clooney regisserats på förefaller ha blivit mindre lyckat. Clooney har förlitat sig väldigt mycket på närbilder och då krävs det att uttrycket stämmer med det som är kärnan i karaktärernas olika funktioner under dramats förlopp — och det är här som det inte riktigt stämmer.

Stephen ska i inledningen ha en karisma som lockar andra unga till kampanjarbetet och utstråla hela den moraliska renhet som Morris presidentkampanj bygger på, men Gosling har mycket lite av detta i sitt spel. När han i filmens andra hälft tyngs av insikterna om svek och korruption blir hans mer kontrollerade spelstil mer effektiv, men karaktärens utvecklingsbana har då inte riktigt förankrats i agerandet. Och Wood blir, när hon kommer in, alltför påfluget flörtig för att Molly ska upplevas som det oskuldsfulla offer som intrigen anger att hon är.

Konsekvensen är att det i filmens känslomässiga centrum uppstår två vakuum, något som berättelsen inte kan hämta sig från. Det blir helt enkelt inte den tyngd i dramat som filmskaparna avsett.

Därmed inte sagt att Maktens män är ett dåligt hantverk eller att den inte försvarar sin plats i traditionen från All the King's Men/Alla kungens män (1949) och All the President's Men/Alla presidentens män (1976). Men någon riktigt avslöjande ny insikt om det mediegenomsyrade politiska livet i USA kommer den inte med.


Betyg: 6/10