Schweizaren Michael Steiner är en känd filmare i sitt land, med flera publiksuccéer bakom sig. Sennentuntschi (2010) är en berättelse som utspelas på flera tidsplan, blandade så att både en viss osäkerhet och (förhoppningsvis) en nyfikenhet skapas hos åskådaren om vad som sker — och när. Tidsblandningen, framkom det vid en Q&A efter filmen, bestämde sig Steiner för efter en testvisning för publik.
Historien baseras på en schweizisk legend om en kvinnovarelse som lockar män i fördärvet och dödar dem, ingen ovanlig berättelse i världens kulturer men här baserad på det faktum att män traditionellt separerades från (sina) kvinnor under sommararbete i Alperna och då gjorde sig egna kvinnor av vad som fanns att tillgå — kvinnor om sedan blev levande och levde rövare med männen.
På nutidsplanet handlar filmen om hur en liten flicka upptäcker ett lik från 1975 och vi får sedan följa vad som ledde fram till att inte bara en utan tre män dog. Händelserna rör hur en kvinna av ortens präst antas vara djävulens redskap och när hon dör låses hennes dotter in under kyrkan. Hon lyckas dock fly och det är vad som händer under de följande dagarna när hon hittas av tre män i en stuga upp i bergen samt vad det leder till som är huvuddelen av berättelsen.
En kvinnomördare samt en hembrännare och hans stumme son är inget idealiskt sällskap för henne och samkvämet leder till både våldtäkter och mord. Växelklippt med detta får vi se hur polisen i byn försöker försvara kvinnan från tron på häxeri, svartkonst och allmänt kvinnoförakt.Steiner förklarade att hans ambition var att ge en rationell förklaring av dessa händelser, som i viss mån baseras på faktiska skeenden, även om han också tyckte att det var synd att folktro som denna försvinner i en alltmer globaliserad värld. Hans film är i stora stycken effektiv, med ett funktionellt och bra foto som också återskapar en känsla för hur 70-talet såg ut.
Sen finns alltid en svårighet i skildringar av män på hur stumma och misshandlade/våldtagna kvinnor beter sig under och efter fångenskapen, även i filmer som kan sägas ingå i typen "rape-and-revenge". Trots att ambitionen är att visa upp det hemska i vad män (men också andra kvinnor) gör blir det utan ett rimligt sammanhang lätt att den utnyttjade kvinnan enbart blir en symbol, utan eget liv.
Men det finns också en brist på sammanhang i skildringen av familjen och deras liv som gör att berättelsen präglas av att vara en konstruktion som ska visa upp ett (verkligt) problem utan att man får känslan av att de här människorna har ett liv utanför filmen — vilket de visserligen inte har, och de är ju fiktiva figurer och inte verkliga människor — men utan känslan av att förstå hur de har kunnat existera som individer och en störd familj i alla år utan att det fått några sociala konsekvenser blir stycket mer till ett abstrakt traktat än en djupgående familje/samhällsskildring.
McKee stod också bakom Mi Burro (2011), en animerad förfilm med en åsna som har en kvinna som älskarinna, en pojke som avgudar honom och ett par skurkar som i slutet av det korta avsnittet (som ska följas av fler så småningom) är på väg att driva in en skuld. Den digitaliserade "cut-out"-stilen gav onekligen mersmak, men avsnittets korthet och brist på speciell poäng gör det svårt att veta vart serien kommer att ta vägen.Den slovenska kortfilmen Dolls Factory (2010) präglas, liksom av samme regissörs Veriga Mesa av att vara en visuellt stämningsfull produktion, men med en brist på poäng som tar ner intrycket. Här handlar det om en kvinna som jobbar på en dockfabrik och hur hon inte kan klara jobbet när hon ska sätta ögon i dockan. Själv har hon ett konstgjort öga och hittar sin plats i livet först när hon, efter många försök, hittar en likasinnad man och kan arbeta i en dockaffär med att reparera dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar