Lånaren Arrietty

Japanen Hayao Miyazaki har under de senaste decennierna blivit uppmärksammad som en av den (traditionellt cel-)animerade filmens mästare.


 





Tonari no totoro/Min granne Totoro (1988), 

den Oscars-belönade Sen to Chihiro no kamikakushi/Spirited Away (2001)

och Hauro no ugoku shiro/Det levande slottet (2004) är några av de filmer som under en drygt trettioårig karriär som regissör i den egna Ghibli-studion gett honom hans internationella rykte.






Den numera 70-årige Miyazaki har i Kari-gurashi no Arietti/Lånaren Arrietty (baserad på Mary Nortons flera gånger filmatiserade bokserie The Borrowers från 1950- och 60-talen) överlåtit regin till debutanten Hiromasa Yonebayashi, men hans omisskännliga drag präglar hela filmen. Den handlar om småfolket Lånarna som bor i källaren till ett hus dit den hjärtsjuke pojken Sho kommer för att vila upp sig innan en operation han är tvungen att genomgå. Han får se den fjortonåriga Arrietty och trots att hennes familj varnar henne för att ha kontakt med människorna kommer hon att lära känna Sho.

Handlingen är inte mycket mer komplicerad än så, vilket är typiskt för Miyazakis produktioner. Det är inte intrigernas sinnrikedom som grunden för berättandet utan det är stämningsskapande och tonmåleri som fascinerar honom. Detta är påtagligt även i denna film, där till exempel ett möte mellan två gråsuggor kan få lov att ta plats mitt i skildringen av Arriettys funderingar om hon ska låta Sho se henne.

Fokuseringen på färger, former och en ovanligt ofta förekommande tystnad är typiska inslag i filmen, något som skulle kunna locka en mer actionvan barnpublik att tycka att den är tråkig, men baserat på den föreställning jag var på fanns det i stället en koncentration på att följa Arrietty och hennes pappa när de klättrade omkring i huset för att hitta sockerbitar eller silkespapper som de kunde ha användning för.

Visserligen jagar hushållerska Lånar-familjen, men det blir mest ett komiskt avbrott.

Föräldrarnas könsroller (pappa i bergsklättrarutstyrsel, mamman i köket) är väl kanske inte det mest politiskt korrekta i samtiden, men att ha en aktiv flicka som central karaktär är en vanlig ingrediens i Miyazakis filmer (liksom att inte ge karaktärerna ett typiskt japanskt utseende). Det innebär inte att flickorna nödvändigtvis tar på sig pojkattribut, snarare att flickor är lika aktiva och betydelsefulla för handlingen som pojkar brukar vara.

I den här filmen är det ju dessutom så att pojken Sho (som är berättarröst vid några tillfällen) mestadels ligger sjuk i sängen och är den som söker kontakt med Arrietty. Storleksskillnaden, och det faktum att familjen behöver flytta när de nu upptäckts av de fullvuxna människorna, gör att det inte blir någon tonårsförälskelse — det finns det dock möjligheter till när en jägarklädd småtting vid namn Spiller dyker upp och bistår familjen.

Stillsamheten och den påtagligt sorgsna ton som finns i Lånaren Arrietty bidrar också till att ge filmen en egen karaktär och plats på repertoaren.


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se