FFF: bonus

Några filmer från Fantastisk Film Festival i Lund som jag inte nämnde i dagsredovisningarna förra veckan kan vara värda att skriva några ord om så här i efterskott.








Avslutningsfilmen Fright Night var ännu ett exempel på en illa genomförd nyinspelning av ett original från 1980-talet. Tom Hollands film från 1985 var i sina bästa stunder en kraftfull effektfest, medan Craig Gillespie (som 2007 gjorde den kluriga Lars and the Real Girl) visar sina reklamfilmserfarenheter genom att inte kunna strukturera och rytmisera scenerna.

Det blir till ett uppradande av tablåer där figurerna står och pratar om vad de tycker och känner, i stället för att det visas i ett agerande.

Visserligen finns ett antal scener där det är meningen att vi ska häpna över effektskapandets storslagenhet, men utan en uppbyggnad och förankring i de centrala karaktärernas svårigheter — i detta fallet att Charley (Anton Yelchin) fått en brutal vampyr, Jerry (Colin Farrell), som granne i Las Vegas — blir det inte till någon utveckling av historien.

Gillespie kunde i Lars and the Real Girl komma undan med en liknande brist på uppbyggnad tack vare att situationen med en känslohämmad man som ser på sin postorderdocka som en verklig kvinna var så skruvad (och filmen riktad till ett specifikt publiksegment intresserad av indie-präglade teman och estetiska val) att karaktärsteckningen mindre handlade om intrigen än att följa Lars vardagliga förehavanden. Men med en vampyr som granne och frågan hur Charley (och hans mamma och flickvän) ska klara av detta hot finns inte utrymme för skruvad konstfilm.

Då var en av festivalens vinnarfilmer, den brittiska Attack the Block (regi Joe Cornish, komiker med förbindelser till Edgar Wright och gänget kring Shaun of the Dead [2004], Hot Fuzz [2007] och Scott Pilgrim vs. the World [2010]) ett mer lyckat exempel på hur man kan förnya ett grundkoncept, i detta fallet en invasion av glupska aliens i en London-förort.

Historien har ju också fått en dagsaktuell ton genom oroligheterna i London i augusti och filmen tar sin utgångspunkt i ras-, klass- och generationsmotsättningar i ett segregerat England. Sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) attackeras av ett gäng tonåringar på väg hem från arbetet, men innan de hinner göra alltför stor skada på henne blir de avbrutna av att ett föremål faller ner på en angränsande bil. Det visar sig vara en främmande varelse, de tar död på den.

Men det är bara den första i en mängd odjur, vilket leder till att gänget och Sam så småningom samarbetar för att bekämpa dem. Under berättelsens gång inser gängmedlemmarna att deras tidigare beteende var moraliskt felaktigt och att de borde hjälpa (var)andra mot främmande hot (kan detta vara en metafor för självmordsbombare och liknande?), i en sens moral som delvis är lite för välmenande — men samtidigt fungerar genom att den blir till något mer än bara ord.

Spänstig och medryckande, även om monstren inte tillhör de mest skräckinjagande man sett, förtjänar Attack the Block de priser den fått på allehanda festivaler.