FFF: dag 1

Idag öppnar Fantastisk Filmfestival i Lund portarna för sjuttonde gången.


Invigningsfilmen är Don't Be Afraid of the Dark, marknadsförd som Guillermo del Toro's skapelse, trots att det inte är han som har regisserat. Men del Toro är den som sett till att filmen kunnat göras så det är nog rimligt att se den som en del av hans fantasivärld.


Än mer så eftersom han själv insåg att den blivit en andra version av det som är
grundläggande i hans stora genombrottsfilm El laberinto del fauno/Pans labyrint (2006), en berättelse om en förpubertal flicka som i en konfliktfylld familjesituation upptäcker att det finns övernaturliga och magiska figurer i hennes närhet. Så nära varandra befinner sig dessa historier att del Toro tyckte att det var bäst att låta någon annan stå för regin.

Likheterna gör naturligtvis också att regissören till Don't Be Afraid of the Dark, serieillustratören Troy Nixey vars långfilmsdebut detta är, ställts inför ett delikat problem: hur följa del Toro och medmanusförfattaren Matthew Robbins (sedan länge en medarbetare till bl a Steven Spielberg och George Lucas) grundläggande koncept och ändå skapa en egen film? När man vet att del Toro burit med sig historien sedan han som barn såg den ursprungliga tv-filmen från 1973 (och att den starkt bidrog till hans kommande yrkesval) är frågan hur lyckad produktionen blivit.

Tyvärr inte så särskilt.

Inledningens gotiskt präglade anslag, med drag av Roger Cormans Poe-filmer från början av 1960-talet, visar hur konstnären och biologen Emerson Blackwood drar ut tänderna på sin tjänsteflicka för att erbjuda dem till några ondskefulla väsen som lever bakom spisen i källarvåningen i utbyte mot att få tillbaka sin son. Men bytet accepteras inte och även Blackwood senior försvinner i underjorden.

Ett hopp i tiden för oss fram till nutid och familjen Hirst som ska renovera den gamla herrgården. Pappa Alex (Guy Pearce) är arkitekt och vill så snart som möjligt sälja huset för att få pengar och försöker få en känd arkitekturtidning att göra ett reportage. Han är nyligen skild och dottern Sally (Bailee Madison) trivs inte alls med att vara ifrån mamman (som dock gärna avstår från hennes sällskap) och har svårigheter att tycka om pappans flickvän Kim (Kathy Holmes).


Den komplicerade familjesituationen och det hemsökta huset bäddar alltså för fortsättningens hemskheter.

Ett problem med filmen är att de små varelserna som är styckets monster inte har varken den poetiska dimension som motsvarande figurer i Pans labyrint har eller är tillräckligt skrämmande. De har också givits den olyckliga egenskapen att ibland verka helt omöjliga att besegra för att i nästa stund försvinna bara någon av människorna gör motstånd.

Att de vuxna, trots Sallys allt intensivare skräck, väljer att stanna i huset blir också en svårartad utmaning mot trovärdigheten i historien: de kan väl bo någon annanstans även om fadern behöver renovera huset?

Stundtals lyckas filmen skapa en viss vibrerande sagostämning, men den kommer dock inte i närheten av vad del Toro kan åstadkomma i sina bästa stunder. Och det fattas en hel del i gestaltningen av allt det som finns omkring Sally och som hade kunnat bidra till att motivera att hon har dessa hemska upplevelser, skräcken blir ett för enkelt resultat av en jobbig familjesituation.

Betyg: 5/10


OBS! Fler rapporter från FFF anländer under den kommande veckan!




I samarbete med Filmtrailer.se