FFF: dag 10

Lördagens avslutning av Fantastisk Filmfestival bestod för egen del av fyra långfilmer och två kortfilmer — dessa visades intressant nog före två diametralt motsatta franska alster.

Men vi börjar med den norska Kommendör Treholt & ninjatroppen/Norwegian Ninja (2010, regi Thomas Capellan Malling), en blandning av mockumentär och Bond-äventyr — vilket låter roligare och mer hysteriskt än det i verkligheten var.














En sympatisk vilja att både gå bakom de officiella myterna om spionen Arne Treholt, som 1984 greps för att han lämnat över hemlig militär information till Sovjet, och med en satirisk ambition att illustrera knäfallet inför amerikanska intressen blir inte till mer än en halvljummen och ibland (fast alltför sällan) komisk nedtagning av (manlig) militaristisk retorik. Malling kan onekligen ämnet efter att ha skrivit en bok i ämnet (vilket gav honom möjlighet att göra filmen) men efter inledningens glädjefyllda drift med kungamakt och actionideal blir det ganska snabbt en tröttsam upprepning av samma grepp filmen igenom.

Den finska Harjunpää ja pahan pappi/Priest of Evil (2010, regi Olli Saarella) höll däremot uppe sitt tempo genom hela berättelsen om en polis, Timo (Peter Franzén) som genom att komma för sent när han ska hämta sin dotter efter en rockkonsert i stället tvingas konfronteras med det fasansfulla att upptäcka henne mördad, något som hustrun inte kan sluta anklaga honom för.

Två år senare är deras äktenskap på väg att fullständigt falla samman när Timo får i uppdrag att undersöka en serie märkliga dödsfall. Det framkommer att det är en man som räddar barn och kvinnor från att misshandlas av sina respektive män och pappor, men också själv är en kristen fanatiker, som ligger bakom våldsdåden. Genom att ta sig igenom denna undersökning samt möta sin egen lust att hämnas dotterns död på den frisläppte gärningsmannen, och även personligen bli drabbad av seriemördaren religiösa galenskap, kommer både Timo och hans fru igenom sorgen och kan tillsammans med sin yngsta dotter påbörja ett nytt familjeliv.

Präglad av snutfilmens alla schabloner är Priest of Evil (så mycket lättare det är att använda den engelska titeln!) ändå en bra mycket mer framgångsrik snutfilm än alla Beck och Wallander vi har sett. I varje fall i jämförelse med de svenska tv-serierna och det verkar vara tv som man i mycket har anpassat bildspråket efter: filmen består av väldigt mycket närbilder och inte så många komplicerade intrigvändningar.

Ett ännu kraftfullare exempel på kriminalaction var den franska À bout portant/Point Blank (2010, regi Fred Cavayé) en intensiv och fysisk utmattande jakt (inte minst för åskådaren) på kidnappade fruar och korrumperade poliser.













Samuel (Gilles Lellouche), undersköterska på ett sjukhus i Paris, hamnar i en djävulsk situation när hans gravida fru förs bort för att han ska tvingas att smuggla ut en mördare från sitt sjukhus. Jakten fortsätter genom stora delar av stan, med den ena avdelningen poliser som skurkar och den andra hela tiden steget efter samt skurkar som blir goda hjälpare och lagens representanter som blir ondskefulla mördare.

Maskulinitetsadrenalinet pumpar, kvinnor har inte mycket att hämta i denna värld — utom som barnaföderskor. Trots dessa potentiella fällor vad gäller genusmedvetenheten så har Cavayé (som debuterade med Pour elle/Allt för henne 2008) gjort ett riktigt kraftprov, en film som borde gå hem på den vanliga biorepertoaren genom sina råa energi.

Det sistnämnda kan man inte anklaga den andra franska filmen för dagen, La Lisière/The Edge (2010, regi Géraldine Bajard), för.

Snarare ett uppvisande i den internationella konstfilmens mest ointressanta konventioner, där stirrande sömngångare ska gestalta den (post)moderna tillvarons alienation, i en blandning av blodlösa vampyrer och hjärndöda zombies. Regissörens beskrivning av hur man arbetade i 2-3 månader före inspelningen med de icke-professionella skådespelarna för att de skulle ha rätt kroppshållning blir med tanke på slutresultatet ganska märklig: det kan inte ta så lång tid att få någon att gå i slow motion och stirra med uppspärrade ögon.

En i närmast surrealistisk mening ruggig skräckupplevelse!




Kortfilmerna blev alltså två till antalet under dagen.

Den franska La Version du Loup/The Wolf's Version (2011, regi Ann Sirot och Raphaël Balboni) var en version av berättelsen om Rödluvan och vargen, präglad av distansering genom en teatral gestaltning och en omvändning av genusperspektivet, med Rödluvan som medveten och vargen som kärlekskrank yngling. Lite kul — men inte särskilt.

Spanska La culpa/The Guilt (2010, regi David Victori) var däremot en intressant konstruktion, en spiralformad berättelse om mannen som förlorar sin gravida hustru vid ett rån och hämnas genom att skjuta rånaren i dennes hem inför ögonen på hans son. Men efter det kan han inte komma bort från huset, det är först när han återvänder till mannen och inte skjuter honom som han blir fri från den hämmande sorgen/skulden. Rånaren springer i sin tur efter honom, men blir den som fångas av trappan, i en ganska effektfull gestaltning av M C Eschers sällsamma slingor.

Ytterligare två långfilmer av dem som visades under festivalen har jag haft tillfälle att se redan tidigare, återkommer om dem samt kanske ytterligare något om de filmer jag inte hade möjlighet att se under festivalens tio dagar.