Norsk film var länge en förbisedd företeelse i Sverige, om inte rentav ett föremål för skadeglädje. Att den största succén var den tecknade Flåklypa Grand Prix (1975) verkade bara bekräfta felslutet att Mosebacke Monarki hade helt rätt när de i Norgevisan på 1960-talet sjöng om vår f d unionspartner att det var symptomatiskt att deras störste poet hette Peter Dass (!).
Det senaste dryga decenniet har visat att den norska filmen står stark, inte minst internationellt. Insomnia (1997) med Stellan Skarsgård fick (en svagare) USA-inspelning med Al Pacino (2002) och Reprise (2006) visade att det finns mer än en Trier (i detta fallet Joachim) att hålla ögon och öron på.
Och Død snø/Död snö (2009) visade att man kunde göra zombieskräck med både gore och glimten i ögat.
Och det är inte bara inom filmens område som den kulturella frammarchen är påtaglig, kriminallitteraturen är full av norska författare. En av de mest framgångsrika är Jo Nesbø, som under ett drygt decennium har kommit med den ena pristyngda romanen efter den andra om kriminalinspektören Harry Hole. När nu hans första bok med en ny centralkaraktär, Hodejegerne från 2008, filmatiserats, kan vi se hur ett oförutsägbart och stundtals väldigt våldsamt actiondrama även kan göras på nordiska breddgrader (tag lärdom Yellow Bird, som också producerat Millennium-filmerna!).
Roger Brown (spelad av Aksel Hennie, känd från hjältesagan från andra världskriget, Max Manus [2008]) arbetar som huvudjägare, dvs chefsrekryterare ("headhunter"), men extraknäcker som konsttjuv. Det kan man tycka är ganska onödigt med tanke på hans välbeställda liv, med villa och vacker hustru Diana (Synnöve Macoody Lund) som han borde ägna sitt odelade intresse åt. Men så är det ju detta med hans längd: han når bara 168 centimeter över marknivån och (som han själv säger) då har en man sina kompensationsbehov.
Roger är alltså inte en odelad hjälte (vilket inte heller Harry Hole är), istället träder den stilige och framgångsrike Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau) in på arenan. Diana visar sitt intresse för honom och Roger blir besatt av att stjäla hans Rubensmålning — för att han behöver pengarna efter att ha sålt den, men inte minst för att visa vem som är herre på täppan. Och det är nu allt går helt snett.
Nesbøs romaner är kända för sina våldsamma händelser och sitt blodstänkta "filmiska" språk och regissör Morten Tyldum tar verkligen fasta på detta. Titeln kommer att syfta inte bara på en byråkratisk rekryteringsprocess utan än mer på den uppgörelse där huvuden kommer att rulla i kampen om vem som överlever. Inte heller Greve (!) är befriad från svek och dubbelspel, men det är Roger som kommer att tvingas igenom en våldsspiral där massakrerade poliser, plågsam huvudrakning och flykt genom utedassets mest avföringsfyllda delar ingår som påtagliga beståndsdelar.
Historiens vindlingar blir vid många tillfällen väl befängda och logiskt ohållbara, men så är det ju detta med den rörliga bildens förförelsekraft: det gör faktiskt ingenting, man sitter fascinerad av all den djävlighet som Roger råkar ut för (och det måste erkännas, själv orsakar) och irrationaliteten bidrar till att man verkligen upplever att han trillat ner i hålet till underjorden.
Inte undra på att rättigheterna till att göra en engelskspråkig version är sålda till ett amerikanskt produktionsbolag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar