Jane Eyre

Charlotte Brontës roman Jane Eyre har i stort sett sedan den publicerades 1847 (under pseudonymen Currer Bell) ingått i klassikerfacket och har även filmatiserats ett tjugotal gånger.

Bland andra har Orson Welles spelat Edward Rochester, den barske slottsägaren som titelkaraktären under romanens gång kommer att arbeta för. Jane har växt upp hos en kärlekslös släkting och på ett barnhem där hon fått mycket stryk innan hon får platsen som guvernant hos Rochester, på Thornfield Hall.



 I en kombination av saga (med inslag av såväl Askungen som Snövit) och gotisk roman (med en kraftfull och våldsbenägen man som en kulturellt skolad ung kvinna så småningom tämjer) samt med förebådande av en mer realistisk typ av roman blev berättelsen om den föräldralösa Jane en utvecklingsroman som bildade skola för många följande författare.

I den nu aktuella filmatiseringen, i regi av Cary Joji Fukunaga (vars andra långfilm detta är, han debuterade med den intensiva Sin Nombre 2009) och med ett manus av Moira Buffini (som senast skrev Tamara Drew [2010]) har man också valt att betona kopplingen till Charles Dickens litterära värld i inledningens etablering av vad Jane (Mia Wasikowska) utsätts för.

Men hon är stark och självständig, låter sig inte nedslås av varken översittare till kusiner eller vuxnas oförstånd. Hon har klart feministiska åsikter, betonade på ett sätt som antas appellera till dagens biopublik och hennes utveckling handlar om hur hon tillåter sig att lita på den kärlek som uppstår mellan henne och Rochester (Michael Fassbender), tvärs över klass- och konventionsgränser.

Filmskaparna har valt att förvirra åskådarna en del genom att klippa mellan olika händelseförlopp i Janes liv, utan att tydligt markera var och när vi är. Detta säkerligen för att locka fram nyfikenheten hos oss, att vi ska undra när olika händelser utspelas — men det kan också sägas fylla ett tematiskt syfte: Jane flyr från Rochester både för att hon är rädd för den intensiva kärleken och för att hon, genom att han undanhållit henne en viktig del av sitt liv, kan sägas ha svikit henne, motsvarande andras svek mot henne tidigare i livet.

Rochesters hemlighet rör hans äktenskap och bidrog till att man i litteraturvetenskapliga kretsar på 1970-talet började tala om "the madwoman in the attic" som en del av den moderna västerländska kulturens förtryck av kvinnor som vågade vara självständiga och visa sina känslor. Ett intressant inslag i den nu aktuella filmatiseringen är hur man (medvetet eller icke) anknyter till historien om Bella och Edward i Stephanie Meyers Twilight-serie.


Mannen som vampyr(lik) fanns tydligt i den gotiska roman som Brontë anknyter till och det nutida intresset i bok-, film- och tv-serieform för vampyrer är en fortsättning på detta. Inte nog med att Rochester heter Edward i förnamn, han får här t o m vid ett tillfälle möta Jane när hon kommer tillbaka till Thornfield Hall med en replik som betonar att hon kommer i skymningen ("twilight")!

Den svagaste delen av Fukunaga/Buffinis film är annars just Rochester-gestalten: han har inte alls de våldsamma och stundtals fasaväckande drag som borde vara utgångspunkten för Janes tämjande av honom. Kanske är det så att en nutida (liberal-feministisk) syn på en attraktiv man i verkligheten inte tillåter att en fiktiv figur kan vara brutal, risken är att den avsedda publiken inte accepterar kärlekshistorien. I stället blir han, som här, mest en sorgen och av livet märkt man, som inte alls utgör ett hot mot Jane. Han är helt enkelt för snäll.

Romanens berömda replik — "Reader, I married him!" — blir därför en alltför given utgång i filmen, även om vägen dit i många stycken visar på en imponerande filmatisk kompetens i regi, foto och scenografi.


Betyg: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se