Thomas Hedengran som pappan Krister förlorar i början av filmen sin fru och går i resten av filmen och säger till allt och alla att "det är lite jobbigt nu". Och när ytterligare en när familjemedlem dör finns det inget som på något sätt antyder att han känner någon saknad, han kör på som vanligt med sin självcentrering — utan att det här blir föremål för kritik eller satir från filmens sida. Det övernaturliga inslaget med Maran som orsakar allt blir också bara fånigt.
Och Marianne då? Jo, det var visst kvinnan han var otrogen med och som sedan begick självmord — eller gjorde hon?
Uppenbarligen en lågbudgetproduktion (gjord i Östersund) är filmen ett glasklart exempel på att de allra flesta produktioner skulle må bra av en förproduktionstid där kraft las på att få manuset att hålla logiskt, dialogmässigt och med avseende på vilka situationer som presenteras. Visserligen kan det vara så att en hel del dialog improviserats fram, men en strukturerande röst hade behövts i regi- och klippningsarbetet. T o m en sådan erfaren aktör som Peter Stormare (vars närvaro antagligen varit betydelsefull för finansieringen utanför Svenska Filminstitutet) går här så uppenbart på tomgång när han spelar en samtalsterapeut att det stundtals blir pinsamt. Bildkomposition och ljussättning tillhör inte heller höjdarna bland detta milleniums svenska filmer.
Vad man kan göra med en liten budget visades i stället fram under dagen av tre amerikanska filmer.
Print navigerar mellan boskapskungen mr Paul (Brett Halsey) och bordellägaren Kley (veteranen Dan van Husen, som även gästade visningen, i en riktigt bra karaktärsroll som religiös abortör) och spelar ut dem mot varandra med en elegans värdig en dansör. De moralfilosofiska turerna blir ibland lite för allvarliga för sitt eget bästa och Tarantino-influenserna alltför uppenbara, men för att vara gjord på 12 dagar är detta smått imponerande.
Some Guy Who Kills People (2011, regi Jack Perez) å sin sida skulle platsa i vilken indie-festival som helst, med missanpassning och dysfunktionella familjer i centrum.Ken (Kevin Corrigan) jobbar på ett fik efter att ha varit en vända på ett mentalsjukhus efter det att hans flickvän inte ville ha honom kvar som pappa när hon upptäckte att hon var gravid. Ken blev också mobbad och misshandlad i skolan, vilket han kompenserar genom att göra våldsamma teckningar — och är det inte han som mördar mobbarna femton år senare? Detta är brottsgåtan som ska lösas, vilket dels motiverar att Barry Bostwick får briljera i rollen som sanslöst osannolik sheriff, dels gör att filmen platsar på FFF eftersom det blir ganska mycket blodskvättande.
Som mycket indiefilm genom åren finns här en skönt annorlunda ton i beskrivningen av den amerikanska samtiden jämfört med den mer strömlinjeformade storproduktionen, även om det inom denna sorts film också finns en hel del stereotyper som inte heller Some Guy ... är befriad från. Men det är också kul att åter få se Karen Black, en institution i den 70-talsfilm som gjorde att man vid en tiden talade om en renässans för den konstnärligt alternativa filmen, i rollen som Kens inte alltid stöttande mor.
Another Earth (2011, manus, regi och foto Mike Cahill) delar med Lars von Triers Melancholia (2011) premissen att en planet närmar sig jorden, men i detta fallet är det en identiskt lik planet. Framträdandet förorsakar indirekt den händelse som resten av berättelsen vrider sig kring, att den berusade tonåringen Rhoda (Brit Marling) kör på en annan bil när hon tittar upp mot himlen. I bilen befinner sig en familj, modern och sonen dör. Fadern John (William Mapother), kompositör, överlever och när Rhoda fyra år senare kommer ut från fängelset beger hon sig till hans hus för att be om förlåtelse. Modet sviker henne dock och hon säger istället att hon kommer från en städfirma och erbjuder honom gratis städprov. Han behöver verkligen det, men hon gör det huvudsakligen för att hon fattar tycke för honom och en relation uppstår mellan dem.
Idén till filmen kom när Cahill och Marling funderade över vad som skulle hända om man mötte sig själv och såväl Rhoda som John får genom mötet med varandra också syn på sig själva. Filmen har en distinkt visuell stil som för tankarna till andra psykologiska dramer i skandinavisk eller New England-miljö, med det mellanmänskligt haltande och lite sneda perspektivet på vår samtida kultur.
Samtidigt måste sägas att såväl denna amerikanska film som Some Guy ... och gårdagens Hesher har en smått irriterande tendens att vilja skapa lyckliga slut på historier som inte i sig kräver det. Inget nytt fenomen i filmhistorien givetvis — men om man vill ge ett råd till filmskapare världen över så vore det väl detta :lita på berättelsen, följ inte fördomarna om vad publiken vill ha!
Filmen är en (delvis) komplicerad gestaltning av alla turer kring allianser och politiskt ränksmideri, men också en visuellt tilltalande stridsskildring. Och speciellt Wen Jiang som general Cao Cao imponerade som grå eminens bakom kejsaren, beredd till alla sorters maktutövning i det fördolda för att uppnå sina mål.
Bland lördagens kortfilmer stod också på sitt sätt en (delvis) kinesisk produktion ut , Babel (2010, regi Hendrick Dusollier), en i övrigt franskproducerad digital gestaltning av moderniseringen av Kina i form av en melodramatisk historia om en man och en kvinna som flyttar från landsbygden till Shanghai och deras olika öden. Inte minst blandningen av avancerad digital animering och live-action tydliggjorde den totalt förändrade tillvaro som håller på att uppstå — samtidigt som klasskillnader och social ojämlikhet består.
Lite mer av klassisk skräck fanns i den österrikiska Landpartie/A Day in the Country (2010, regi Lucas Vossoughi) när en familj på utflykt drabbas av bilproblem och pappa blir zombiebiten. Han kan då inte låta bli att smaka på de nära och kära, i en serie optiska point-of-view ("subjektiva") bilder som är ganska så suggestiva, ackompanjerade av de vanliga grymtningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar